Min partner förminskar min sorg

Efter 3 år med skelettcancer fick min mamma ro och somnade in för två veckor sedan.

Sjukdomen och mammas behov tog upp mycket av min och mina syskons tid, och nu när det är över så känner jag mig delvis fri men även en stor sorg naturligtvis. Jag är i 30 årsåldern och min mamma blev bara ett par år över 60, hon dog alldeles för ung.

Jag sörjer, men min partner tycker att det är viktigt för mig att gå vidare och tänka på livet som börjar nu efter min mammas död. Han känner det som om vi (jag) redan har haft 3 år på oss att sörja hennes bortgång, medan jag tänker att jag under dessa 3 ås har varit stark för mammas skull och att det är först nu när hon är borta som jag kan börja tänka på mig själv.

Min mamma och jag pratade i telefon varje dag och jag försökte åka till henne 2-3 gånger i veckan under det senaste halvåret och fokus har legat på henne, så mycket att relationen med min partner har fått stå tillbaka. Vi har varit tillsammans drygt 10 år och jag trodde att min partner skulle förstå, men det har varit väldigt jobbigt och även skilsmässa har kommit upp ett par gånger.

Senast idag så kallade min partner mig korkad, då jag fick en impuls att ringa mamma då jag inte hört av mig på ett tag. Naturligtvis tog det mig en millisekund att inse att "Oj, var kom det där ifrån? Hon är ju död"! Berättade detta och blir idiotförklarad och sitter nu här i soffan och känner totalt körd i huvudet.

Antar att jag behövde skriva av mig, känner mig inte sedd och hörd här hemma och känner väl inte riktigt att jag vill bli styrd i mitt sorgearbete, men det känns inte som om jag har rätt att sörja då jag har "haft 3 år på mig".