Hur kan man vilja skaffa fler barn?

För att man "glömmer" + att den ena graviditeten och ungen är ju inte den andra lik :)

Jag kände samma när vår son föddes, tänkte att vad skönt att det är en pojke - han behöver aldrig vara gravid eller amma eller föda.

Nu är han 6 månader och det mesta börja blekna, kan tillochmed känna mig stärkt av att vi tog oss genom den första tiden (svarade nyss i din andra tråd om vår första tid). Jag hoppas på fler barn, när nu vi ska få ork till själva tillverkningen... Hehe.

Främst för att vi ville ha ett syskon, barnen har utbyte av varandra och underhåller varandra. Avlastning.

Sen så ville vi uppleva bebistiden igen och jag längtade efter att vara gravid och föda. Men våra förutsättningar var helt annorlunda då varken graviditet, förlossning eller första tiden var för jobbig.

Hade ett halvår med sista där hon skrek sig igenom nätterna och vi levde ett zombi liv. Men samtidigt har vi aldrig haft en föreställning om att det ska vara ett rosaskimmer. Vi utgick tidigt från att småbarnsåren kommer vara en överlevnadsfas.. och då blir verkliverkligheten lättare att hantera.

Det kommer bli bättre för er. Det gäller att härda ut och be om avlastning. Avlasta varandra och ta ner förväntningarna. Det är ett kaos. Men ett underbart kaos med tårar av förtvivlan, glädje och körlek och ilska i en enda kompott :)

Jag har tre barn, minsta är 9 månader och jag ville redan efter några dagar uppleva en förlossning igen Hahaha

Vägen fram till att få minstingen var tuff med mf, MA, operationer, komplikationer, utredning, stimuleringar mm och graviditeten var psykiskt jobbig med tanke på vårt tidigare MA...och min ålder, blev gravid på min 40-årsdag...

Men, ändå skriker mitt hjärta och kropp om att försöka igen! Inatt när jag sov bara 4 timmar undrade jag om jag är galen som ändå vill...men det är så sjukt häftigt och underbart att få bära och föda ett barn och se det växa upp :) hoppas jag får en sista chans göra det igen!

Oj man kan inte säga att alla bebisar är likadana. Vissa skriker typ aldrig och alltid är nöjda och glada. Andra skriker i stort sett hela tiden. Dock går det över. Man överlever. Och att ge sina barn syskon är en underbar gåva. Jag har 5 barn btw. Haha

Har fyra barn, tre har varit jobbiga bebisar. En plättlätt.

Nummer två och fyra absolut jobbigast, på gränsen till tortyr. Tvåan sov i princip aldrig mer än 5 min utan att man underhöll hans sömn. Så fort man somnade och slutade gunga sängen, buffa rumpan eller gunga vagnen så vaknade han. Visade sig vid 4,5 månad inte tåla mjölk och sen började han sova. De första 4 månadens minns jag knappt. De är mest en dimma.

Fyran var lite likadan. Sov inte, kräktes hela nätterna och var missnöjd hela dagarna. Skillnaden var att det inte blev bättre med mjölkfri kost ens. Det lugnade sig dock vid 5-6 månader. Var så trött att jag knappt hittade hem från dagis och jag minns att jag ibland funderade på vad rött och grönt eg betydde på trafikljusen. Enda räddningen var att hon direkt efter syskonen var lämnade på dagis sov 1,5 timme i sin vagn. Så jag hade en madrass jag ramlade framstupa på i närheten av vagnen och sov tills hon vaknade.

Ettan var eg inte i närheten av tvåan och fyran men en hel del missnöjd, sov dåligt och hade lite ont i magen. Men det var ändå den tuffaste upplevelsen mentalt. Man visste inte vad man hade framför sig. Med de yngre visste man ändå att det ger sig, det blir bra, det blir en helt underbar och rolig unge av det här skrik-monstret också.

Trean var den plättlätta. Som inte skrek konstant, som sov ok på nätterna (och på dagen) som var rätt nöjd. Det var väldigt härligt att uppleva en såndan bebis också. Då förstår man att de som bara har lätta bebisar aldrig kan förstå hur slitigt det är med den krävande sorten och man förstår också hur en del kan tycka bebistiden är lätt.

Vi var tillsammans i 8år innan vår dotter kom. Förlossning slutade i ett akut snitt med mig spyendes på operationsbordet. Jag fick värsta sortens baby blues och grät varje kväll i 2veckor och undrade vad fan vi gjort. 

Men... jag/vi växte in i rollen och till slut kunde jag inte tänka mig ett liv utan min dotter. Jag älskar henne mer och mer för varje dag. Hon är min solstråle i allt det vardagliga. Och jag älskar min lilla familj på ett helt annat sätt än när det bara var jag och sambon. Men det tog ett tag. Nu är hon 3år och vi är redo för ett till litet liv att älska.    

Graviditeten var inte så illa, men förlossningen var hemsk och den första tiden med babyn var riktigt jobbig.

Det som hände var väl att när dottern blev större, så kunde jag se bättre vad som gått fel från början. Att hon egentligen inte varit så himla jobbig, utan att det var vi föräldrar som ställt till det mesta. Vi hade konstiga förväntningar på hur en baby skulle vara, vi var stressade över hennes utveckling, jag tyckte amningen var jätteinvecklad och så lyssnade jag på alldeles för många "goda" råd.

När jag väl förstått hur mycket av det jobbiga som hade kunnat undvikas, så kändes det inte längre som att ett till barn skulle bli för mycket för oss.

Vi hade bestämt oss för 2 barn. Vi väntade med 2an tills första skulle bli drygt 3 vid födsel. Då hade livet ganska nyligen börjat rulla smidigt med barn 1. När barn 2 låg på mitt bröst efter förlossningen tittade vi på varandra och sa "nu kör vi 3 år till".

Efter 2.5 år med första började vi känna att livet flöt på. Efter 3 år fick vi till och med sova. Så med åren kommer erfarenheten och man får perspektiv på händelser. Första barnet ställer om livet och prioriteringarna så totalt. Det gör inte barn nr 2, hem flyter bara in i ett redan barnanpassat liv.

Men som svar på din fråga hur vi tänkte. Tja, helt ärligt för att vi hade bestämt oss. Hade vi inte gjort det hade det troligtvis stannat vid 1. Men när jag ser lyckan i mina två barns (4 år och 9 månader) ögon när de ser på varandra och hör skratten när de leker så är jag glad att vi tog detta beslut. Men ja, tufft är det. Vi har 2 år och 3 månader kvar på vår tuffa resa innan livet börjar flyta igen som vi ser det. :)

Alla vill ju inte. Vi tänker nöja oss med ett barn. Tror att många inte alltid känner en längtan efter ett till barn utan de har istället en bild om hur det "ska" vara, där ingår syskon. Ett exempel någon gav mig var; föreställ dig jul om 10 år. Vilka ser du vara där med dig? Ser du en stor familj eller en mindre osv...