Missfallsrädlsa

Beklagar verkligen både missfall och dödsfall! Jag genomgick ett missfall förra året efter att ha fått reda på att jag typ inte skulle kunna bli gravid på egen hand så jag vet vad du har gått igenom. I januari i år blev jag gravid på naturlig väg igen och min oro har bara blivit värre och värre för varje dag som går. Jag kommer typ inte ihåg vad som hände i livet fram till kub i vecka 12, det är bara som ett stort vakum. Oron åt upp alla vakna timmar. Mitt starkaste tips är att försöka ta en dag i taget och tänka att de flesta graviditeter ändå slutar med ett friskt barn i slutändan. Gör saker som du blir glad av och som får dig på gott humör, då kanske du släpper oron för några timmar.

Min graviditet har varit psykisk terror hela tiden, jag har knappt vågat glädja mig. Nu sitter jag här på BF+8 och bara väntar på att bebisen ska vilja komma ut och ångrar att jag inte har njutit mer än vad jag har gjort. Det spelar ingen roll hur glad eller orolig man än har varit under tiden, sorgen kommer ändå vara den samma om något skulle hända.

Och vad gäller vin, massage och andningsövningar - oroa dig inte! Folk har gjort betydligt värre saker än så och fått fullt friska barn :)

Lycka till!

Hej!

Beklagar vad du vart med om.

Men också ett stort grattis till det nya!

Det är svårt att inte stressa upp sig efter msn vart med om trauma. Men man får helt enkelt göra det bästa av situationen.

Vi förlorade en son i för tidig födsel. Han levde några veckor men somnade in pga infektion.

Vi blev gravida igen och graviditeten var rätt komplicerad med ofarliga (men psykiskt påfrestande) blödningar. Några veckor senare så kände jag inga regelbundna rörelser. Vi fock bekräftat att hon somnat in i min mage. Jag fick föda fram vår lilla änglaflicka.

Livet under tiden och efter har kantats av dödsfall inom familj och nära vänner. Min sambos moster fick cancerbesked och blev opererad. Min sambo blev påkörd när han skulle åka hem från jobbet men allt gick bra.

Nu är vi gravida igen och det ända jag tänker är att - oavsett vad jag gör, hur jag gör och när jag gör så kommer det ändå gå som det går.

Min första graviditet var jag aktiv och mådde bra. Tills jag födde honom för tidigt.

Vi fick veta efter det att jag har försvagad livmoderhals så under andra graviditeten så fick jag cerklage (man syr livmodertappen så man inte öppnar dig lika lätt). Så jag måste ändå ta der rätt lugnt men kan ta kortare promenader, åka hem till kompisar osv.

Trotts att jag tog det lugnt och undvek saker så gick det ändå som det gick. Prover visade blodproppar i moderkaka så nu får jag sprutor att ta varje dag.

Jag vet inte vad jag ska säga till dig som kan få dig att må bättre men som min psykolog sa till mig - i de allra flesta fall så går det bra. Och att chansa är så värt det!

Jag är inte orolig den första tiden utan min fasa och oro kommer efter v.20 då jag drabbas av blödningar osv.

Så de här gången tänker jag att det finns inte direkt nå mer jag kan göra för att allt ska gå vägen. Och jag kommer säkert bli galen under resans gång men så får det bli. Jag jag stort kontaktnät med läkare och psykolog, familj och vänner som störtar och finns.

Prata om din oro! Be din bm om psykolog och stäng inte inne alla dina tankar utan prata, beötta för dina nära och kära att du behöver dom .

Och hobby!! Skaffa hobby!! Jag kommer återigen bli sjukskriven med risk för stt föda för tidigt så redan i v.15 brukar jag bli opererad och sjukskriven. Och eftersom jag inte kan röra mig super mycket så har jag börjat baka, virka, göra slajm och läser om yoga om mindfullnes :)

Önskar dig stort lycka till