Vad är bra med att skaffa syskon tätt? Vet inte ens om jag vill ha en till. Ingen vågar vara ärlig runt ämnet eftersom den som svarar redan har 2 små. Jag får inga bra svar. Men vad kan bli värre än det redan är? Hjälp oss!
Tillåter anonymt eftersom du ska kunna tala fritt och ärligt. Tack!
Har en liten och väntar en till, om allt går enligt plan blir det 13 månader mellan. Jag resonerar som såhär
Fördelar: Vi är redan inne i småbarnssvängen och behöver inte "börja om", barnen kommer förhoppningsvis att ha glädje av varandra och kunna leka bra ihop, de kommer att ha liknande behov och intressen vilket gör det lättare med aktiviteter, etc, de kommer att skolas in samtidigt på förskolan och ha varandra där, de kommer förmodligen att utvecklas av att alltid ha någon i samma ålder att umgås med, småbarnsåren blir lite färre eftersom de sammanfaller.
Nackdelar: Blir tufft med en nyfödd bebis och en på 13 månader som just lärt sig gå och inte förstår att sitta still, kommer att bli tufft med sömnen det första året, vi kommer nog inte att ha mycket till socialt liv första åren, rädd att inte ha tillräckligt med tid och ork för det större barnet, tufft om trotsperioder sammanfaller.
På det stora hela ser jag fler fördelar än nackdelar, särskilt som jag gärna vill "ha det överstökat" när det gäller graviditeterna... Vi kommer dock att vara föräldralediga tillsammans ca ett halvår i början, annars hade jag nog inte fixat det...
Men men, detta är bara mina tankar nu innan tvåan kommer, kanske blir det mycket enklare eller tuffare än jag trott :)
För vår del har vi valt att inte skaffa syskon tätt för att dels få ha chansen att sova någon gång (fick tre barn med dålig sömn). Och sen att ha tid med varje barn mer. En del tycker ju det passar dem väldigt bra med 1,5-2 år mellan barnen men det är definitivt inte något för oss.
Jag har ganska tätt mellan mina, "stora" barnet var 16 månader när jag fick tvillingar :) nu kan jag ju inte säga något om hur det är när de är större då tvillingarna bara är 4 månader men jag skulle nog gissa på att det bara blir enklare när de börjar ha mer utbyte av varandra.
Jag är hemma ensam på dagarna med barnen och visst är det intensivt eller vad man skall säga. Men vi löser det, och bebisarna är ju bara bebisar en så kort tid, när de blir större så tror jag att de kommer ha så roligt ihop och hade vi inte fått tvillingar så hade iallafall jag förmodligen velat skaffa en tredje ganska tätt också :)
Men visst är man trött och kanske inte kommer ut och umgås med folk speciellt mycket men jag älskar att umgås med mina barn så det gör mig inte så mycket.
Vill du ha ett till barn så skaffa ett till och känner du att du skulle orka en bebis tätt inpå så kör på det, men det kan bara du avgöra!
För vår del har vi valt att inte skaffa syskon tätt för att dels få ha chansen att sova någon gång (fick tre barn med dålig sömn). Och sen att ha tid med varje barn mer. En del tycker ju det passar dem väldigt bra med 1,5-2 år mellan barnen men det är definitivt inte något för oss.
Jag har ganska tätt mellan mina, "stora" barnet var 16 månader när jag fick tvillingar :) nu kan jag ju inte säga något om hur det är när de är större då tvillingarna bara är 4 månader men jag skulle nog gissa på att det bara blir enklare när de börjar ha mer utbyte av varandra.
Jag är hemma ensam på dagarna med barnen och visst är det intensivt eller vad man skall säga. Men vi löser det, och bebisarna är ju bara bebisar en så kort tid, när de blir större så tror jag att de kommer ha så roligt ihop och hade vi inte fått tvillingar så hade iallafall jag förmodligen velat skaffa en tredje ganska tätt också :)
Men visst är man trött och kanske inte kommer ut och umgås med folk speciellt mycket men jag älskar att umgås med mina barn så det gör mig inte så mycket.
Vill du ha ett till barn så skaffa ett till och känner du att du skulle orka en bebis tätt inpå så kör på det, men det kan bara du avgöra!
Jag är 83:a och min förstfödda 3 mnd. Jag har på ett år gått från att vara tveksam till om jag ville ha barn, till att när hon föddes direkt känna att jag vill ha en till!
Vill kanske ha tre barn, men tror inte min kropp orkar med tre så tätt. Min man vill helst ha nästa barn tätt, men låter mig bestämma, eftersom min kropp är lite sliten nu. Ångrar lite att jag väntade så länge, hade helst haft bara ett barn i några år. Fast vi var inte redo förrens nu.
Det är 9 år mellan mig och lillasyster, är säkert det som gör att jag vill låta henne få vara ensambarn en stund.
Är väldigt rådvill, vet inte vad jag vill. Är ju väldigt mycket enklare med bara ett barn då.
Jag är uppväxt med tre syskon, där jag och yngre brorsan har ca 15 månader emellan oss. Vi har alltid haft en superfin relation och umgicks mycket med varandra under hela den tiden vi båda bodde hemma. Vi har kunnat prata om allt och när han väntade sitt första barn, fick jag äran att veta först av alla.
Jag har haft en så fin syn på täta syskon att jag ville ha barn tätt själv. Tills jag fick mitt första barn det vill säga. Efter att vårt första barn kom var jag extremt osäker på om jag ens ville ha fler barn. Det var så dränerande det första halvåret att jag lätt kunde tänka mig att bara ha ett barn. Efter de första sex månaderna kunde jag tänka mig att skaffa syskon när första hunnit bli åtminstone 1,5 år. Har frågat min mor om hennes syn på täta syskon och hon har alltid rekommenderat det då vi kunde sysselsätta oss så himla bra tillsammans. När min lillebror föddes var min storebror dessutom bara strax under 4 år gammal, så han hade också skoj med oss.
Nu hände det sig som så att jag blev oplanerat gravid när vårt första barn bara var 10 månader och jag fick rena paniken. Gick i säkert tre veckor och var övertygad om att vi var tvungna att abortera för att jag inte skulle fixa två barn med 1,5 års skillnad. Är i väntans tider bara för att min sambo väldigt gärna ville behålla, och vi får se hur vi överlever det hela. Jag försöker intala mig varje dag att det kommer bli bra, även om de första åren kommer vara helvetiska. Allt kommer att vändas upp och ner igen, precis när vi börjar kunna njuta av vårt första barn.
Jag är uppväxt med tre syskon, där jag och yngre brorsan har ca 15 månader emellan oss. Vi har alltid haft en superfin relation och umgicks mycket med varandra under hela den tiden vi båda bodde hemma. Vi har kunnat prata om allt och när han väntade sitt första barn, fick jag äran att veta först av alla.
Jag har haft en så fin syn på täta syskon att jag ville ha barn tätt själv. Tills jag fick mitt första barn det vill säga. Efter att vårt första barn kom var jag extremt osäker på om jag ens ville ha fler barn. Det var så dränerande det första halvåret att jag lätt kunde tänka mig att bara ha ett barn. Efter de första sex månaderna kunde jag tänka mig att skaffa syskon när första hunnit bli åtminstone 1,5 år. Har frågat min mor om hennes syn på täta syskon och hon har alltid rekommenderat det då vi kunde sysselsätta oss så himla bra tillsammans. När min lillebror föddes var min storebror dessutom bara strax under 4 år gammal, så han hade också skoj med oss.
Nu hände det sig som så att jag blev oplanerat gravid när vårt första barn bara var 10 månader och jag fick rena paniken. Gick i säkert tre veckor och var övertygad om att vi var tvungna att abortera för att jag inte skulle fixa två barn med 1,5 års skillnad. Är i väntans tider bara för att min sambo väldigt gärna ville behålla, och vi får se hur vi överlever det hela. Jag försöker intala mig varje dag att det kommer bli bra, även om de första åren kommer vara helvetiska. Allt kommer att vändas upp och ner igen, precis när vi börjar kunna njuta av vårt första barn.
Bra berättat. Men stort grattis hoppas att det blir som du och din man tänkte er. Ni har ju the flow inne nu. Jag var så himla orolig med allt. 1a barnet. Jättejobbigt. Njutningen av sin bebis försvann. Men nu när han är 14 månader börjar han kännas stor och han härmar oss vuxna mer. Roligt :) En liten kompis. Tänk om jag förstör symbiosen mellan oss föräldrar och pojken med ett till syskon :O
Jag skulle ALDRIG valt att skaffa mina barn tätt för jag ville njuta av en unge i taget.......*typ*! Min syster skaffade sina pojkar med mindre än två år emellan och det var KAOS. Inget annat än KAOS. Minns att hon sa -"Nä det går ju inte alls, men det MÅSTE gå". Bara gilla läget och ringa efter hjälp av mamma *typ*. När jag fick tvåan så var storasyster nästan sex år och en fantastisk hjälp faktiskt. Inte så att jag utnyttjade hennes goda vilja men hon var en klippa!