Pojke uppfostrad till transvestit?

Tycker precis tvärtom, vilka fantastiska föräldrar som låter sitt barn utvecklas till sin egen person. Tänk om alla föräldrar kunde vara så och inte så dömande så hade världen varit en bra mycket bättre plats.

Han kommer ju bli uppäten i skolan.

Båda mina söner har hade en princess/klänningsfas. Dock tidigare, runt 3-4 år. Det gick över.

Smink och korta magtröjor hör inte hemma ö h t hos 7-9-åringar oavsett kön.

På din beskrivning klär sig Erik på ett sätt jag inte skulle tillåta mina tjejer att klä sig.

Rent generellt tycker jag man ska stödja beslut som kommer från barnen själva men det finns gränser på vad barnen får klä sig i alldeles oavsett kön.

Ring soc och gör en anmälan.

Fast så som jag ser det är det inte att uppfostra till transvestit utifrån det jag kan läsa i ts. Uppfostran tänker jag handlar om att ge riktlinjer för barnet att förhålla sig till, vara tydlig med vad man förväntar sig av barnet, vägleda till självsäkerhet osv. Inte att tillmötesgå uttryckta behov hos barnet, det är hur rent föräldraskap och det borde man kunna förvänta sig hos föräldrar. Om man anser att barnet ska uppfostras till att inte bli transvestit är föräldrarnas agerande snarare brist på uppfostran.

Jag tror att detta barn mår allra bäst av att få dessa behov tillfredsställda, med eller utan mobbing i skolan. Det är ett faktum att barn som inte faller inom normen blir mobbade, men det är också ett faktum att detta barn med stor sannolikhet hade blivit mobbat även utan sina tillagda attribut, barnet kommer aldrig att passa in i samhället som samhället är format nu ändå. Det bästa resurser föräldrarna kan ge barnet är acceptans och kärlek för den barnet uttrycker sig vara. Det ger barnet självsäkerhet att förhoppningsvis hantera samhällets krav och förväntningar på ett adekvat sätt. Forskningen säger att självmordstatestiken är skyhög bland hbtq-personer och kanske främst hos trans-personer. Över 50 % uppger att de försökt ta sina liv senaste året. Ett tillåtande samhällsklimat skulle troligtvis vara en bidragande faktor till bättre psykiskt hälsa hos dessa utsatta grupper. Tror ni förnekelsen och bristen på acceptans i hemmet får barnet att bli ?normal?? Nej sannerligen inte. Om barnet inte är en transperson utan bara har en fas så växer barnet ur den, det behöver inte föräldrarna hjälpa till med. Tyvärr är det inte behjärtansvärt att undvika mobbing, det är endast en bidragande orsaka till mobbing att försöka få sina egna barn att passa in. Säger man till ett barn att den ska vara på ett visst sätt för att passa in, förväntar sig barnet att andra också ska vara på det sättet och är sannolikt en av se som sedan utsätter andra för mobbing. Så i stället för att försöka få folk att rätta sig i ledet och uppfostra sina barn så, så kanske man ska försöka uppfostra till att inte mobba och lära sina barn att alla är olika.

Jag kände en sån kille när jag var yngre. Han är vuxen nu precis som jag och lever ut sina feminina sidor nu precis som då. Han blev aldrig mobbad av någon i min närhet i alla fall.

Barn tar i mångt och mycket sina värderingar från vuxna Så det som du beskriver som problem kommer till stor del från dig och andra som dig.

Om du verkligen bryr dig om pojken så stöttar du honom i hans person och sätt att vara. OM han blir mobbad så stärk honom och berätta att han är värdefull som han är och har rätt att få vara och uttrycka sig som han vill.  

De flesta som är transsexuella har det på känn redan när de är barn och en stöttande omgivning är alltid bättre än en som vill att man ska dölja den man är. 

Men tror du att barnet kommer att klara sig från mobbingen utan tillagda attribut? Det tror inte jag. Barn mobbar för allehanda avvikelser från det normala, det går inte att komma undan mobbing och jag tror att genom att visa barnet en icke-acceptans hemma kommer självkänslan bli så låg att samhällskraven blir för stora för barnet i framtiden.

Problemet är att maskeraden är för barnet de normativa kläderna. Dessa personer identifierar sig med ett kön de INTE är födda i. Den insikten är viktig. Jag är väldigt tydlig med vad jag förväntar mig från mina barn, där ingår uppförande och rutiner, jag kan uppfattas sträng eftersom jag är rätt så fyrkantig och ger inget gehör för tjat och känslouttryck när det gäller det ovan beskrivna. Men vad som inte ingår i mitt föräldraskap är att tydliggöra för barnet VEM barnet är, utan hur barnet ska hantera detta jag. Barnets uppgift är att visa mig vem den är och jag vägleder utifrån detta. Numera har man kommit fram till att personlighet är betydligt mindre miljöberoende än man tidigare trott, personlighet är medfödd. Jag håller med om att dagens valmöjligheter troligtvis bidrar till viss psykisk ohälsa. Det är viktigt att avgränsa val för särskilt ett mindre barn, men jag anser inte att barnets identititet är ett val. Jag kan inte vägleda bort att barnet identifierar sig med något annat än det jag utanpå kan avläsa.

Nej inget ont öga till barnet från din sida. Du kan bara inte respektera att hen inte känner sig bekväm i pojkkläder. Du träffar dem sällan enligt egen utsago men tror dig ändå veta med säkerhet hur diskussionerna har gått hemma hos dem och inser inte att det troligen finns så mycket du inte vet ang detta barns mående som gjort att föräldrarna låter det klä sig som det behöver för att må bra. 

Men nej du tror att kläder har kön och bara kan bäras av ett barn av samma kön som kläderna... 

Jag hade en bonusdotter för ett gäng år sedan. Hennes stora passion i livet var döskallar och Angry Birds. Skulle jag tvingat henne att ha på sig My little pony och söta katter? Jag kan aldrig glömma när vi var inne på kappahl och hon skulle köpa Angry Birds kläder. Hon tittade på de som var på rosa tröjor med lätt förakt, för de såg inte ut som de skulle enligt henne. Hon gick och tog en tröja från "kill" avdelningen istället. När vi stod i kassan påpekade kassörskan lite näsvist att det fanns tjejtröjor med Angry Birds istället varpå denna lilla 5 åriga tös svarade "Jag vill vara tuff då tar jag en tuff tröja! Vill jag vara söt tar jag en söt!" I bilen på väg hem frågade hon många gånger om ifall det var förbjudet för henne att ha killkläder.... Hon älskade ju sina döskallar (som på tjejkläder alltid var rosa och/eller glittriga och därmed inte kul hon ville ha hemska döskallar) och Angry Birds. Fick hon inte ha det för att hon var tjej?  

Och nej det är inte värre med en pojke som vill ha rosa eller klänning! 

Vilka fantastiska föräldrar som låter sitt barn bejaka det han tycker om och vill ha och inte tvingar in honom i att vara någon han inte är!

Det är personer som du TS som gör att folk hålls kvar i sina fack och kanske aldrig kommer ur dom. Vad är det som är fel och farligt? Varför kan inte han få ha klänningar, kjol, smink ? Vad gör snoppen för skillnad i sammanhanget? 

Tycker föräldrarna i det här fallet gör 100 % rätt som stöttar sin son i detta, och det betyder inte att han inte blir vettigt uppfostrad. 

Jag tänker tvärtom - vad underbart att höra att föräldrarna låter barnet vara precis som det är och ger alla möjligheter! Om han önskar sig kjol och bikini och peruker etc, klart han ska få det! Det är så sorgligt med föräldrar som säger att deras barn bara får leka/tycka om/klä sig/ta del av hälften av alla möjligheter, oavsett vad de själva säger. 

Du funderar på om pojken identifierar sig som tjej. Så kan det vara, och då är föräldrar och omgivinings stöd och förståelse oerhört viktigt. Det kan även vara så att han identifierar sig som kille som gillar smink och klänningar. Det låter som en stark och kreativ unge. Jag kommer att tänka på operasångaren Rickard Söderbergs sommarprat, hur han redan som barn älskade att leka med smink och uttryck och hur hans mamma stöttade det. Vad vackert det var att höra! Hade intreset istället mötts med förbud och skam hade det antagligen inte blivit en trygg och framgångsrik man av honom.... 

Men visst kan det visa sig att barnet identifierar sig som tjej. Du funderar när det är dags att säga nej till att uppmuntra det... jag tänker tvärtom, det är dags att främja att barnet får vara den som den är från första dag. Könsdysfori, att ha en kropp som inte stämmer överens med den könstillhörighet som personen känner, är något som ofta uttrycks redan tidigt. Barn som när de inser att omgivningen kallar dem för han eller hon rättar dem till motsatsen exempelvis. Exempelvis finns det mycket intressant att läsa om enäggstvillingarna Jonas och Nicole Maines exemplevis här: www.dailymail.co.uk/femail/article-3274371/Identical-twins-born-boys-family-coped-one-came-transgender-transitioned-Wyatt-Nicole.html Nicole frågade redan som två-åring när hennes snopp skulle ramla av så hon skulle se ut som den tjej hon var.

När tycker du att ett barn är moget nog att själv ha en uppfattning om vem den är? Räknas ett barns intressen och vilja bara när det faller inom ramen? Jag skulle säga att redan från första dag i livet börjar barnet vara den person den är och ska ges all kärlek och alla möjligheter i världen.