Pojke uppfostrad till transvestit?

Hej

Min sambo har en systerson i 9års ålder (vi kallar honom Erik) som sedan tidig ålder Blev förtjust i filmen ?frost? han var då runt 4-5 år och var som vilken liten pojke somhelst men känslig & intelligent. Han fick ögonen för prinsessan Elsa i filmen. Vem har inte som liten pojke haft kvinnliga karaktärer som man gillar? Jag gillade Mulan.. Däremot börjades det spexas och klä ut sig vilket heller inte är så konstigt. Den stora förändringen kom när Erik började önska sig klänningar och peruker till födelsedagar. Sagt som gjort uppmuntrades detta av mamman / morföräldrar. Allt Erik fick på sin 6årsdag var Allt som hade med Elsa att göra.. klänningar,peruker,klackskor, glitter. Jag tyckte det var konstigt men min sambo trodde bara Erik hade en fas av spex. Nåväl det hela utvecklades till mer och mer av den varan.

7:e födelsedagen (träffas inte så ofta) då öppnar Erik dörren i tajts/kjol och smink. Rummet han har är nu rosa med smink/nagellack och allt vad töser har i den åldern. Tydligen går pojken så till skolan och offentligt utomhus.. jag frågar än en gång min sambo lite försiktigt om inte lille Erik identifierar sig som en tjej? Min sambo tror bara att Erik gillar spex återigen & ibland kommer disskutionen upp att varför inte föräldrarna reagerar?

Jag såg nyligen semesterbilder på Erik där han offentligt badade i bikini samt gick klädd i röd kjol med kort röd magtröja..pojken är uppfostrad till fullfjädrad transvestit helt omdömeslöst

Jag tycker man får vara den man vill OM man är mogen nog. En förälders vägledning där föräldrarna vet bäst är ovärderlig. Det är enligt mitt tycke en fruktansvärt handling att Uppmuntra en liten 6årig pojk till att bli en liten transvestit genom att köpa klänningar smink och allt vad det innebär till vardagen.

Mina frågeställningar nedan..

*När är det egentligen dags att säga nej till uppmuntrandet av att låta söner växa upp helt utan tyglar med att vara precis hur de vill?

* Hur kan man på ett pedagogiskt sett Vägleda?

(Jag är inget emot transvestiter)

Nu nämner du något intressant, för att du ska få mer inblick klistrar jag in bakgrundshistoria som jag skrev tidigare i annat inlägg

''Det hela har känts så frampushat från att ''Erik'' gillat Disneyfilmen med kvinnlig karaktär till att han helt plötsligt fick allt - peruker,klänningar,nagelack, glitter. Jag vet inte ens om pojken önskat sig allt men det känns så överdrivet, särskilt från den kvinnliga sidan. Det är lite som att.. den här karaktären gillar han, då ska han få ALLT. Det är lite här jag ser problemet, först var det lek & sedan överdriven uppmuntran till nästan ett pushande. Det var nästan så Erik blev manipulerat ett tag.''

vet inte hur Könsdysfori ter sig men ovan klistrat inlägg är runt 5års ålder.

 

Ett barn behöver i tidig ålder sin förälders vägledning för att inte själva drunkna i överflödig fantasi. Så det är svårt att säga när uppfattningen kring man själv är börjar bli mogen, iallafall inte 5-6år.

 

Men tror du att barnet kommer att klara sig från mobbingen utan tillagda attribut? Det tror inte jag. Barn mobbar för allehanda avvikelser från det normala, det går inte att komma undan mobbing och jag tror att genom att visa barnet en icke-acceptans hemma kommer självkänslan bli så låg att samhällskraven blir för stora för barnet i framtiden.

Problemet är att maskeraden är för barnet de normativa kläderna. Dessa personer identifierar sig med ett kön de INTE är födda i. Den insikten är viktig. Jag är väldigt tydlig med vad jag förväntar mig från mina barn, där ingår uppförande och rutiner, jag kan uppfattas sträng eftersom jag är rätt så fyrkantig och ger inget gehör för tjat och känslouttryck när det gäller det ovan beskrivna. Men vad som inte ingår i mitt föräldraskap är att tydliggöra för barnet VEM barnet är, utan hur barnet ska hantera detta jag. Barnets uppgift är att visa mig vem den är och jag vägleder utifrån detta. Numera har man kommit fram till att personlighet är betydligt mindre miljöberoende än man tidigare trott, personlighet är medfödd. Jag håller med om att dagens valmöjligheter troligtvis bidrar till viss psykisk ohälsa. Det är viktigt att avgränsa val för särskilt ett mindre barn, men jag anser inte att barnets identititet är ett val. Jag kan inte vägleda bort att barnet identifierar sig med något annat än det jag utanpå kan avläsa.

Nu har jag läst igenom alla svar på tråden & många skriver att barn ska få vara den dom vill vara & välja väg själv. Någon skriver att det är bra att utmana könsnormer etc & tycker inte det är konstigt att låta pojkar gå i klänningar offentligt.

Är det till barnet ni ser eller för att tillfredsställa egna fria värderingar genom att låta barnen göra precis hur de vill och bete sig hursom? jag vill se eran vinkel.

 

Nu har jag läst igenom alla svar på tråden & många skriver att barn ska få vara den dom vill vara & välja väg själv. Någon skriver att det är bra att utmana könsnormer etc & tycker inte det är konstigt att låta pojkar gå i klänningar offentligt.

Är det till barnet ni ser eller för att tillfredsställa egna fria värderingar genom att låta barnen göra precis hur de vill och bete sig hursom? jag vill se eran vinkel.

 

Min son sa redan när han var 18 månader och började prata ordentligt att han var en pojke och kallade sig själv för han, vi skrattade gott åt det och trodde han hade lärt sig fel. Han har två äldre systrar och är verkligen uppfostrad med bara en massa flicksaker och allt var väldigt flickigt runt honom men han var ändå stenhård med att han var en pojke.

När han var fyra kom han hem ifrån förskolan och frågade när snoppen växte ut :o De gjorde ett papper med frågor även när han var fyra år på förskolan där de bla frågade vad han ville bli när han blev stor och hans svar var att han ville bli flicka för alla sa att han var en.

Då började jag förstå att det var något mer än att han bara tyckte att killar var bra eller nån fas, jag började förstå att han verkligen såg sig själv som kille.

Han blev accepterad på förskolan fast att han klädde sig som en kille och han brukade försöka få dem andra att tro att han hette Marcus fast att han egentligen hete Moa på den tiden.

Sen gick han i en skola i sexårs till femman där de behandlade honom som vem som helst och han blev aldrig retad fast att han såg ut som en grabb fast att han var en tjej då.

Sen bytte han skola i femman, i sexan kom han ut för klassen och det var magiskt, när han hade berättat och skolsköterskan hade infomerat lite så frågar hon om någon har något att säga och då säger tjejen som sitter bakom honom ----Välkommen C..., sen sa var enda unge i klassen saker som -Kul att se dig ... - Hey bror kul att få träffa dig osv....gissa om vi vuxna höll på att bryta ihop över hur fantastiskt fint de tog emot honom :D

Sen gick han på högstadiet på en annan skola och även där har de alltid visat honom full respekt.

Vi bor ändå i Södertälje där man kan tänka sig att skit ska kunna förekomma mot dem som är som min son men som sagt tiderna har förändras.

Jag jobbar själv inom skolans värld och vet att det förekommer mycket fula namnkastningar och att ungar kan vara elaka som få men jag vet även att när det gäller sånt så säger dem det till vem som helst och just dem som är lite annorlunda inte är så himlens utsatta som de var för bara några år sedan.