Fördelar med bara ett eller 2 barn?

Fördel med 2 - de blir aldrig ensamma (alltid finns det ett syskon), om inga konstigheter händer i livet, självklart. Fördel med 1 - det barn får all kärlek och all uppmärksamhet, behöver inte senare i livet dela på arvet (då bråkar de flesta syskon om, tyvärr).

Man har tid med barnet, relationen och egentiden på ett helt annat sätt. Livspusslet blir alltså mycket enklare att lägga.

Det blir en lugnare och mindre stökig miljö hemma. Man behöver mer sällan åsidosätta barnet och dess intressen för att man inte har tid och/eller pengar när syskon inte finns med i bilden.

Långt från alla syskon vill leka med varandra, eller står varandra nära i vuxen ålder. Förhoppningsvis har de utbyte av varandra, men långt från alltid.

Ekonomin blir bättre med ett barn. Man behöver inte lika mycket boyta och att resa är enklare. Den andra föräldern kan avlasta till 100% om så krävs. Etc etc...

Jag som just satt och funderade på huruvida vi ska nöja oss med ett barn eller om vi ska orka skaffa ett till. Jag är nöjd med ett, medan maken vill ha ett till. Jag ser fram emot svaren i tråden!

Jag har två barn och den största fördelen jag märker är glädjen de har av varandra och nån att jämt leka med. Ena är 2 och andra 4. Nör äldsta va två år så kunde jag inte göra någonting själv så som att laga mat eller städa då han skulle ha uppmärksamhet och stimulering hela tiden. Nu leker dom tillsammans hela tiden så jag i lugn och ro kan laga maten ifred med en podd de dagar de är mat de inte kan hjälpa till med. Och att jag kan få ta en dusch medans de leker tillsammans så livspusslet har blivit betydligt enklare med två barn istället för ett barn.

Det där med att de leker med varandra gäller ofta men inte alltid.

Har två kusiner i övre tonåren. Det är ett par år mellan dom eller nåt sånt. De kanske kommer att va tighta med varandra som vuxna, ja vem vet? Men de har aldrig lekt med varandra. De bråkade konstant i tio-tolv år ungefär, sen gick de åt var sitt håll. Nu är de på god fot med varandra, och kan va tillsammans, men de har ju inget socialt utbyte av varandra alls. Det är ju inte så att den ene saknar den andre om denne är ute och så vidare. En hel uppväxt är snart avklarad och de har aldrig lekt trots närhet i ålder. Bråkat däremot..

Jag och syrran hade absolut noll gemensamt under uppväxten. Vi bodde under samma tak, mer var det inte. Nu som vuxna? Nja.. Ibland ses vi och är tighta med varandra men det är ganska få tillfällen på ett år ändå.

Känner till flera syskonpar som aldrig haft npt direkt utbyte av varandra någonsin i livet.

Skaffa gärna fler barn! Men förutsatt inte bara gullegull och starka syskonband.

Vi har över 10 år mellan barnen så jag känner att vi hade ett ensambarn väldigt länge. Fördelarna med det är väl inte så svåra att lista ut. Fullt fokus, mycket tid till aktiviteter och lek då det oftast finns en förälder med tid över, lätt att resa, bara ett barns ålder och så att ta hänsyn till, smidigt att ha kompisar över och även ta med kompisar på resor och utflykter, bara en som kan bli sjuk = lätt att fördela vab. Ekonomin blev ju också stabil vartefter tiden gick och man kunde jobba heltid igen.

Nu har vi ett barn i mellanstadiet och en liten som jag är hemma med. Och två barn är inte TVÅ BARN, det är typ tusen nya parametrar att ta hänsyn till!

Men det är självvalt och vi ångrar inte för en sekund att vi valde att göra så här. Nu är vi nöjda!

Vi har en 4-månaders och en 2,5-åring och de har redan glädje av varandra. Storasyster älskar lillasyster och lillasyster är oerhört road av lillasyster. Det verkar vara skönt för storasyster att inte vara enda barnet i familjen och hon har redan identifierat sig och lillasyster som ett eget "lag" jämfört med mig och pappan. Jag är jättenöjd med vårt beslut att skaffa två barn. (Men fler än två blir det inte. Jag har själv tre syskon och våra föräldrar har aldrig hunnit med att ge oss ordentlig uppmärksamhet en och en.)

Beror nog mycket på familjen och hur långt det är emellan barnen. Mig och min syster är det 7 år. Vi har ALDRIG haft ett utbyte av varandra. Hon har alltid varit för liten. Inte ens nu som vuxna har vi utbyte då hon är i 20 års åldern och dejtar runt, festar, snackar om studier, bor i korridor. Medan jag har villa, fast jobb, man, planerar barn. Hon har inget utbyte av att vara här då det är tråkigt som hos föräldrarna brukar hon säga, vilket jag förstår. Och jag vill inte ut och festa been there done that. Vi kanske får ett utbyte nästa deccenium när vi båda är på lite mer samma våglängd. Men att då hade väntat i typ 30 år för att få någon typ av fungerande relation har det inte riktigt varit värt känner jag. Så jag hade hellre varit ensambarn. 

Det verkar vara väldigt olika hur det blir med eller utan syskon! Jag har en lillebror som är 4 år yngre än jag och vi lekte mycket under uppväxten, bråkade också. Nu som vuxna är vi väldigt goda vänner och jag skulle aldrig vilja vara utan honom! 

Vi har 3 barn i vår familj, de är 13, 7 och 5 år gamla. Två tjejer och en kille. Alla syskonen är väldigt glada för varandra och det märks tydligt att de hör ihop. Den äldsta tjejen är väldigt bra på att både leka med och ta hand om sina yngre syskon och de i sin tur är väldigt glada för henne. De två yngsta är tillsammans nästan jämt och både leker och bråkar. 

Min sambo är ensambarn och jag tycker att det verkar så ensamt att inte ha någon att "prata barndom" med. Han har bara sin mamma, ingen annan familj (förutom vi då).  

Jag har en 10-åring och en 2-åring. Tänkte först bara ha ett barn men nu när lilltjejen kommit har det faktiskt blivit roligare i familjen. Hon är ett glädjeämne för oss alla tre. Två barn är bra.

Blir det fem-sex-sju år mellan barnen blir det ju två ensambarn som växer upp under samma tak.

Så var det för mig och syrran.. För stor åldersskillnad helt enkelt. Vi fick ingen riktig kontakt och blev aldrig riktigt kompisar. Det påverkar oss även som vuxna.

Är det mer åldersskillnad än så kan det nog vara roligt igen att för det äldre syskonet få ett yngre syskon..

Vi har en 4-åring, och har försökt skaffa syskon i snart 2 år. Troligtvis får vi inget mer barn, läkarna ger oss inte så bra odds.
Min man är nog den som mest vill ha ett barn till.
Jag trivs bra med ett barn, vi kan ge henne mycket av vår tid och all vår kärlek. Hon är en mycket omtänksam och ödmjuk liten dam, så åt bortskämt endabarnsmonster är hon inte.
Det enda är att jag nog tror att hon kan känna sig lite ensam ibland, när vi är iväg och reser och sådana saker. Då kan jag tänka att hon nog skulle ha behövt ett syskon. Å andra sidan är hon jättebra på att hitta nya kompisar överallt.
Tänker också mycket på hennes liv senare, när vi är gamla, då kan det vara skönt med ett syskon att dela saker med, att hennes eventuella barn kan ha en moster eller morbror och kusiner på "sin" sida. Men inget av det är ju en garanti även om man har syskon.
Skulle vi nu få ett barn till kommer vår dotter vara minst 5 år gammal, och "nyttan" med syskon under barndomen kanske inte blir så stor...svårt det där.