Hur kommer man vidare efter skyddat boende ?

Att lämna en våldsam relation, men hur ska det gå sen?

En kvinna el en man som lämnar en relation fylld av psykisk, fysisk, sexuell och ekonomisk våld är en stark person, det ska aldrig glömmas.

Gången i processen är tuff på alla sätt, att tvingas lämna sitt hem för skyddat boende. Under tiden kanske våldsutövande får straff, vi säger 1 år, då har personen kanske suttit häktad 3 månader i väntan på rättegång, det betyder kort att våldsutövare ska sitta 9 månader i fängelse, kanske släpps ut efter 6 månader pga gott uppförande, det är inget annat än ett hån och ytterligare övergrepp på den drabbade. Kvinnan har lämnat hemmet, är på skyddat boende och vad händer nu? Där kan man inte bo för alltid, hennes hem finns ej kvar, var ska hon bli av? Många har skulder , hyresskulder, har anmärkningen och helt kört att få en egen bostad, vilket är ett måste för att kunna gå vidare med sitt liv, kunna stänga dörren efter sig och känna sig trygg, är det för mycket begärt?

Kvinnan har kanske skyddat identitet el sekretessmarkering, ett skydd. Men vem hjälper med att få ett hem, alla har inte ekonomisk möjlighet att kunna köpa bostad el har en familj el vänner som kan hjälpa, hon har ingen, står mer ensam än någonsin, utan hem , utan en chans på bostadsmarknaden . Mannen har de chill i fängelset , får bra mat, kan träna o umgås med andra,kvinnan inget.

Jag trodde syftet var att hjälpa kvinnan och till vis del är det så att mannen blitt lite straffad, men hennes liv då? Vem hjälper henne på fötter, el hon o hennes barn kanske ska studsa runt mellan olika hotellrum, vandrarhem , vems är ansvaret ?

Detta slog mig imorse , värre än en käftsmäll, att jag kommer nog inte kunna återvända hem .

nu är vi på skyddat boende sedan 2 v.

Jag har aldrig känt mig så förvirrad och så ensam , jag kommer aldrig kunna få en egen lägenhet , gamla skulder pga mitt ex, har iofs jobbet kvar men är sjukskriven . Ska ja och katterna flänga runt på olika vandrarhem i väntan på något som aldrig kommer hända, eget boende. Har ingen familj som kan hjälpa el vänner, de stöttar mig o det är jag tacksam för .sekretessmarkering ansökt om,hoppas de går igenom .

Jag lämmar en relation som nästan tog livet av mig, jag har blivit såld av exet till andra män, blivit bunden , inlåst och han har gjort saker jag bara vill förtränga. Jag vet jag aldrig kommer bli hel på insidan, el glad, men jag lever och vill leva. Kroppen värken efter allt, sår och blåmärken hoppas jag snart ger sig.

Är det för mkt begärt efter allt att få känna lugn och ro, att ha en egen lägenhet? Det är nog så , man har inte hur mkt ork som helst med att flänga runt , har tankar på ta sitt liv int funnits tidigare så kanske det är vägen , lämna katterna till ett tryggt hem så de får ett bra liv , livet känns så orättvist , hopplöst o jag är så arg o ledsen . Hur jag ska klara den ekonomiska biten vet jag inte , sjukskriven , jobbar 80% å den usklönen är inte mycket. Ett par hundra kr kvar nu efter räkningar betalda ,Kanske kvinnojouren har en jacka att låna. Busskort får jag klara mig utan, måste gå till jouren var dag, men gratis motion i detta underbara sköna väder är väl aldrig fel :p

Den känslan jag känner när jag går ute är underbar, jag känner mig trygg, det är underbart, men hur länge ? Har jag polisanmält, inte jag men mitt jobb, men jag vågade inte gå vidare :( jag är så rädd , jag har inte kraften att sitta i förhör och berätta saker i detalj :( å ett kort fängelsestraff , vad skulle de hjälpa mig att komma vidare , men jag kanske blir modig en dag. Jag är så tacksam för vi så snabbt fick komma hit.

Framtiden känns hopplös.

Hur har andra lyckats fått egen lgh efter man vart på skyddat boende undrar jag, men mest undrar jag hur ansvariga politiker mm tänker kring detta ? Det skrivs mycket om våld i nära relationer och det är så bra , men oss som levt i helvetet, är vi för mycket problem att det är bäst att inte ta upp vissa svårigheter som detta med boende tex. Flera kvinnojourer har länge påtalat detta med att kvinnor blir kvar på deras skyddade boende pga svårigheterna med boende och så ska det inte vara.

Var finns de hyresvärdar som har ett hjärta och vill hjälpa oss att komma på fötter ?

Tack för du tog dig tid att läsa och förlåt om jag utryckte mig gnällig mellan varven.