Så jäkla less på honom

Om det ändå vore så lätt att bara byta karl. Hade vi inte haft barn så visst.

Det är inte så att han aldrig gör något, visst han lagar något simpelt ibland, går ut med soporna eller gör läxorna med barnen. Men det finns flera punkter där han inte är med. Han vet hur mycket jag har på gång och ändå är han bara som en belastning för mig.

När han inte trivdes på sitt arbete så stötta jag honom. Han beklaga sig ofta över magont trötthet, stress etc. att det berodde på jobbet. Jag stötta honom och ställer upp och tar hela lasset själv så att han kan ha ett arbete där han trivs, trotts många tjänsteresor. 

Sedan ett år tillbaka har jag börjat studera på heltid på distans. Jag vill byta karriär då jag inte trivs som ekonom. Vi har inte råd att jag går hemma så jag jobbar heltid, driver hela företaget och studerar heltid. För snart tre år sedan skaffa vi hund, med målet att kunna ta en valpkull då och då, då jag även är reg uppfödare. Vi behöver dessa extra pengar men också att det är en kul hobby att ha hund. Nu har vi en valpkull hemma som snart ska flytta ut, och det är mycket jobb. Men vi var helt överens om detta, ändå är det jag som sköter 90%. 
Huset vi har, har vi under åren totalrenoverat och det är jag som skött all planering, beställningar, kontakt med hantverkare etc. Vi har diskuterat om att bygga nytt hus, på en tomt jag fått av mina föräldrar. Dels för att vi behöver större hus och trädgård, dels att vi skulle tjäna mycket på det ekonomiskt. Men också att jag har min familj när som kan hjälpa mig när mannen är på resor, jag har svårt att vara hemma från jobbet och det hade underlättat främst gällande barnen. Trotts att han vill flytta så har han noll intresse att kolla hus ihop, planlösningar etc. 

Jag är inte så säker på att jag vill ha någon karl alls. 

Ja vi har talat om det i omgångar, eller rättare sagt jag ha talat och han sitter tyst och fryser ute mig.  

Igår morse, då såg han att jag var försenad. Jag springer runt och stressar med barn som bråkar om kläderna, väcker honom igen då han inte gått upp ännu. Jag har inte hunnt klä mig ännu, utan står i underkläder och torkar skit efter valpar. Och han bara hoppar i kläderna och säger "jag drar nu, hej då". 

Idag skulle han leka martyr och ställer klockan 20 min före mig. Klockan ringer och ringer och han ligger kvar. Vilket resulterar i jag vaknar, hundarna vaknar och väcker alla i huset. Vi har en valp/unghund som inte är helt rumsren ännu. Och dom vet att när min klocka ringer går jag upp direkt och släpper ut. Men han ligger och drar sig och ska snoza. Valpen kissar i hallen och hundarna springer i detta. Jag får gå upp onödigt tidigt och får städa hallen. Han gör sig i orning och väcker dottern 40min tidigare än vanligt. Jag sköter resten som vanligt. Sen står dom klara 05:40, 20 minuter tidigare än fritids öppnat. Till vilken nytta? Varför inte bara gå upp 15 min tidigare och hjälpa till so jag bett om? varför leka martyr och dra upp dottern så tidigt och väcka mig onödigt tidigt. Vilket nu resulterar att jag tycker han är än mer idiot.

Ja men exakt!  Det är väl dit jag kommit nu, när jag inser att han är mer till belastning än nytta.  När han är bortrest så stor jag verkligen själv med allt, men då vet jag  det och planerar på annat sätt. Jag behöver inte bli irriterad och besviken över att han inte gör sin del. 

Ja det är lathet, han räknar med att jag ska fixa det. Jag har vart borta och då går det, han har flextid så skulle det bli kaos är det inte hela världen om han kommer en halvtimme för sent.

Nej jag har inte skrivit förut.

Ja men lite så jag känner. Jag vill inte vara hans morsa, men när han står handlingsförlamad och jag ska behöva instruera allt så blir det precis så. Han har inte förmågan att göra något självständigt eller se själv. Och  när jag då säger ifrån så blir det motsatt effekt, precis som du beskriver din far.

Precis. Och jag tänker var är hans känslor för mig, när han kan se på hur jag sliter och stressar ihjäl mig, och han bara går där ifrån? 

Inte kan man diskutera som två vuxna människor, då han bara flyr. Visst han tar åt sig genom att leka martyr, men det hjälper inte att han spelar på det i två dagar, snart är man tillbaka på ruta 1 igen. 

Det känns som alternativen är så dåliga ändå. Att leva själv, med lägre levnadsstandard/ekonomi, förlora halva barnens uppväxt och stå själv med allt. Eller leva ekonomiskt tryggt och ändå stå själv. 

vad syftar du på?

Vi har tre heltidsboende hundar, två vuxna (föräldrarna till valpkullen) och en till tik på 6månader. Sen har vi en valpkull som ska säljas om 2 veckor.

Vi har levt ihop i 14 år, och har alltid hjälpts åt. Men saker och ting i livet har förändrats under åren. Vi brukar normalt sett inte ha problem med uppdelningen. Tidigare har vi hjälpts åt under morgonen, vi gick hemifrån samma tid. 

Men så bytte han jobb, för snart 2 år sedan. Pga storstadstrafiken var vi överens om att han åker tidigare på morgonen, är han på jobbet kl 06:30 kan han gå tidigare, på så sätt slipper han sitta i köer dit och tillbaka. Tidigare sluta han kl 16 och kunde bli sittande i kö till 17:30. Nu var tanken att han åker hemifrån kl 06, så att han kan gå strax efter kl15 och slippa trafiken. Så jag lämnar på morgonen och han hämtar på em. Men allt oftare så blir han kvar på jobbet, ibland säger han möte, ibland fastnar han i samtal, ibland trafiken.  Och då får jag hämta barnen, komma hem och börja med maten. Dom dagarna han kommer ifrån i tid så passar jag på att göra något ärende, som att handla dyl efter jobbet. 

Så vi brukar hjälpas åt, som att ta disken ihop. Jag tar tvätten så rättar han sonens läxa etc. Men just nu har vi lite extra jobb som med valparna, och då borde han hjälpa till mer. Inte sova till 05:55 för att han måste åka kl 06. 

Sen gör jag mycket i hemmet av vana, är jag i badrummet och ser att det börjar bli smutsigt så tar jag 2min och torkar av. Det gör inte han. Ska jag upp och natta barnen, passar jag på att ta med deras tvättkorg och lägger in tvätten. Ska jag ut med hundarna tar jag med soppåsen. Så det är mycket små ting som bara blir gjort, som han tar för givet. Mycket har jag vant mig vid då han är på många tjänsteresor, så jag är van att göra saker själv. Men när han är hemma borde han avlasta mig.

Problemet är som jag beskrev i TS.

* Han ska hjälpa till på morgonen och inte vara som en tonåring som sozar tills han behöver åka. 

* Han ska vara man och hjälpa till och hämta matkassar inte stå och titta på tills jag är klar och sedan låtsas att han tänkte hjälpt till.

* Han ska ta initiativ i hemmet och inte vänta på att jag säger till vad han ska göra. Ser han att det är smutsigt så städa upp, ligger något på golvet-plocka upp det. 

*Är jag och ex handlar och han är hemma före mig, så börja med middagen. Ring inte och fråga vad han ska laga, hur gör man etc. Öppna kyl/fyr själv och tänk.

* Har vi avtalat att vi lagt upp ett schema sitt inte och snacka skit med kollegorna så att schemat rubbas. Har vi avtalat att jag lämnar och han hämtar, då ska han följa det. Inte sitta och ha kafferep, så slipper han hämta barn och kommer hem till lagad middag. 

* Vi var överens om att avla på vår tik, han visste att det skulle vara jobb med valpar. Trotts att jag tar nästan allt ansvar för det så sitter han och klagar. Han tycker det luktar äckligt och valparna börjar bli jobbiga som vill springa av sig och gnäller. Han borde hjälpa till och inte gnälla. Framför allt nu när han var och impuls köpte en MC utan att ens ha MC-kort. Detta ska valparna betala.

* Hans traktamente pengar samt övertid som skulle gå till sparkontot för familjen går till hans MC utrustning och egna nöjen. Jag ställer upp på att han reser, han skulle få 10-15 000kr extra varje resa som vi skulle spara. Jag har inte sett röken av dessa pengar, ändå är det jag som står med allt arbete på hemmaplan. 

* Visa intresse, han är med på att vi ska bygga nytt hus. Ändå har han inget intresse alls för att kolla på planlösningar och sitta och bolla tankar och idéer. Han säger att jag är bra på det, och sitter och spelar tv-spel istället. 

Han har så mycket egen tid, han kom hem från Florida förra veckan. Fyra dagar hade han ledigt för att bara sola, bada och göra utflykter med kollegor. Om två veckor reser han igen till Las Vegas. Jag sitter hemma och sliter häcken av mig, och han flänger runt och ändå bara klagar. Han är alltid trött, det är alltid något som är jobbigt osv.  

Jag gör inte det längre. glömde även en punkt. Jag måste tjata på honom för att han ska gå och klippa sig eller ens raka sig, han ser ute som en sunkig lodis. Han är för lat att ta hand om sig. Men trotts att jag kämpar och sliter ser jag alltid till att vara fräsch.

Jag vet inte vilket du syftar på, när du säger att jag klagar på det han gör?

Ja jag känner att jag tagit på mig lite för mycket just nu, men jag kan inte bara sälja av hundarna det är familjemedlemmar. Hundarna i sig är inget problem, det är valparna som skapar extra jobb just nu. Men dom ska flytta till sina nya familjer om två veckor. 

Vad det gäller barn så är det inget jätteproblem att jag hämtar. Men när han ringer mig som igår, och säger "jag blev kvar längre på jobbet än väntat. Jag fastna med XX (kollega) " alltså att dom satt och tjöta så han blir sen hem. Han visste att jag hade bokat tid till frissan kl17 för äldre barnet, och sedan skulle jag handla. Ändå väljer han att sitta och dricka kaffe med kollegan. Sen ska han spela på mitt samvete och säger "aja, hon får väl vara kvar till stängning då. dom har ju öppet till 18". Vi var överens om att hon ska hämtas kl 15:30 ca, därför offrar jag min sömn och stressar hela morgonen. 

Att jag får laga mat är pga att han annars inte är hemma förens kring kl18. Att börja med middagen så sent när minsta går och lägger sig kl19 är inte rimligt. Barnen kommer hem trött och hungriga, har inte ätit lunch sedan 11 tiden. Dom ska inte behöva vänta till kvällen eller äta sig mätta på mackor för att deras nolla till pappa inte kan samarbeta. 

Allt jag sa igår var om han kan gå upp 10-15 minuter tidigare och hjälpa till med någon av morgonsysslorna, för det är för mycket. DÅ brusar han upp och beter sig som en snorunge och vägrar samtala.

Jag förstår vad du menar, men saken är den att han är jäkligt duktig på att kommentera att det ser ut som fan i tvättstugan dyl.  Så det är inte så att han har högre toleransnivå för att ha det rörigt omkring sig. När vi bodde själva var det inga problem att ha det tipp topp och kliniskt rent, det var bara vi två och vi båda jobba hela dagarna. Men sen får man barn och husdjur, det smutsar och blir stökigt. Han vill ha det som det var innan, men samtidigt är han delaktig att stöka ner, men inte ansvarar för det. Att slänga kläderna på golvet när han duschar, att raka sig och inte tvätta handfatet ordentligt etc. Så när han säger "VI får ta tag i tvättstugan, det ser ut som fan" så säger jag, ja men gör det då? det är hans sätt att säga att jag ska ordna det. 

Jag är villig att diskutera, men när han är helt tyst och inget säger utan bara ignorera mig i 1-2 dagar då kommer man inte någon vart. Igår försökte jag, jag var konkret och sa att jag vill att han hjälper till på morgonen. Det handlar om 10-15 minuter. Inget anklagande utan bara att det blir för mycket att fixa själv. Då gapar han istället och svär och sticker. 

Och så här är det, det som ut som fan här och där.. VI borde ta tag i det idag. Sedan meddelar han att han ska ut på jakt, åka och träna eller sticker på en ny tjänsteresa. Och jag säger, om det är något som stör dig så behöver du inte fråga mig om tillåtelse att ordna det. Du bor också här, varsågod och fixa som du vill i ditt hem.