Trakasserade av skolan

Nu har jag inte ställt frågan här huruvida vi som föräldrar har samarbetat eller inte men om du är intresserad av mer detaljer kring detta kan du läsa min tidigare tråd www.familjeliv.se/forum/thread/79046401-specialklass-eller-inte-for-sonen. 

Med tanke på att skolans utredningar ligger till grund för en åtgärdsplan samt beslut som de tar är det rätt relevant att utredningen har gjorts på rätt sätt samt att skolan har provat allt som går att prova innan man fattar ett beslut om att flytta på ett barn från en för honom trygg och van miljö. Skolan är första instansen att göra en utredning så jag förstår inte hur du kan påstå att de inte gör det?! Det som står i åtgärdsprogrammet är de åtgärder som ska vidtas av skolan men om man inte skriver exakt vad det är som ska göras så kan all information omöjligt nå den personal som det berör eller hur? 

Vi är redan förbi sen länge vad gäller samtal med lärare. Vi har kommit till ett läge där kommunikationen inte fungerar då vi har hållit på att prata i över ett år. Det du pratar om är där vi var för över ett år sedan. Läget är annorlunda nu och vi har en situation där vi och skolan inte är överens då de redan har fattat ett beslut som vi anser är fel då hela utredningen och implementeringen av åtgärdsplanerna inte har gått rätt till och min son har inte fått chansen att visa vad han klarar eller inte.

Jag störs av att bli jagad av en rektor som redan vet vår ståndpunkt gällande beslutet om att flytta min son och vet vilka åtgärder vi har vidtagit men som uppenbarligen inte anser att det går fort nog att bli av med min son och oss. Tyvärr så har du fel! Skolan har rätt att flytta på ett barn från skolan oavsett vad jag som förälder tycker om det. Därför ställde jag mina frågor i forumet för att se om andra varit i samma situation och hur de har löst det!!

På vilket sätt ser inte TS sitt barns behov?
Alla försök som gjorts med åp och stöd? Känner tvärt om att TS har gett allt och lite till, men att skolan inte har kompetens eller insikt att utföra det som krävs.

Sitter lite i samma sits som TS, men har hittills (efter 2 år av sporadisk skolgång) ändå lyckats hålla en bra relation till skolan - även om jag helst hade velat tala om för dem vilket uruselt jobb de gör...

Tyvärr finns inga bättre skolalternativ i närheten för oss, men vi har ändå tänkt tanken på att ett skolbyte kunde vara bra (även om det bara blir till ett annat likvärdigt alternativ). När vi förde det på tal, tog rektor direkt initiativ och sa att hon kunde flytta vår son, utan några utredningar eller längre funderingar. Så hur svårt det är att flytta en elev, beror nog mest på om skolan vill ha eleven kvar eller inte... tack vare den goda kommunikationen blev det dock aldrig allvar av flytten den gången.

Lyckas man verkligen alltid bättre när man samarbetar? Vi har inte kommit någonstans på det sättet, inget har blivit bättre för vår son i skolan.
Jag orkar inte bråka, men kan inte heller se ner på de som inte ser någon annan utväg.

Vår son har ett funktionshinder, en cp-skada. Men jag vet inte om det "ger såna problem"???  Vilka gör det???

Vi fick också kämpa länge innan vi fick en tid på BUP för utredning, trots remisser och krav från skolan tog det över ett år innan vi fick första bedömningssamtalet, och ytterligare ett år innan en begränsad utredning var klar.

Den visade att han låg precis på gränsen för autismspektrumdiagnos, men att ett par funktioner fick lite för höga poäng för att han skulle uppfylla alla diagnoskriterier. Det innebär att han beter sig och reagerar som om han hade en diagnos i 9 av 10 fall, men att möjligheterna att få stöd och hjälp saknas helt
Är det rimligt att han ska klara "vanliga krav" med de förutsättningarna???

Dessutom har han en stor ångestproblematik, kopplat till hans funktionshinder. I det fallet blev vi hänvisade till vårdcentralen för att någon allmänläkare där skulle kunna skriva ut ångestdämpande läkemedel....

När små barn behandlas på det sättet har jag full förståelse för att ork och humör inte räcker till.

Vill skicka en stor kram till TS. Ni gör ett fantastiskt jobb som tar ansvar för ert barn!

På vilket sätt blir skola tryggare? Det har ju inte hänt något på den fronten de senaste åren fast vi försökt vara både samarbetsvilliga och konstruktiva.

Varför kan inte vår sin förväntas klara "vanliga krav"? På vilket sätt skiljer sig hans behov från TS barns behov?

Hans cp-skada märks inte i det "vanliga livet", och när han inte är i skolan är han som vilket annat barn som helst. Han har ingen npf-diagnos, vilket vi inte har någon aning om ts barn har heller. Däremot vet både vi och TS att våra barn behöver stöd och anpassningar. Men utan diagnos får man ingen hjälp, utan bara ångest... som ska botas med medicin... Låter det klokt? Vore det inte bättre att alla barn fick det stöd och den hjälp de behöver oavsett diagnos?

Som jag uppfattar det så menar Ts att sonen visserligen har behov av anpassningar, men att han med rätt stöd och mer arbetsro och stabilitet i klassen faktiskt borde kunna vara kvar i klassen.
Skolan har gjort lite halvhjärtade forsök att göra anpassningar, mest för att kunna saga att man provat men att det inte fungerade. I praktiken verkar de varken ha kompetens eller vilja till att göra anpassningar, utan slussar iväg alla "svåra" barn till specialklasser som förlagts separate från alla andra barn.

Detta innebär att sonen inte kommer kunna ha kontakt med sina vänner ens på rasterna.

Ts vill inte att sonen ska tvångsförflyttas till en annan skola där det bara finns barn med NPF-problematik och där barnen verkar stanna under hela sin skoltid, utan någon plan för återförande till vanliga klasser, oavsett hur barnet utvecklas och mognar.

I min väld är det jättebra att det finns specialskolor för barn som verkligen behöver det och inte klarar av eller mår bra i en vanlig skola, ens med stöd och anpassningar. En del barn behöver mindre grupper och stora anpassningar hela sin skoltid, medan andra mognar och lär sig strategier som gör att de så småningom börjar på andra skolor.

I det här fallet verkar skolan använda specialskolan som någon form av avstjälpningsplats för alla barn som behöver stöd och anpassningar. 

Vi har via vårt försäkringsbolag tillgång till rådgivning gällande skolfrågor och efter att de tagit del av alla underlag från skolan ansåg de att skolan gjort ett uruselt jobb!!! 

Du får gärna fortsätta leva i en drömvärld där alla lärare är kompetenta och brinner för elevers bästa. Så är inte alltid fallet och det måste du faktiskt ta och acceptera. Jag undrar verkligen om du är lärare då du inte hade en aning om att skolan gör utredningar och vad en åtgärdsplan är??!

Jag har aldrig sagt att specialskola är dåligt, däremot ska man ha gjort ett grundligt och ordentligt jobb innan man bestämmer sig för att flytta på ett barn till en sådan skola!! 

Skolgången är absolut viktig men jag anser att samhörighet, vänner och gemenskap är också viktigt och bör också vara något att ha i åtanke när man bestämmer sig för att göra ett så stort ingrepp i ett barns tillvaro.

Hur tror du att ett barn mår när det sätts in åtgärder som sen tas bort efter några dagar eller en vecka??? Hur tror du ett barn mår som ständigt lever under hot att om han inte sköter sig perfekt så kommer han bli tvångsförflyttad till annan skola?? Hur tror du ett barn mår som jämt får höra från skolans rektor att han är orsaken till en dålig arbetsmiljö för rektorns anställda?? 

Mitt barn har ingen diagnos och därmed inget funktionshinder, däremot har han vissa svårigheter som han behöver hjälp med och som vi föräldrar och den juridiska rådgivaren som vi har varit i kontakt med anser bör kunna ges i den ordinarie klassen där han är i dag.

Vänligen bespara mig hädanefter dina påhopp och acceptera att alla barn har inte en diagnos per automatik när saker och ting inte fungerar i viss miljö. Jag har varit i kontakt med flera föräldrar som har haft liknande problem som vi och när barnet fått byta till en mer förstående skola så har det gått strålande för dessa barn!! 

Berätta gärna för mig vad som får dig att tro att vi inte har samarbetat med skolan? Var i min trådstart kan du utläsa det?? På vilket sätt har vi jobbet emot skolan? Förklara gärna detta för mig för som det ser ut nu när jag läser dina kommentarer så verkar du tillskriva mig egenskaper och handlande utan att ha en aning om något. Du tolkar fritt att det per automatik är vi föräldrar som har fallerat än att skolan faktiskt har brustit i sin handläggning och kommunikation med oss!??

Vi har samarbetat med skolan på alla tänkbara sätt som vi har kunnat. Vi har gått på varenda möte, svarat på varenda samtal och mail och kommit med förslag på olika lösningar samt ställt upp på vad som än har bestämts. Vi har kommit med förklaringar till sonens beteende för gissa vad??! Skolan har aldrig under två år pratat med vår son om hans problem. När något har hänt har de aldrig frågat honom om vad som hänt och varför. Det har vi gjort!! 

Vet du, mobbing finns på riktigt! Min son har utstått med väldigt mycket både psykiskt och fysiskt från barn i klassen och skolan för att han föredrar att leka lugna lekar och gärna med flickorna. Min son blir arg och "exploderar" när han blir påhoppad för att han har ett temperament. Han har självklart ett ansvar för sitt beteende men de som ger sig på honom då?? Har de inget ansvar?? Ska de få fortsätta och hållas och bara barnet som reagerar som ska straffas??

Utifrån det som skolpsykologen kommit fram till och samtal med BUP så anser jag honom inte ha en npf-diagnos  och han är normalbegåvad men med det sagt så är jag medveten om att sonen har tillkortakommanden som han behöver hjälp med. Jag anser också att han skulle klara av att vara i en vanlig klass med rätt stöd och anpassning som han har enligt skollagen.

Nu var det ju inte en kort period som det var struligt i skolan. Både förskoleklass och åk1 har varit struliga med många lärarbyten. Sonen har visat på att han funkar bättre med vissa lärare än andra. Alltså det är inte kraven som har varit problemet utan hur man har lagt fram det och hur man har bemött honom!

Nu är det faktiskt så att sonen har vänner, han blir bjuden på flertalet kalas (alla i klassen är ej bjudna) och han har en bästa kompis så att ta bort detta nu skulle skada mer än vad det skulle ge. Utifrån detta drar i alla fall jag slutsatsen att hans klasskamrater INTE är less på honom.

Ja vi föräldrar upplever oss trakasserade nu och det är en känsla som vi har rätt att känna då det är endast vi som vet hur detta har skötts! Tycker du att det är lämpligt att skolan minst en gång i veckan nu skickar mail och frågar om vi har sökt andra skolor och när vi ska flytta vårt barn till en annan skola?? Låter det som en skola som vill samarbeta med oss, som vill hitta lösningar och som ser till elevens bästa?? Vår son har visat på framsteg både genom mycket högre närvaro samt förbättrat sina studieresultat men skolan (rektorn) har inte velat se detta eller ändra sin uppfattning utifrån detta. Vi litade på dem tills de började göra saker bakom vår rygg och började gå mot personangrepp, något som vi aldrig gjorde mot nån i skolan. När vi märkte att de insatser som vidtogs inte gjordes tillräckligt länge för att kunna se ett resultat utan varje möte handlade om specialklass, även det första mötet, ja då tappade vi förtroendet för skolan. 

Så vitt jag vet så är det inte skolans uppgift att sätta medicinska diagnoser på barn och om de hade trott något sånt så borde de väl rimligen ha skickat en remiss till lämplig instans, eller vad tycker du? Jag har varit i kontakt med BUP jag har även diskuterat detta med skolpsykologen och båda har avrått mig från att göra nåt sånt utan vänta in lite då det är en pojke som dessutom är född sent på året och det kan vara en mognadsfråga. Då vi har sett att han gjort en hel del framsteg så är jag benägen att tro på dessa individers expertisutlåtande i stället för en pedagogs gissningar, eller vad tycker du?? Jag har inget problem med om sonen skulle få en diagnos, förutsatt att det sker av kompetent personal som har rätt kunskap och kompetens för att avgöra nåt sånt.  Men jag tycker inte att man ska slentrianmässigt sätta diagnoser på barn utan det ska ske när det verkligen krävs. Jag tycker också att man ska vara väldigt försiktig med att skicka iväg barn till specialskolor utifrån gissningar och brist på ansvarstagande i den ordinarie verksamheten enbart för att det är en enklare lösning....för skolan!!!!

Samarbete innebär att båda parter ska vara lika öppna mot varandra och ta del av varandras kunskaper. Att jag blint ska tro och lita på allt som skolan säger och följa deras direktiv utan att de en endaste gång tagit hänsyn till våra åsikter är inte ett samarbete i mina ögon. Vad får dig och tro att sonen är medveten om dessa problem?? Han har endast varit delaktig en endaste gång på dessa möten och det var endast för att vi bad om det för vi ansåg att även han ska känna delaktighet i sin utbildning. Under den stund han var där var mötet lugnt och sansat. Sluta hitta på saker som du inte vet nåt om!! Hemma pratas inte detta om med sonen alls och han vet inte ens om att det finns ett beslut om att han ska flyttas. Var snäll och sluta skapa dig fantasibilder om mig och min familj utifrån trådstartens titel som jag skrev i affekt och frustration!!!! Otroligt att du vet så mycket om mig och sonen utifrån titeln på trådstarten!! 

Han har ett jack i pannan där han fick sten kastad i ansiktet, han blev knuffad från ett staket och rev upp hela baksidan av sina jeans (ren tur att det inte blev värre än så), blåmärken på revbenen.....behöver du mer??? Så det är bara barn med ADHD som slåss när de blir provocerade?? Intressant...Det är inte min son som säger att han blir mobbad, det är vi föräldrar då detta sker regelbundet och av samma barn. Vi har påtalat detta flertal gånger men inget har gjorts av skolan. De reagerar endast när sonen blir arg och ger igen.

Återigen, på vilket sätt tror du hans tillvaro hemma är kravlöst? Att han får göra precis som han vill eller? Sluta prata om sånt som du inte vet nåt om! Han har syskon och hemma ställs samma krav på honom som på syskonet så kravlöst är det inte. Vi har regler som ska följas och barnen har ansvar för vissa saker som ska göras...tror du att vår son lever i nån plastbubbla eller och sen bli knäpp när han släpps ut några timmar? Min son har hög integritet och när han behandlas illa låter han en få veta det. Han slåss ytterst sällan, vi har endast fått till oss två gånger att nåt fysiskt har hänt och en av dessa gånger var det inte ens slagsmål utan en missuppfattning. Innan du börjar tillskriva mig en massa dumheter så är detta bekräftat av skolan i efterhand!

Som jag ser det har sonen varit väldigt omotiverad av studier, rent av uttråkad. Hemma har han visat på kunskaper som han vägrat visa i skolan. Han har upplevt turbulensen i klassen med gap, skrik och slagsmål vara störande och valt därför oftast att lämna klassrummet och ibland vägrat komma in. Han har ett temperament som visar sig när han känner sig trängd och orden tar slut för honom och då börjar han gapa och skrika för att folk ska lämna honom i fred.  Han slåss inte med sitt syskon eller oss vuxna och han slåss inte när han umgås med andra familjemedlemmar, vänner, bekanta mm.

Jag antar att du har kontakt med soc redan. Du kan be dem om hjälp till förtur till andra skolor.
Vi fick den hjälpen men tyvärr så ändrade sig pappan och det blev inget av. Tyvärr.
Sedan när resursskolan kom på tal var han minsann med på tåget.

Min åsikt är att skolan, och då speciellt rektorn, gjorde det enkelt för sig själva och faktiskt helt ärligt struntade i följderna.

Att bunta ihop alla barn/ungdomar  med problem GER problem. Större problem än innan. Med skillnaden att lärarna där är väl medvetna om att det inte kommer fungera ändå.

När ungdomarna röker på under rasterna, det måste de känna på lukten. Jag känner igen den doften på långt håll. Men nej, de blundade helt uppenbart. Att det knaprades piller så till den grad att mitt barn nästan blev galen på kuppen. Min 14-åring vågade till sist inte ens sova själv på sitt rum! Tills knaprandet upphörde. Närvaron i skolan? Vilken närvaro?

Nej, resursskolor är rena förvaringsplatsen. En förvaring utan något som helst ansvar. Kanske inte alla, men denna specifika iaf.

Om de inte hade kommit till beslutet att med tvång försöka flytta på sonen till en annan skola och specialklass hade vi förmodligen inte bytt skola utan försökt att jobba med de ansvariga på nuvarande skolan dels med att få bukt på mobbingen och en fungerande undervisning för sonen. Skolan bestämde sig redan för detta förra hösten men har gjort halvhjärtade insatser med vetskapen om att de skulle ändå flytta på honom och därför har de förmodligen inte ansökt om nåt bidrag. Det behövs ingen diagnos för att få bidrag eller stöd i ordinarie undervisning enligt skollagen!

Jag förstår hur du menar och tråkigt att höra att du upplevt tråkigheter med pappan. Jag är också noga med att backa upp pappan även när vi inte är överens för att vid ett senare tillfälle prata med hans pappa i enrum om vad jag tyckte att han gjorde fel. Vi har aldrig pratat illa om skolan inför någon av våra barn, men sonen har vetat om när vi har gått på möten. Svårt att smyga sig in i skolan. När vi har fått dåliga nyheter eller andra problem uppstått så har vi försökt att dölja det och inte pratat om det när de har varit hemma eller innan de somnat men barn känner av mer och förstår mer än man tror och givetvis går det inte att verka oberörd under två års tid som detta har pågått.... vi föräldrar är också människor och inte maskiner som kan stänga av våra känslor! Skolans beteende gentemot sonen har inte alltid varit okej och det har givetvis påverkat hans syn på skolan och vissa vuxna inom skolan....det kan inte jag eller hans pappa lastas för! 

Nja inte hemskt men jag vill inte att det ska verka som att det är helt kravlöst på hemmaplan för jag vet att så inte är fallet. Självklart kan det aldrig bli som i skolan då vi är bara fyra personer som för oväsen hemma mot 20 barn i ett klassrum. Jag är medveten om att det ställs helt andra krav när barn börjar i skolan, har aldrig sagt nåt om det. Men om kraven kan mötas genom lite extra stöd i den ordinarie undervisningen så anser jag att det är att föredra än att flytta på ett i övrigt väl fungerande barn. Denna terminen har han dessutom visat på ett större ansvarstagande, nästan full närvaro, större intresse för studier, mer närvarande i klassrummet och har börjat få fler vänner samt att han fått en bästa kompis. I det här läget när framstegen är så tydliga så anser jag att det vore katastrofalt att flytta på honom, men skolan ser det inte så. De vill inte se framstegen för nu är beslutet fattat! Detta är vad som gör mig arg! De offrar hellre ett barn än att erkänna att de har haft fel! Dessa människor jobbar med ens barn men har inget barnperspektiv med sig i sin profession....tragiskt!

Jag är inte av den åsikten att det en flytt till specialklass i annan skola är en bättre lösning. Det kan dröja till nästa höst innan han får en ny skola. Han ska inte behöva flyttas runt mellan olika skolor och börja om varje gång. Dessutom anser jag att specialklass inte lämpar sig för honom och då ska han inte vara där. Du missförstår mig, jag bråkar inte med skolan! Skolan bråkar med oss föräldrar och låter oss inte vara ifred nu i väntan på en lösning och att processen för anmälan till skolinspektionen samt överklagandet om flytten ska få ha sin gång. Dessa instanser kommer avgöra om vi har fel eller om skolan har fel. Tills dess vill jag ha lugn och ro så att jag kan lägga min energi på mina barn. Att ständigt ringa och maila för att kolla om sonen fått ny skola när de vet hur det ser ut med långa köer är bara onödigt. När han väl får en plats kommer vi kontakta skolan för det är inte bara att plocka ur honom ur en skola och stoppa in honom i en annan! Men detta räcker inte för skolans rektor. Vid nåt tillfälle hade rektorn hört sonen prata om en skola (han hade hört reklam om skolan på radion, om att det var en bra skola) och skickade direkt sms till sonens pappa och frågade om det var den skolan sonen fått plats inom...Vi bråkar inte med skolan men vi försvarar vår son och står upp för hans rättigheter....en viss skillnad tycker i alla fall jag!