Min berättelse om hälsoångest (hypokondri)

Hej,

Jag tänkte dela med mig av min erfarenhet av hälsoångest. Jag tror främst att jag vill göra det eftersom det kan finnas andra i samma situation som i bästa fall kan få ett perspektiv på den verklighet man lever i. Om inte annat är det ganska skönt att bara få skriva av sig lite.
Det jag främst vill lägga fokus på är vad som faktiskt rent fysiskt kan hända med kroppen när hjärnan skapar en verklighet som egentligen inte är sann.
Jag kommer att rada upp ett gäng symptom som kan bero på en del allvarliga sjukdomar, detta för att göra min berättelse mer konkret så om du känner att du bara skulle må sämre av att läsa om oroväckande symptom är det kanske bäst att avstå från att läsa.

Jag har alltid varit en otroligt orolig människa. När jag var liten var jag alltid rädd för att nära och kära skulle dö eller att jag själv skulle bli sjuk. Jag hade också en extrem skräck för magsjukdomar som lyckligtvis är borta nu.
Min hälsoångest började på allvar januari 2012. Jag hade plötsligt fått en yrsel som inte gick över och till en början tänkte jag inte så mycket på det. Sedan en dag så var det bara en tanke som slog mig; "Tänk om det beror på cancer?" Jag hade ingen aning om hur detta skulle kunna vara relaterat till min yrsel men jag lät det gå några veckor innan jag till slut hörde av mig till en vän som jobbar som sjuksköterska. Jag frågade vad det kunde bero på och hon gav mig tre alternativ: 1. Lågt blodtryck, 2. Lågt blodvärde och 3. Hjärntumör. Hon tyckte att jag skulle höra av mig till vårdcentralen för att starta en utredning vilket jag motvilligt gjorde. Jag hade nu också börjat märka att mina muskler inte var sig lika. Jag hade börjat bli så pass svag att en så enkel sak som att hålla uppe mobilen var svårt.
Men tunga steg gick jag till vårdcentralen och träffade en läkare. Jag berättade om mina symptom och hon frågade om det var något specifikt jag oroade mig för. "Hjärntumör" svarar varpå hon ganska snabbt förklarar att svagheten i hela kroppen låter osannolikt som hjärntumör eftersom att det snarare brukar handla om att bara ena sidan av kroppen blir svagare /förlamad. Jag blev så klart lättad av detta och försökte leva på mitt liv som vanligt. Det dröjde dock inte länge innan min vänstra halva av kroppen började bete sig konstigt. Känseln i halva ansiktet försvann. Mitt vänstra ben och framför allt foten börja somna och jag fick stickningar i vänster arm. Trots att mina symptom blev allt värre och värre så ville jag inte kontakta vårdcentralen. Oron för ett besked jag inte ville ha kändes värre än att leva på med denna ångest. Inte förrän i november samma år stod jag inte ut längre och ringde till vårdcentralen, berättade hela listan på symptom jag hade och fick därefter en läkartid redan samma dag. När jag satt i väntrummet var jag helt säker; jag var dödssjuk. Det fanns inget annat alternativ. När jag fick träffa läkaren bad hon mig att berätta om min bekymmer, vilket jag gör. Det märks på henne att hon letar efter något tröstande att säga men misslyckas eftersom även hon uppenbarligen tycker att det låter som att läget inte är helt okej. Hon yttrar till och med orden: "Ja, det är klart att det låter som hjärntumör men... ja... Jag ska kika lite på dig" Hon påbörjar en neurologisk undersökning där hon ber mig göra ett gäng övningar. Efter ungefär halva undersökningen frågar hon lugnt och nästan lite tröttsamt; "Du att... har du googlat mycket eller...?" Jag skäms när jag mumlar fram ett "Jo..." "Mmm.. jag märker det" svarar hon och fortsätter: "Du vet att man kan bli sjuk av att googla va...?" När hon är klar med undersökningen sätter hon sig ner, tittar på mig allvarligt och säger: "Jag är inte ett dugg orolig över att du har hjärntumör" Jag försöker luska fram vad för typ av saker hon hade baserat detta på men hon är för smart för att avslöja något sånt. Hon förklarar att hon verkligen inte vill skicka en remiss till röntgen eftersom hon inte har någon som helst misstanke om något farligt och förklarar vänligt men bestämt att hon tror att om jag väl får svart på vitt att jag inte är sjuk så kommer jag hitta nästa sak att oroa mig för. Jag lovar dyrt och heligt att jag inte kommer göra det (oops..) och ca en månad senare får jag svar på vitt att jag är helt frisk. Mina symptom gör över redan de kommande dagarna.

Efter några år var jag mer beläst och kunde konstatera att det som orsakat yrseln och muskelsvagheten från början var ångest. Ångest som till en början berodde på något helt annat än min hälsa.
Nästa steg i utvecklingen var 2015. Min fru var bortrest i ett annat land och skulle vara borta i två veckor. Eftersom jag är extremt orolig av mig så hade jag svårt att släppa tanken på något annat än att hon skulle råka illa ut och att jag inte skulle veta något på andra sidan jordklotet. En kväll när jag skulle gå och lägga mig så upplevde jag att jag hade lite svårare att andas än vanligt. Jag försökte inte tänka så mycket mer på det men det var lättare sagt än gjort. Dagen efter kände jag fortfarande samma sak och märkte att jag började få ett tryck över bröstet. Det hör till historien att min frus moster vid detta tillfälle hade fått lungcancer så det dröjde inte länge till mina tankar gick dit. Bara några dagar senare började jag att hosta. Torrhosta som blev värre och värre och det värsta var att jag dessutom började känna en smärta växa bakom mitt högra revben. Hostan blev stadigt värre och smärtan bakom revbenet var så intensiv att jag under en natt bara låg och grät. Hur jag än låg kände jag klumpen som skar in i revbenet. Den här gången behövdes dock ingen läkarundersökning utan det räckte med att min fru kom tillbaka till Sverige igen så försvann alla symptom.

Den tredje och mest fasansfulla perioden av extrem hälsoångest kom nu i våras. Plötsligt började jag bli yr igen men den här gången vägrade jag till en början att låta mig falla tillbaka till samma orosmönster jag haft 2012. Men när veckorna gick och det fortfarande inte gick över började jag även den här gången märka andra symptom; min motorik blev sämre, jag började tappa saker jag höll i och fick kramper i höger arm i stort sätt vad jag än gjorde. Höger sida var svagare än den vänstra och vips så var jag tillbaka igen. Det var med en enorm skam jag erkände min oro för min fru. Hon försökte förgäves förklara att det inte var någon fara. Min oro flyttade också snabbt fokus till märkliga sårliknande märken jag fått på benet och kunde nu inte riktigt bestämma mig för om jag hade hjärntumör eller hudcancer. Men sedan hände det som gjorde att ingen av dessa fick cancersorter fick vinna fokuset. Helt plötsligt hade min mage blivit konstig på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Jag hade diarré som inte gick över. Jag minns fortfarande sekunden som tanken slog mig: "tjocktarmscancer". Min farbror hade gått bort i tjocktarmscancer bara något år tidigare. Jag börja pussla ihop att min yrsel måste bero på lågt blodvärde som i sin tur beror på cancern. Från och med detta ögonblick fanns inget annat i mina tankar. Det fanns inte en sekund av ro i hjärnan. Magen blev bara sämre och sämre. Jag behövde gå på toaletten konstant. Jag försökte så gott jag kunde att hålla mig ifrån att googla symptom men till slut gick det inte längre. Jag har nästan minnesluckor från när jag tittade på 1177. Allt stämde. Diarré, känslan av att behöva gå på toaletten utan att det kommer något, ändrade avförningsrutiner. Det enda jag kunde trösta mig med var att jag inte hade något blod i avföringen och att jag inte gått ner i vikt. Jag hörde av mig till vårdcentralen och en utredning påbörjades. Även fast läkaren sa att hon "inte trodde att det var cancer" så blev jag inte mycket lugnare. Jag fick ta blodprover och avföringsprover. I väntan på resultat försökte jag leva mitt liv så normalt jag kunde men det var extremt svårt. Jag fick på autopilot när jag gjorde varddagssysslor eller pratade med människor. Jag tänkte bara en enda sak under min vakna tid. Sedan fick jag ett resultat att ett av proverna visade ett förhöjt värde av något medicinsk ord jag inte förstod mig på. Det stod att jag skulle komplettera med ett nytt prov om två veckor. Jag googlade så klart vad det här provet var för något och läste till min förskräckelse att patienter med tjocktarmscancer generellt har just detta förhöjda värde. Under denna tid upptäckte jag också något ännu mer oroväckande; jag hade börjat gå ner i vikt. Onormalt mycket under en onormalt kort tid. Jag vågade aldrig ställa mig på vågen men folk runt omkring mig började fråga hur jag mådde eftersom jag tappat så mycket vikt. Jag kunde knappt ha på mig samma byxor längre eftersom jag krympt så pass mycket. Sedan efter ett nytt prov ringer läkare och berättar att värdena fortfarande är förhöjda och att det kanske skulle vara bra om jag fick en remiss till kolonoskopi trots allt, något som inte direkt gjorde mig lugnare. När det till sist hände som var spiken i kistan för min del; det kom blod i avföringen, så åkte jag in till akuten. De ville dock inte skicka mig till akut-kolonoskopin eftersom de fortfarande inte hade någon misstanke om cancer. Nu var jag i ett läge där jag ville ställa mig upp och skrika: "Men vad fan begär ni!?" Nu började en tid med panikångest-attacker och ett liv som definitivt inte var värdigt att leva. Min fru stod knappt ut med mig. Allt var mörker för min del. Hur mycket hon än försökte att muntra upp mig så var det ingen idé. Dagen för undersökningen kom och jag var på riktigt i valet och kvalet att hitta på ursäkter för att inte få göra undersökningen. Känslan av att få veta att jag var dödligt sjuk kändes trots allt värre. Jag fick en rejäl dos med lugnande och har en lapp bredvid min säng när jag återfår medvetandet. Jag läser lappen säkert 10 gånger. "Allt ser helt normalt ut. Ingen cancer, ingen inflammation". Det gick tre dagar innan min mage var helt återställd till det normala.

Vår hjärna är en fantastisk apparat men den kan också vara förbannat lömsk. Så mycket symptom som kan skapas av att gå runt med en ständig ångest trodde jag inte var möjligt. Jag är inte heller beredd att tro att allt detta skulle vara en slump, dvs att jag faktiskt fått kortvariga sjukdomar som gått över så snart min oro försvunnit. Jag hoppas att jag någonstans kan få någon där ute att ta till sig något av det jag berättar och kan tro mig när jag säger: Det är inte alltid worst case scenario. Jag önskar jag kunden få tillbaka de månader och år av ångest som jag kastat bort helt i onödan men det går inte. Nu går jag i terapi och repar mig sakta men säkert.

Dela gärna med er om ni har liknande berättelser eller bara vill lätta på trycken över den fasansfulla ångest man kan gå runt och leva med. Jag önskar er allt gott!