• Äldre 8 Oct 22:29
    10981 visningar
    13 svar
    +1
    13
    10981

    Min berättelse om hälsoångest (hypokondri)

    Hej,

    Jag tänkte dela med mig av min erfarenhet av hälsoångest. Jag tror främst att jag vill göra det eftersom det kan finnas andra i samma situation som i bästa fall kan få ett perspektiv på den verklighet man lever i. Om inte annat är det ganska skönt att bara få skriva av sig lite.
    Det jag främst vill lägga fokus på är vad som faktiskt rent fysiskt kan hända med kroppen när hjärnan skapar en verklighet som egentligen inte är sann.
    Jag kommer att rada upp ett gäng symptom som kan bero på en del allvarliga sjukdomar, detta för att göra min berättelse mer konkret så om du känner att du bara skulle må sämre av att läsa om oroväckande symptom är det kanske bäst att avstå från att läsa.

    Jag har alltid varit en otroligt orolig människa. När jag var liten var jag alltid rädd för att nära och kära skulle dö eller att jag själv skulle bli sjuk. Jag hade också en extrem skräck för magsjukdomar som lyckligtvis är borta nu.
    Min hälsoångest började på allvar januari 2012. Jag hade plötsligt fått en yrsel som inte gick över och till en början tänkte jag inte så mycket på det. Sedan en dag så var det bara en tanke som slog mig; "Tänk om det beror på cancer?" Jag hade ingen aning om hur detta skulle kunna vara relaterat till min yrsel men jag lät det gå några veckor innan jag till slut hörde av mig till en vän som jobbar som sjuksköterska. Jag frågade vad det kunde bero på och hon gav mig tre alternativ: 1. Lågt blodtryck, 2. Lågt blodvärde och 3. Hjärntumör. Hon tyckte att jag skulle höra av mig till vårdcentralen för att starta en utredning vilket jag motvilligt gjorde. Jag hade nu också börjat märka att mina muskler inte var sig lika. Jag hade börjat bli så pass svag att en så enkel sak som att hålla uppe mobilen var svårt.
    Men tunga steg gick jag till vårdcentralen och träffade en läkare. Jag berättade om mina symptom och hon frågade om det var något specifikt jag oroade mig för. "Hjärntumör" svarar varpå hon ganska snabbt förklarar att svagheten i hela kroppen låter osannolikt som hjärntumör eftersom att det snarare brukar handla om att bara ena sidan av kroppen blir svagare /förlamad. Jag blev så klart lättad av detta och försökte leva på mitt liv som vanligt. Det dröjde dock inte länge innan min vänstra halva av kroppen började bete sig konstigt. Känseln i halva ansiktet försvann. Mitt vänstra ben och framför allt foten börja somna och jag fick stickningar i vänster arm. Trots att mina symptom blev allt värre och värre så ville jag inte kontakta vårdcentralen. Oron för ett besked jag inte ville ha kändes värre än att leva på med denna ångest. Inte förrän i november samma år stod jag inte ut längre och ringde till vårdcentralen, berättade hela listan på symptom jag hade och fick därefter en läkartid redan samma dag. När jag satt i väntrummet var jag helt säker; jag var dödssjuk. Det fanns inget annat alternativ. När jag fick träffa läkaren bad hon mig att berätta om min bekymmer, vilket jag gör. Det märks på henne att hon letar efter något tröstande att säga men misslyckas eftersom även hon uppenbarligen tycker att det låter som att läget inte är helt okej. Hon yttrar till och med orden: "Ja, det är klart att det låter som hjärntumör men... ja... Jag ska kika lite på dig" Hon påbörjar en neurologisk undersökning där hon ber mig göra ett gäng övningar. Efter ungefär halva undersökningen frågar hon lugnt och nästan lite tröttsamt; "Du att... har du googlat mycket eller...?" Jag skäms när jag mumlar fram ett "Jo..." "Mmm.. jag märker det" svarar hon och fortsätter: "Du vet att man kan bli sjuk av att googla va...?" När hon är klar med undersökningen sätter hon sig ner, tittar på mig allvarligt och säger: "Jag är inte ett dugg orolig över att du har hjärntumör" Jag försöker luska fram vad för typ av saker hon hade baserat detta på men hon är för smart för att avslöja något sånt. Hon förklarar att hon verkligen inte vill skicka en remiss till röntgen eftersom hon inte har någon som helst misstanke om något farligt och förklarar vänligt men bestämt att hon tror att om jag väl får svart på vitt att jag inte är sjuk så kommer jag hitta nästa sak att oroa mig för. Jag lovar dyrt och heligt att jag inte kommer göra det (oops..) och ca en månad senare får jag svar på vitt att jag är helt frisk. Mina symptom gör över redan de kommande dagarna.

    Efter några år var jag mer beläst och kunde konstatera att det som orsakat yrseln och muskelsvagheten från början var ångest. Ångest som till en början berodde på något helt annat än min hälsa.
    Nästa steg i utvecklingen var 2015. Min fru var bortrest i ett annat land och skulle vara borta i två veckor. Eftersom jag är extremt orolig av mig så hade jag svårt att släppa tanken på något annat än att hon skulle råka illa ut och att jag inte skulle veta något på andra sidan jordklotet. En kväll när jag skulle gå och lägga mig så upplevde jag att jag hade lite svårare att andas än vanligt. Jag försökte inte tänka så mycket mer på det men det var lättare sagt än gjort. Dagen efter kände jag fortfarande samma sak och märkte att jag började få ett tryck över bröstet. Det hör till historien att min frus moster vid detta tillfälle hade fått lungcancer så det dröjde inte länge till mina tankar gick dit. Bara några dagar senare började jag att hosta. Torrhosta som blev värre och värre och det värsta var att jag dessutom började känna en smärta växa bakom mitt högra revben. Hostan blev stadigt värre och smärtan bakom revbenet var så intensiv att jag under en natt bara låg och grät. Hur jag än låg kände jag klumpen som skar in i revbenet. Den här gången behövdes dock ingen läkarundersökning utan det räckte med att min fru kom tillbaka till Sverige igen så försvann alla symptom.

    Den tredje och mest fasansfulla perioden av extrem hälsoångest kom nu i våras. Plötsligt började jag bli yr igen men den här gången vägrade jag till en början att låta mig falla tillbaka till samma orosmönster jag haft 2012. Men när veckorna gick och det fortfarande inte gick över började jag även den här gången märka andra symptom; min motorik blev sämre, jag började tappa saker jag höll i och fick kramper i höger arm i stort sätt vad jag än gjorde. Höger sida var svagare än den vänstra och vips så var jag tillbaka igen. Det var med en enorm skam jag erkände min oro för min fru. Hon försökte förgäves förklara att det inte var någon fara. Min oro flyttade också snabbt fokus till märkliga sårliknande märken jag fått på benet och kunde nu inte riktigt bestämma mig för om jag hade hjärntumör eller hudcancer. Men sedan hände det som gjorde att ingen av dessa fick cancersorter fick vinna fokuset. Helt plötsligt hade min mage blivit konstig på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Jag hade diarré som inte gick över. Jag minns fortfarande sekunden som tanken slog mig: "tjocktarmscancer". Min farbror hade gått bort i tjocktarmscancer bara något år tidigare. Jag börja pussla ihop att min yrsel måste bero på lågt blodvärde som i sin tur beror på cancern. Från och med detta ögonblick fanns inget annat i mina tankar. Det fanns inte en sekund av ro i hjärnan. Magen blev bara sämre och sämre. Jag behövde gå på toaletten konstant. Jag försökte så gott jag kunde att hålla mig ifrån att googla symptom men till slut gick det inte längre. Jag har nästan minnesluckor från när jag tittade på 1177. Allt stämde. Diarré, känslan av att behöva gå på toaletten utan att det kommer något, ändrade avförningsrutiner. Det enda jag kunde trösta mig med var att jag inte hade något blod i avföringen och att jag inte gått ner i vikt. Jag hörde av mig till vårdcentralen och en utredning påbörjades. Även fast läkaren sa att hon "inte trodde att det var cancer" så blev jag inte mycket lugnare. Jag fick ta blodprover och avföringsprover. I väntan på resultat försökte jag leva mitt liv så normalt jag kunde men det var extremt svårt. Jag fick på autopilot när jag gjorde varddagssysslor eller pratade med människor. Jag tänkte bara en enda sak under min vakna tid. Sedan fick jag ett resultat att ett av proverna visade ett förhöjt värde av något medicinsk ord jag inte förstod mig på. Det stod att jag skulle komplettera med ett nytt prov om två veckor. Jag googlade så klart vad det här provet var för något och läste till min förskräckelse att patienter med tjocktarmscancer generellt har just detta förhöjda värde. Under denna tid upptäckte jag också något ännu mer oroväckande; jag hade börjat gå ner i vikt. Onormalt mycket under en onormalt kort tid. Jag vågade aldrig ställa mig på vågen men folk runt omkring mig började fråga hur jag mådde eftersom jag tappat så mycket vikt. Jag kunde knappt ha på mig samma byxor längre eftersom jag krympt så pass mycket. Sedan efter ett nytt prov ringer läkare och berättar att värdena fortfarande är förhöjda och att det kanske skulle vara bra om jag fick en remiss till kolonoskopi trots allt, något som inte direkt gjorde mig lugnare. När det till sist hände som var spiken i kistan för min del; det kom blod i avföringen, så åkte jag in till akuten. De ville dock inte skicka mig till akut-kolonoskopin eftersom de fortfarande inte hade någon misstanke om cancer. Nu var jag i ett läge där jag ville ställa mig upp och skrika: "Men vad fan begär ni!?" Nu började en tid med panikångest-attacker och ett liv som definitivt inte var värdigt att leva. Min fru stod knappt ut med mig. Allt var mörker för min del. Hur mycket hon än försökte att muntra upp mig så var det ingen idé. Dagen för undersökningen kom och jag var på riktigt i valet och kvalet att hitta på ursäkter för att inte få göra undersökningen. Känslan av att få veta att jag var dödligt sjuk kändes trots allt värre. Jag fick en rejäl dos med lugnande och har en lapp bredvid min säng när jag återfår medvetandet. Jag läser lappen säkert 10 gånger. "Allt ser helt normalt ut. Ingen cancer, ingen inflammation". Det gick tre dagar innan min mage var helt återställd till det normala.

    Vår hjärna är en fantastisk apparat men den kan också vara förbannat lömsk. Så mycket symptom som kan skapas av att gå runt med en ständig ångest trodde jag inte var möjligt. Jag är inte heller beredd att tro att allt detta skulle vara en slump, dvs att jag faktiskt fått kortvariga sjukdomar som gått över så snart min oro försvunnit. Jag hoppas att jag någonstans kan få någon där ute att ta till sig något av det jag berättar och kan tro mig när jag säger: Det är inte alltid worst case scenario. Jag önskar jag kunden få tillbaka de månader och år av ångest som jag kastat bort helt i onödan men det går inte. Nu går jag i terapi och repar mig sakta men säkert.

    Dela gärna med er om ni har liknande berättelser eller bara vill lätta på trycken över den fasansfulla ångest man kan gå runt och leva med. Jag önskar er allt gott!

  • Svar på tråden Min berättelse om hälsoångest (hypokondri)
  • Anonym (Pyro)
    Äldre 8 Oct 22:51
    #1

    Jag vill tacka dig för din berättelse. Jag lever med en partner som av och till under årens lopp drabbas av skov av hälsoångest. Det är så svårt att förstå som utomstående... Värdefullt att ta del av någon annans berättelse.

    Får jag fråga - Vilken typ av behandling får du, eller har fått, för att komma till rätta med ångesten?

  • Äldre 9 Oct 01:36
    #2

    Intressant berättelse verkligen. Tack.

  • Anonym (Det händer­)
    Äldre 9 Oct 04:47
    #3

    Känner igen mig i mångt och mycket, tack för att du delar med dig!

  • Äldre 9 Oct 17:46
    #4
    Anonym (Pyro) skrev 2018-10-08 22:51:06 följande:

    Jag vill tacka dig för din berättelse. Jag lever med en partner som av och till under årens lopp drabbas av skov av hälsoångest. Det är så svårt att förstå som utomstående... Värdefullt att ta del av någon annans berättelse.

    Får jag fråga - Vilken typ av behandling får du, eller har fått, för att komma till rätta med ångesten?


    Just är det KBT som gäller och det är verkligen att rekommendera när man vet om problemet och vill lösa det utan att nödvändigtvis grotta ner sig i varför man blivit ångestladdad till en början. Mycket handlar om att analysera beteendemönster man får när ångesten kommer krypande. Vad gör man och vad får det för inverkan? Sedan måste man jobba med ser absolut mest svåra som finns: acceptera att man faktiskt kan bli sjuk. Här känner jag människor som lägger ner sin terapibehandling eftersom de inte kan acceptera det. Men om man verkligen vill bli av med skiten så måste man verkligen bita ihop.
  • Äldre 10 Oct 13:16
    #5

    Hej!
    Ja, visst är det helt osannolikt hur kroppen fungerar. Hur psyke och kropp hänger ihop. Jag har precis som du haft återkommande "skov" av psykosomatiska besvär, som härstammar ur hypokondriska drag/ångest. Varje gång det sker tror man ju att det är på riktigt - "varför skulle jag få så här uttalade symtom utan att det finns någon orsak?" Ingen rök utan eld liksom! Kroppen är visst inte så svart-vit som vi hypokondriker gärna vill tro...

    Mitt livs första "skov" började med att jag nojade över att jag fått ALS. Googlade massor om symtom, och tröstade mig med att jag åtminstone inte hade nervryckningar så det var nog inte ALS. Vad fick jag senare samma dag? Jo nervryckningar. Som höll i sig i flera veckor, tills jag fick lugnande besked varpå ryckningarna försvann samma dag.

    Det var 10 år sedan, sedan dess har jag haft återkommande hypokondriska skov då jag är övertygad om att "denna gång är det på riktigt". Jag får så realistiska symtom och krämpor precis som dig. Just nu har jag sedan en vecka tillbaka ständigt hög puls både i vila och i ansträngning. Detta kom nu efter en kraftig förkylning. Har blivit utredd akut för misstanke om lungemboli. Röntgen, EKG, prover - allt är normalt. "Du är bara sliten efter förkylningen, vila dig", har tre läkare sagt på en vecka. Rent logiskt vet jag att dom har rätt. Men hur lätt är det att vara hypokondriker med hög puls - och försöka att inte tänka på sin höga puls? Jag tänker på den hela tiden, googlar, räknar, känner efter - och oroar mig - och pulsen blir hög bara av det. En ond ond cirkel. Som det alltid blir när man är "psykosomatiker".

    Precis som dig går jag i terapi och förstår mig själv bättre nu men det blir inte lättare för det i en handvändning. Oroar mig precis som dig för att överbelasta min familj och vänner, att de inte ska orka till slut. Hypokondri är ett jävla helvete, men som av allmänheten bara blir förlöjligat.

    Jag ville egentligen bara säga att, vad glad jag blev av att läsa om någon som beskriver sina besvär så liknande mina. Du är inte ensam <3

    Ta hand om dig!
    / K

  • Äldre 10 Oct 20:12
    #6
    ke22ks skrev 2018-10-10 13:16:02 följande:

    Hej!
    Ja, visst är det helt osannolikt hur kroppen fungerar. Hur psyke och kropp hänger ihop. Jag har precis som du haft återkommande "skov" av psykosomatiska besvär, som härstammar ur hypokondriska drag/ångest. Varje gång det sker tror man ju att det är på riktigt - "varför skulle jag få så här uttalade symtom utan att det finns någon orsak?" Ingen rök utan eld liksom! Kroppen är visst inte så svart-vit som vi hypokondriker gärna vill tro...

    Mitt livs första "skov" började med att jag nojade över att jag fått ALS. Googlade massor om symtom, och tröstade mig med att jag åtminstone inte hade nervryckningar så det var nog inte ALS. Vad fick jag senare samma dag? Jo nervryckningar. Som höll i sig i flera veckor, tills jag fick lugnande besked varpå ryckningarna försvann samma dag.

    Det var 10 år sedan, sedan dess har jag haft återkommande hypokondriska skov då jag är övertygad om att "denna gång är det på riktigt". Jag får så realistiska symtom och krämpor precis som dig. Just nu har jag sedan en vecka tillbaka ständigt hög puls både i vila och i ansträngning. Detta kom nu efter en kraftig förkylning. Har blivit utredd akut för misstanke om lungemboli. Röntgen, EKG, prover - allt är normalt. "Du är bara sliten efter förkylningen, vila dig", har tre läkare sagt på en vecka. Rent logiskt vet jag att dom har rätt. Men hur lätt är det att vara hypokondriker med hög puls - och försöka att inte tänka på sin höga puls? Jag tänker på den hela tiden, googlar, räknar, känner efter - och oroar mig - och pulsen blir hög bara av det. En ond ond cirkel. Som det alltid blir när man är "psykosomatiker".

    Precis som dig går jag i terapi och förstår mig själv bättre nu men det blir inte lättare för det i en handvändning. Oroar mig precis som dig för att överbelasta min familj och vänner, att de inte ska orka till slut. Hypokondri är ett jävla helvete, men som av allmänheten bara blir förlöjligat.

    Jag ville egentligen bara säga att, vad glad jag blev av att läsa om någon som beskriver sina besvär så liknande mina. Du är inte ensam <3

    Ta hand om dig!
    / K


    Tack för ditt svar! Jag känner med dig och dina nära. Det sorgliga som jag också märker med mig själv är att när jag väl fått goda besked kan jag berätta om min hypokondri för vänner (kanske inte de närmsta) på ett nästan komiskt sätt hur löjlig jag är som ens tänkt sådana tankar. Det spär ju inte på en seriös bild av oss med hälsoångest tyvärr. Men det skapar också någon sorts distans till det antar jag. Ta hand om dig med! <3
  • Anonym (Mira)
    Tue 30 Jul 2019 00:36
    #7

    Hej, jag ser att det är ett tag sen tråden startades men jag tänkte att jag skriver ändå. Jag lider med av hälsoångest (hypokondri), är runt 35 och haft det många år med flera liknande episoder som dina. Jag är inne i en sådan nu om det nu inte mot förmodan skulle vara denna gången det är nåt på allvar. Skulle gärna vilja skriva med någon som har gått igenom detta. Mår just nu inte alls bra.

  • Anonym (Hypo)
    Tue 30 Jul 2019 20:27
    #8

    Hej, jag är likadan. Det blev värre efter mitt första barn för åtta år sedan. Jag har gått i KBT och det har hjälpt...sålänge jag inte återgår till samma mönster som tidigare dvs googla symtom och göra undersökningar. Det blir alltid värre om någon jag känner blir svårt sjuk eller om jag läser i tidningen om någon som blivit det. SSRI har också hjälpt. I perioder har det förstört mitt liv, oron, och jag önskar jag tagit tag i det tidigare. Jag är absolut inte av med hälsoångesten men den påverkar inte alla delar av mitt liv hela tiden under ?skoven? iaf.

  • Anonym (Mira)
    Tue 30 Jul 2019 23:01
    #9

    Det blev värre för mig med när jag fick barn. Här just nu semester och antar att jag haft tid att känna efter mer. Här dessutom fått symptom som jag aldrig haft, har som myrkrypningar i kroppen, på vissa punkter, jobbigast är i ansiktet. Så just nu tror jag det är hjärntumör eller MS. Här dessutom MS i familjen. Är utredd för detta tidigare men hade då inte dessa krypningar som tydligen är ett stort tecken på båda sjukdomarna. Har inte kontaktat läkare än men det känns som jag måste göra det, det son tar emot är att jag mår så fruktansvärt dåligt under tiden r man genomgår undersökningar och väntar på svar. Usch jag hinner tänka att jag ska dö och hur det ska gå för barnen miljoner gånger. Här gått i terapi tidigare och går nu igen men har inte hunnit komma så långt än. Just nu försöker jag bara ta mig igenom dag för dag men det är skittufft. Särskilt kvällar. Jag har fått atarax men har inte vågat ta den då jag är så rädd för att bli för trött vilket jag redan är halva dagen. Usch Det låter inte klokt men är svårt att koppla bort tankar och känslor, särskilt när man har myrkrypnungar i kroppen och stickningar. Någon som känner igen detta med myrkrypningar, stickningar, yrsel och hjärtklappning?

  • Anonym (Hypo)
    Thu 1 Aug 2019 07:22
    #10

    Upplevde exakt de symtomen en period i vintras. Övertygad om att det berodde på all oro. Där och då var det också ms jag trodde jag hade.

  • Anonym (Mira)
    Thu 1 Aug 2019 10:45
    #11
    Anonym (Hypo) skrev 2019-08-01 07:22:14 följande:

    Upplevde exakt de symtomen en period i vintras. Övertygad om att det berodde på all oro. Där och då var det också ms jag trodde jag hade.


    Det är ju inte klokt hur det kan bli så. Men Det är skönt ändå på ett sätt att veta att man inte är ensam, jag har aldrig pratat med någon som upplever liknande men sen kanske inte många pratar om det öppet. Jag försöker verkligen ha lite is i magen nu och avvakta innan jag går till läkaren. Hur länge gick du i samtal innan du tycker det hade någon effekt?
  • Anonym (Hypo)
    Sat 3 Aug 2019 14:27
    #12
    Anonym (Mira) skrev 2019-08-01 10:45:41 följande:

    Det är ju inte klokt hur det kan bli så. Men Det är skönt ändå på ett sätt att veta att man inte är ensam, jag har aldrig pratat med någon som upplever liknande men sen kanske inte många pratar om det öppet. Jag försöker verkligen ha lite is i magen nu och avvakta innan jag går till läkaren. Hur länge gick du i samtal innan du tycker det hade någon effekt?


    Det tog lång tid. Flera månader. Det var skittufft att vänja sig av med beteendet och extremt jobbigt att utsätta sig för övningarna som hör kbt till. Jag tycker att anti depressiva i låg dos har hjälpt också. Kanske var det kombinationen som gjorde det. Nu jobbar jag fortfarande dagligen med hälsoångesten men jag klarar tex att bli yr, få blåmärken, ont på något ställe osv utan att jag blir helt fixerad vid cancer, ms, als etc. jag har blivit bättre på att verkligen leva och att acceptera tanken om att jag skulle kunna bli sjuk och då är det så. Förr styrde detta mitt liv totalt i perioder. Kunde inte jobba, umgås med barnet, vänner, partner. Den ena sjukdomen avlöste den andra. Rekommenderar dig verkligen att söka hjälp för detta. Och att du verkligen går in för terapin om du går den vägen. Det var först när jag verkligen började göra som psykologen sa till mig som det började lätta. Nu försöker jag att ALDRIG ALDRIG googla. Jag har en regel om att jag får söka vård om symtomet kvarstått två veckor(om det inte är akut typ blindtarm, bruten arm osv). För det mesta försvinner ju det onda eller det konstiga märket innan två veckor gått.
  • Anonym (Mira)
    Sun 4 Aug 2019 17:28
    #13
    Anonym (Hypo) skrev 2019-08-03 14:27:02 följande:

    Det tog lång tid. Flera månader. Det var skittufft att vänja sig av med beteendet och extremt jobbigt att utsätta sig för övningarna som hör kbt till. Jag tycker att anti depressiva i låg dos har hjälpt också. Kanske var det kombinationen som gjorde det. Nu jobbar jag fortfarande dagligen med hälsoångesten men jag klarar tex att bli yr, få blåmärken, ont på något ställe osv utan att jag blir helt fixerad vid cancer, ms, als etc. jag har blivit bättre på att verkligen leva och att acceptera tanken om att jag skulle kunna bli sjuk och då är det så. Förr styrde detta mitt liv totalt i perioder. Kunde inte jobba, umgås med barnet, vänner, partner. Den ena sjukdomen avlöste den andra. Rekommenderar dig verkligen att söka hjälp för detta. Och att du verkligen går in för terapin om du går den vägen. Det var först när jag verkligen började göra som psykologen sa till mig som det började lätta. Nu försöker jag att ALDRIG ALDRIG googla. Jag har en regel om att jag får söka vård om symtomet kvarstått två veckor(om det inte är akut typ blindtarm, bruten arm osv). För det mesta försvinner ju det onda eller det konstiga märket innan två veckor gått.


    Jag äter med antidepressiva och håller på att trappa upp lite, haft väldigt låg dos. Jag googlar inte ofta heller pga att det vara blir värre men nu blir jag snart tokig av dessa krypningar, idag har det varit värre igen och jag tänker verkligen att detta inte är normalt. Skulle behöva ha en egen privat läkare jag kunde ringa närsomhelst. Snart orkar jag inte mer. Det värsta är ju bara att jag brukar må så mycket sämre när jag väl går till doktorn, att vänta på alla provsvar och tider är rem tortyr. Sen vet man aldrig hur läkaren är, en del säger så klumpigasaker och en del bryr sig inte om att man är rädd och nervös. Det har lugnat mig lite att veta att fler haft liknande symptom men idag är det som sagt bara jobbigt.
Svar på tråden Min berättelse om hälsoångest (hypokondri)