Sjukvårdens besatthet av diagnoser

Hittepå är de inte men de är allmänläkare. De borde remittera dig vidare till specialist men för det behöver de antagligen något att utgå ifrån.

Hittepåvård??

Dom vill ju gärna ha en diagnos så dom vet hur dom ska hjälpa på bästa sätt.

Tyvärr har vården mkt lite kunskap om trauma, ja. Var glad att du funnit svar nu iaf. Många går i ovisshet länge, kanske livet ut.

Vi lever i en era när bevis är viktigt. Mätbara saker. I och med att forskningen tex om hjärnan gått så mycket framåt går det att idag "se" saker man inte kunde för bara några år sedan. Tex dyslexiforskningen har gjort enorma genombrott. Men det är ju på gott och ont. Bara för att det går att mäta en massa saker betyder det inte att man får fram rätt diagnos, speciellt inte när det gäller diagnoser där samma symptom kan finnas inom flera. 
Man har börjat forska mer och mer på hur vetskapen om en diagnos påverkar oss också. Om omgivningen ser ner på en eller tänker att man är "fel" på något vis för att man har en diagnos så kan en diagnos göra mer skada än nytta, även om det i grunden kan vara bra att få mer kunskap om sig själv. Det har visat sig att människans livskvalitet resten av livet i många fall kan bli lite sämre än den skulle varit, till följd av att diagnosen +stöd i skolan påverkar ens självkänsla negativt i en del fall, och det är svårt att få bort den känslan som vuxen. Det låter nog konstigt men det finns studier på detta. 

Forskning har visat att ju yngre barn är när de får diagnoser, desto större risk att de i skolan tänker på sig själva som "en som behöver stöd" och identifierar sig också då med att de kanske "borde" ha låga betyg etc. Inte alla barn behöver samma stöd hela sin skoltid, eftersom man mognar och lär sig saker hela tiden, men de kan fastna i en självbild av att behöver stöd hela tiden. 

Det här är ett stort område och inte alls färdigutforskat. 

I grund och botten är det samhället som bestämmer var gränsen ska gå för olika saker, normer. Nu har så många fått tex autismdiagnoser så jag tror att om 20 år har de ändrat gränsen för när man får en diagnos. Man kan ju inte ha att halva befolkningen får en diagnos på något som avviker, då är det snarare en norm. Tål att tänkas på. 

Sen är det väl också så att om man mognar och inte har samma bekymmer senare i livet som under barntiden så är det ganska svårt att sudda bort en diagnos. En del vuxna gör om testerna för tex adhd och får resultat att de INTE har diagnosen. De hade den när de gjorde första utredningen men sen mognar man, hjärnan utvecklas  och det kan i vissa fall var så att hade man haft lite is i magen och låtit ungen mogna i egen takt hade ingen diagnos behövts. Också nåt att tänka på

Nu handlade inte det här om diagnoser inom vården på det sätt jag tror TS menade, men det är lite samma sak där, att vårt samhälle ska bevisa vad det är för "fel" på en. 

Jag vill förtydliga att det INTE är något fel på diagnoser för det kan hjälpa väldigt många och självklart är det många som behöver hjälp inom olika områden. Ja, det är klart att jag berättade om min barndom för de psykologer samt läkare som jag fick träffa på VC. Jag kanske bara haft otur, men jag tycker att effektiviseringen som jag upplever inom sjukvården inte ger dom bästa förutsättningarna för att förstå varje individ.

Jag skojar inte nu men jag träffade tom en psykolog på en VC som sa att alla psykologer som inte håller på med KBT lurar folk med att tro att man kan hitta sig själv eller förstå sig själv bättre genom att prata om sina problem och svårigheter.

Tyvärr är systemet uppbyggt så att du inte får någon vård om du inte först får en disgnos. Skit eftersom att man mår dåligt lika gärna kan ha med yttre omständigheter att göra.

Jag är av åsikten att på vårdcentralen får man hjälp hos läkare vid kroppsliga problem som fysiska sjukdomar och smärta. Har du psykiska problem vänder du dig till psykolog och inte allmänläkare.. Har du ont i leder och muskler vänder du dig till en naprapat eller kiropraktor. Så!

Jag håller med TS. Det är rätt mycket hittepå inom den psykiatriska diagnosdjungeln. Men som någon sade. Allmänläkarna är vanligtvis inte specialister på psykiatri, men ibland verkar inte ens psykiatrin kunna skilja mellan olika diagnoser. Till exempel så har GAD, PTSD, ADHD, Bipolär sjukdom och borderline en hel drös med gemensamma nämnare. En del diagnoskriterier är rätt flummiga som de för bipolär sjukdom till exempel.

Citat från internetmedicin: "För diagnosen bipolär sjukdom typ II kräver både DSM-5 och ICD-10 att en person drabbats av en hypomani och utöver det en depression. En hypomani delar många karakteristika med mani men påverkar inte personens funktionsgrad i samma omfattning och brukar inte leda till sjukhusvård."

Hypomani är när man under en tid är så pass överdrivet upprymd och överdrivet aktiv att omgivningen reagerar och depression är... vad? En längre tids nedstämdhet? Det måste vara en svår tolkningsfråga för både en psykiatriker och en allmänläkare och beror säkerligen ofta på hur patienten uppfattar sig själv och tolkar läkarens frågor eller screeningformulärets frågor. För vem har inte varit ovanligt upprymd åtminstone någon gång i livet och vem har inte haft en period av nedstämdhet? Kanske någon enstaka? (Det kan vara min uppfattning som skevar så... hit me...) Men det borde vara ganska lätt att ställa diagnosen borderline typ II på många av oss. Sedan sätts patienten kanske in på adekvat medicinering vars biverkningar leder till till exempel ångest och sömnproblem och innan man vet ordet av det så har man kanske även diagnosen GAD.

Enligt min egen erfarenhet så ska man passa sig för att låta sig diagnosticeras och medicineras då det är väldigt lätt att få en "hittepådiagnos".