Sjukvårdens besatthet av diagnoser

Vi lever i en era när bevis är viktigt. Mätbara saker. I och med att forskningen tex om hjärnan gått så mycket framåt går det att idag "se" saker man inte kunde för bara några år sedan. Tex dyslexiforskningen har gjort enorma genombrott. Men det är ju på gott och ont. Bara för att det går att mäta en massa saker betyder det inte att man får fram rätt diagnos, speciellt inte när det gäller diagnoser där samma symptom kan finnas inom flera. [...]

Tyvärr är systemet uppbyggt så att du inte får någon vård om du inte först får en disgnos. Skit eftersom att man mår dåligt lika gärna kan ha med yttre omständigheter att göra.

Jag vill bara berätta en sak som jag nyligen upptäckt. Jag har tidigare haft mycket ångest och stresspåslag som lett till panikångest och mycket oro. Av vårdcentralen fick jag hjälp med citalopram, vilket har fungerat toppen för mig. Vidare har vårdcentralen försökt hitta en diagnos som passar på mig och frågan har stått mellan Bipolaritet, adhd eller GAD. Jag tycker inget av detta stämmer på mig eftersom min stressförändring uppstod efter jag fick barn. I samband med min skilsmässa gick vi i parterapi och där berättade den psykologen varför jag hade så mycket stresspåslag och ångest. Pga av trauma av att blivit lämnad så många gånger under min uppväxt. Så när jag själv blev mamma blev jag extra känslig och traumat blev värre. Efter jag har läst på om trauma och hur man reagerar så förstår jag äntligen varför jag beter mig och reagerar som jag gör.

Ibland undrar jag pm vårdcentralen är någon form av hittepå vård? Tycker fan det är gräsligt!