Utomkvedshavandeskap + missfall
Du är inte ensam. Vi har dock inga barn sedan innan utan längtar efter vårt första.
Vi började försöka jan 2016. I början tänkte vi att det säkert bara tar lite tid så vi hade is i magen, trots att främst jag längtade hur mycket som helst. I maj 2017 fick jag en mellanblödning, något jag aldrig tidigare haft. Fick för mig att ta ett grav test som visade positivt. Fortsatte att småblöda och smärta tillkom även. Pratade med bm som sa att jag inte skulle oroa mig såvida jag inte fick en störtblödning. Bokades för inskrivning i v10. Då jag själv jobbar inom vården höll jag inte med henne utan allt skrek att något var fel. Fick efter flera dagar där jag försökt få kontakt med gyn tag i dem och fick en tid dagen efter i v7+3. Minns att jag åkte själv då jag på morgonen sa till min partner att vi bara skulle konstatera missfall. Så säker var jag! Men det var inget missfall. Läkaren hade svårt att hitta något så blev jag som på skärmen pekade ut något som tickade där inget skulle. Var vårt barns hjärta jag såg där den lille satt i vänster äggledare. Ringde mannen med tårarna sprutandes och sa att barnet levde, satt i äggledaren och att han var tvungen att komma för jag skulle opereras. Allt kring hela den situationen därefter minns jag mest med sorg då barnet levde men vi inte fick ha det kvar, sjukvård som bara var skit förutom att operationen i alla fall gick som förväntat.
8 månader därefter plussade vi igen. Symtomen var samma med smärta, dock mindre blod men nu tillkom också ett illamående från helvetet. Den graviditeten var dock inget x. I v8 såg vi den lille där han skulle med ett tickande hjärta. Allt såg perfekt ut och vi började andas ut. I v14 2 dagar innan KUB-ul torkade jag mig och på pappret var det lite brunt blod. Inget mer, men direkt visste jag att det var kört. Gyn tog emot mig efter att jag överdrivit mina symtom (egentligen mot mina principer men våra hjärtan blödde, förlåt..). På vul konstaterades uteblivet missfall. Barnet dog sannolikt v8+2 men livmodern fortsatte att växa. Jag trodde jag bar vår levande skatt i 6 veckor men han var död hela tiden. Har en magbild kvar som togs 4 dagar innan ma konstaterades där jag ser så lycklig ut... Ville skrapas men påtvingades 4 doser Cytotec 3 dagar senare som inte hjälpte men gav hemska smärtor och biverkningar. Tillslut när jag var i upplösningstillstånd då jag hade fruktansvärt ont (smärtlindring tar inte på mig) frossa (biverkan), oregelbunden hjärtrytm (biverkan), fick sitta och med fingrarna dra ut koagler ur livmodertappen som inte ville öppna sig etc vägrade mannen låta dem ge mig dos 5 utan sa åt dem att tillslut skrapa mig som jag velat från början.
Var sjukskriven 2 dagar med mannen där vi sörjde våra båda förlorade barn på heltid. Vi har pratat pratat pratat! Vi döljer inte vår sorg utan bär den med oss i vardagen istället och låter livet gå vidare.
3 månader senare fick vi som ett mirakel plus på stickan igen. Vi kände både glädje och skräck och var inställda på att det skulle gå åt helvete. Den här graviditeten har varit kantad av en negativ förväntan men också hopp. Jag har satt upp stolpar när jag bestämt mig för att sluta oroa mig för vissa saker. Jag har heller inte blött något denna graviditet. På KUB var vi inställda att barnet skulle vara dött, men det levde och vi grät av lycka. Nu är vi i v29 och han i magen är en riktig virvelvind. Vi hoppas allt går vägen men oddsen ser ju klart bättre ut.
Så ja, för oss var det klart lättare att bli gravida efter missfall.
Och ja, det ser ju ut att gå vägen så det finns hopp.
Kan tillägga att jag vet att alla barnen kommer från vänster äggstock då jag fått se med ul innan ägglossning vilken sida jag ägglossar på och även känner det. Så höger äggledare fångar upp ägg från båda äggstockarna vilket gör att vår fertilitet inte sjunkit efter jag blev av med vä äggledare.