Självmordstankar - fast inte självmordsbenägen

Jag känner igen mig. När jag var yngre (60+ nu) hade jag rätt ofta precis dessa tankar. Jag föreställde mig ofta exakt hur det skulle gå till, hur efterlevande skulle reagera, hur de skulle känna, allt sånt. Men jag har aldrig haft någon önskan att avsluta mitt liv.
För mig var det, liksom för dig, något som jag tog till när livet var jobbigt. Efteråt så kändes livet betydligt lättare. Jag tror att det har ungefär samma funktion som när vi gråter. Det finns ett gammalt talesätt, gråten lättar, och det stämmer. När vi gråter gör vi oss av med stresshormoner. Kanske fyller dessa självmordstankar samma funktion.
Låt tankarna komma, du vet att du inte skadas eller skadar någon med dem, se dem som en säkerhetsventil för att få bort din ångest och stress.