jrockyracoon skrev 2018-11-13 20:01:14 följande:
Jag håller inte med. Självklart borde skolan individanpassa sin undervisning för alla barns behov, oavsett om de har diagnos eller ej (men eftersom många lärare och skolor inte gör det, blir det problematiskt).
Om ett barn har diagnos eller ej, har ingen betydelse för de insatser som en enskild lärare borde göra för en elev, som jag ser det.
Fördelar med diagnos kan vara att man kan vifta med den till vissa tröga lärare och skolor som inte klarar av att anpassa sin undervisning till varje elevs behov. Därtill är det i praktiken en signal till skolan att eleven behöver specialanpassning. Tyvärr får man ofta inget gehör för individanpassad undervisning i skolorna utan diagnos. Sedan öppnar det upp för medicinering som i vissa fall kan vara gynnsam för barnets inlärning.
Så man kan säga att anledningen till att en förälder ska godkänna en undersökning om en diagnos, är inte av pedagogiska skäl, utan för att skolan inte klarar sin uppgift att individanpassa för alla elever i skolan. All den anpassning skolan kan erbjuda ett barn med diagnos borde de även erbjuda ett barn utan diagnos (med behoven), men så är inte verkligheten. Det är inte behoven som styr pedagogiken, utan pengarna.
Nackdelarna med en diagnos är också många. En diagnos kan ofta vara både onödig och/eller felaktig. Den kan göra att lärare slutar sätta tydliga krav på eleven, eller ger upp mer eller mindre. En diagnos kan bli en stämpel av lärare och elever som inte har kunskap om diagnosen. En diagnos kan omöjliggöra en elevs möjligheter att söka en viss utbildning eller att ta körkort, etc. Om diagnosen då har stressats fram av lärare och psykologer - och kanske är onödig eller felaktig, förstör man vissa framtidsutsikter för eleven.
Med den inflation på diagnoser, och även den godtycklighet med vilken diagnoser sätts, bör man som förälder vara lite försiktig innan man godkänner en sådan undersökning, anser jag. Det är i mina ögon självklart att man ska vara restriktiv i de fall där man själv som förälder är tveksam och förklaringen till problemen mycket väl kan finnas på annat håll.
Att barnet under en så lång tid som en vecka, kan "hålla ihop sig och fungera adekvat", minskar sannolikheten att barnet har en diagnos. Mycket mer sannolikt är att barnets oro kommer från den här konflikten mellan föräldrarna som tydligt framträder i tråden.
Det blir absurt att försöka fånga problemet med barnets utagerande utan att ta hänsyn till den kontext som barnet lever i.
Jag ser flera problem:
1. Barnets mamma tycks inte vara tillräckligt stabil/mogen för att sätta barnens bästa i centrum.
2. Pappan och ts tycks ta ganska lätt på det faktum att barnet faktiskt "utagerar" på skolan, och man kan ana en tendens att skylla barnets beteende på skolan/kamrater. De skulle nog vinna på att gå in med en mer objektiv syn och lyssna mer på konkreta beskrivningar av problemen från skolan. Kanske ett byte av skola skulle kunna hjälpa om nu skolan och kamraterna är det stora problemet.
3. Kommunikationen mellan föräldrarna.
Jag tänker att det är en knepig situation att hitta lösningar på för TS och pappan. De har ju försökt få med mamman på tåget, men kanske de kan ha ett krismöte med mamman och försöka hitta en bättre kommunikationsväg.
Annars så kanske de skulle kunna vända sig till BUP, jag tänker att de behöver få hjälp utifrån för att kunna vända den här negativa utvecklingen. Jag ser det som ett kritiskt skede, de behöver verkligen anstränga sig för att hjälpa barnet, annars kan det gå väldigt illa.
De kan ju fortsätta att erbjuda en trygg fin hamn för pojken, och uppmuntra och ge väldigt mycket kärlek i denna kris. De kan också vara oerhört försiktiga och väga alla ord de säger till den instabila mamman för att försöka främja relationen till henne, så att barnen inte ska behöva drabbas av deras konflikter mer än nödvändigt.
Ojojoj..... du ligger lite fel här:
Självklart ska skolan anpassa så bra som möjligt. Men hur ska man VETA vad exakt som är problemet? Det händer att lärare testa både det ena och det andra och först efter något år eller två kommer på var elevens problem ligger. Det är därför man utreder - då ser man exakt var problemen ligger och man slipper prova sig fram. Jag tror att det kan vara en anledning varför en del elever med speciella svårigheter blir så trötta på skolan - för att det tar så lång tid tills lärarna kommer på vad som funkar. Och nej, det är inte så enkelt för en lärare att se. Inte alltid.
Nej, det ska inte spela roll om barnet har diagnos. Från en sån utredning intresserar mig som lärare inte så mycket diagnosen utan snarare "profilen" - starka och svaga sidor, speciella problem.
Tröga lärare? Ingen som är trög klarar att jobba som lärare nuförtiden. Även utan specialanpassningar. Och det finns också gränser till vad en lärare kan göra samtidigt - 25 till 30 ungar samtidigt OCH en massa specialanpassningar. Hur avancerat simultanförmåga förväntar man sig egentligen av lärarna? På något sätt gör man det ändå. Och blir utbränt senast efter 20 år. Prata inte om trög, du!
Jo, anledningen SKA just vara pedagogiska skäl, så att lärarna kan ge en elev lämpliga uppgifter och instruktioner. Sedan finns det andra skäl också, t.ex. så att föräldrarna kan ställa lagom med krav på sitt barn, och skolan också förstås.
Nackdelarna som du nämner är ju antigen såna som inte ska förekomma, så som felaktiga diagnoser. Dock brukar man inte diagnosticera något som inte finns, snarare tvärtom att man missar problemen. Och man har knappt valet att välja bort att diagnosticera om barnet har svåra problem. Och ja, det är absolut en förutsättning ifall man vill medicinera. Och man får i regel ta körkort och att man ska uteslutas av någon utbildning - det måste snart ändras, det är otillåten diskriminering.
Nej, det finns ingen inflation i diagnosticeringen och inte heller godtyckliga diagnoser. Det är myter.
Nej, att barnet kan "hålla ihop" i en vecka behöver inte tala mot diagnos. Dessutom kan det ju ha många andra orsaker. Kanske har mamma och pappa bara olika uppfattningar om vad som är problematisk beteende? Eller så finns det inga barn som provocerar honom hos pappa?
Snälla du, man tar ALLTID hänsyn till kontexten, till miljön, till hur föräldrarna fungerar. Man ser alltid till att utesluta såna faktorer innan man skulle ställa en diagnos. Det står i diagnoskriterierna, alla läkare måste hålla sig till det. Och det är precis så det går till om man vänder sig till BUP. De kommer att undersöka hur det fungerar med föräldrarna och sedan kommer de också att skicka vidare till utredning. Samma sak som nu! Bara att man då krånglar i 2 eller 3 år till. Och det mår barnet då inte bra av heller.
