Skolan bryr sig inte

Jag håller inte med. Självklart borde skolan individanpassa sin undervisning för alla barns behov, oavsett om de har diagnos eller ej (men eftersom många lärare och skolor inte gör det, blir det problematiskt).

Om ett barn har diagnos eller ej, har ingen betydelse för de insatser som en enskild lärare borde göra för en elev, som jag ser det.

Fördelar med diagnos kan vara att man kan vifta med den till vissa tröga lärare och skolor som inte klarar av att anpassa sin undervisning till varje elevs behov. Därtill är det i praktiken en signal till skolan att eleven behöver specialanpassning. Tyvärr får man ofta inget gehör för individanpassad undervisning i skolorna utan diagnos. Sedan öppnar det upp för medicinering som i vissa fall kan vara gynnsam för barnets inlärning. 

Så man kan säga att anledningen till att en förälder ska godkänna en undersökning om en diagnos, är inte av pedagogiska skäl, utan för att skolan inte klarar sin uppgift att individanpassa för alla elever i skolan. All den anpassning skolan kan erbjuda ett barn med diagnos borde de även erbjuda ett barn utan diagnos (med behoven), men så är inte verkligheten. Det är inte behoven som styr pedagogiken, utan pengarna.

Nackdelarna med en diagnos är också många. En diagnos kan ofta vara både onödig och/eller felaktig. Den kan göra att lärare slutar sätta tydliga krav på eleven, eller ger upp mer eller mindre. En diagnos kan bli en stämpel av lärare och elever som inte har kunskap om diagnosen. En diagnos kan omöjliggöra en elevs möjligheter att söka en viss utbildning eller att ta körkort, etc. Om diagnosen då har stressats fram av lärare och psykologer - och kanske är onödig eller felaktig, förstör man vissa framtidsutsikter för eleven.

Med den inflation på diagnoser, och även den godtycklighet med vilken diagnoser sätts, bör man som förälder vara lite försiktig innan man godkänner en sådan undersökning, anser jag. Det är i mina ögon självklart att man ska vara restriktiv i de fall där man själv som förälder är tveksam och förklaringen till problemen mycket väl kan finnas på annat håll.

Att barnet under en så lång tid som en vecka, kan "hålla ihop sig och fungera adekvat", minskar sannolikheten att barnet har en diagnos. Mycket mer sannolikt är att barnets oro kommer från den här konflikten mellan föräldrarna som tydligt framträder i tråden.

Det blir absurt att försöka fånga problemet med barnets utagerande utan att ta hänsyn till den kontext som barnet lever i.

Jag ser flera problem:
1. Barnets mamma tycks inte vara tillräckligt stabil/mogen för att sätta barnens bästa i centrum. 
2. Pappan och ts tycks ta ganska lätt på det faktum att barnet faktiskt "utagerar" på skolan, och man kan ana en tendens att skylla barnets beteende på skolan/kamrater. De skulle nog vinna på att gå in med en mer objektiv syn och lyssna mer på konkreta beskrivningar av problemen från skolan. Kanske ett byte av skola skulle kunna hjälpa om nu skolan och kamraterna är det stora problemet.
3. Kommunikationen mellan föräldrarna. 

Jag tänker att det är en knepig situation att hitta lösningar på för TS och pappan. De har ju försökt få med mamman på tåget, men kanske de kan ha ett krismöte med mamman och försöka hitta en bättre kommunikationsväg.

Annars så kanske de skulle kunna vända sig till BUP, jag tänker att de behöver få hjälp utifrån för att kunna vända den här negativa utvecklingen. Jag ser det som ett kritiskt skede, de behöver verkligen anstränga sig för att hjälpa barnet, annars kan det gå väldigt illa.

De kan ju fortsätta att erbjuda en trygg fin hamn för pojken, och uppmuntra och ge väldigt mycket kärlek i denna kris. De kan också vara oerhört försiktiga och väga alla ord de säger till den instabila mamman för att försöka främja relationen till henne, så att barnen inte ska behöva drabbas av deras konflikter mer än nödvändigt.

Jag tycker jag ligger alldeles rätt. Du däremot verkar vara en person som ropar efter diagnosutredning så fort någon lyfter på hatten.

Som lärare är det inte svårt att identifiera elever som har svårigheter med inlärning (Jag vet detta eftersom jag själv är lärare). Är det t.ex. koncentrationsstörningar som ligger i botten får man testa sig fram till olika lösningar (skärma av, pauser, mindre grupp, extraundervisning, tydligare genomgångar, etc.) oavsett om eleven har diagnos eller inte. Diagnosen är inte central eftersom det ändå handlar om att testa sig fram vilka anpassningar som fungerar och lösa problemen. 

En diagnos säger något om ungefär vilka problemområden som eleven har, men det säger väldigt lite om vilka anpassningar som fungerar just för den individen. Dagens lärare/skola behöver fungera mer lösningsorienterat än vad som idag är fallet anser jag.

Vad som "ska" spela roll har ju ingen betydelse, när vi pratar om vad som spelar roll i verkligheten. Jag känner till psykologer som sitter och utdelar diagnoser på löpande band, de tjänar stora pengar på det, och ju mindre tid de lägger ner desto mer pengar tjänar de. Där har vi ett systemfel. Psykologer driver kraftigt utvecklingen framåt, så de kan sitta och göra sina tester till dyra pengar, och visst finns det behov hos vissa att få diagnos, men ibland tror jag att det är väldigt onödigt. Trenden att diagnosticera allt som rör sig, kommer snart att ge med sig för en mer nyanserad syn.

Diagnoser följer onekligen trender. Ett tag var det populärt med diagnosen utmattningssyndrom, men nu är det inga som får det som diagnos längre. Om inte skolsystemet krävde diagnos för att sätta in resurser (som de i praktiken gör) skulle antalet diagnoser sjunka. Jag har hört om många psykologer och psykiatriker som sätter diagnoser utifrån patientens behov och önskemål från föräldrar, snarare än av medicinska faktorer.

Det är ju en absurd tanke att säga att det inte sätts godtyckliga diagnoser. Givetvis ges många diagnoser som är felaktiga, och på fel grund, det är givet - det som man kan diskutera om är hur många som är direkt felaktiga och hur många som är onödiga (utifrån att personen kanske är ett gränsfall och har resurser att klara sina problem med relativt små adekvata anpassningar).

Att bara ha ADHD på jämna veckor, låter ju lite udda minst sagt. För vilken klarsynt person som helst så råder det inga tvivel om att orsaken mest sannolikt går att hitta i närmiljön. Om ett barn mår dåligt hos en av föräldrarna och bättre hos den andra är det rimligt att det visar sig i ett sådant mönster.

Det är du som inte ser till kontexten som ropar på utredning, när det finns tydliga tecken på att lösningen inte finns i att i första hand utreda för diagnos, utan i så fall utreda hemförhållanden förbehållslöst.

BUP kan inte heller utreda för diagnos om inte föräldrarna ger sitt godkännande. Det finns inget som helst behov att skynda fram till en diagnos, utan familjen behöver få snabb hjälp att lösa den konfliktfyllda situationen i hemmet - och det blir förstås fel om man fokuserar på att barnet ska utredas när det är familjen som behöver stöd i första hand!

Visst kan man gå vidare och fundera på att utreda för diagnos om det framkommer mer information som tyder på att det skulle kunna vara en stor bov i dramat, men utifrån det som sägs i tråden ser jag inget skäl till detta.