Forum Skilsmässa/Separation - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Dumpad

    Tor 15 nov 2018 21:44 Läst 0 gånger Totalt 11 svar
    Anonym (...)
    Visa endast
    Tor 15 nov 2018 21:44

    Hej

    Efter en ca 4år lång relation tog det slut, det var hennes beslut.

    Jag kände att jag var precis där jag ville vara i livet, hittat världens bästa tjej som jag bodde tillsammans med och ville bilda familj med.

    Vi hade samma intressen, gård, hus, djur, familjeliv, resor Allting kändes rätt.

    Vi hade byggt om i stallet tillsammans.

    Nästa steg skulle bli att bygga ut huset som hon hade velat ända sedan hon flyttade in.

    Hon hade börjat skissa upp hur hon ville ha det bla barnrum, större kök, badrum och allrum.

    Började med detta projekt i våras för det var ju hon som ville detta. När det plötsligt hände, hon tyckte att vi var för olika och lämnade mig mitt upp i det som skulle bli våran gemensamma framtid....

    Jag ser min skuld i det hela, under åren vi var sambos var det väldigt mycket att göra hemma blå nystart av djurhållning , div renoveringar av hus/gård.

    Jag som person måste göra klart ett projekt i taget, hon är den typen av person som ville ha flera projekt igång samtidigt.

    Jag visste att om det blir för många projekt samtidigt för mig så skulle jag gå in i väggen (och detta var jag livrädd för). Kanske var jag påväg att göra det också....

    Kände att jag blev mer och mer irriterad på småsaker, detta gick tyvärr ut över henne.

    Ångrar saker jag sakt och gjort mot henne.

    Tyvärr är jag en sån person som vägrar släppa taget om saker som har hänt och sårat mig.

    Dom första dagarna efter uppbrottet bröt jag ihop, visste inte vad jag skulle göra.

    Jag ringde till henne och frågade vad jag skulle ta mig till (det är ju hon som alltid har varit min stöttning) hon sa att jag skulle fortsätta som vanligt med att renovera och greja hemma som jag alltid har gjort och att det tillslut skulle bli bättre.

    Och detta gjorde jag!.

    Kände dock att jag började må sämre och sämre men ville absolut inte bryta ihop totalt (detta var antagligen chock perioden).

    Jobbet fungerade ju fortfarande och att greja hemma gick fortfarande ganska bra.

    Tänkte mig inte låta knäckas av ett relationsuppbrott och fortsatte med utbygget av huset.

    Sen kom alla tankar/funderingar ifatt mig, kände mig återigen sämre och sämre hela min framtid som jag hade byggt upp på en person var ju borta!

    Fann helt enkelt ingen mening med allt som jag grejade med då detta hade tagit upp nästan all ledig tid och glömt att värdesätta det viktigaste i mitt liv som var hon.

    Helt plötsligt en morgon så hade jag svårt att komma upp ur sängen (detta har aldrig hänt tidigare i mitt liv, har alltid varit en morgonpigg person) arbetslusten och motivationen var totalt borta. Slutade helt av med att sysselsätta mig hemma. Tog dagarna istället lite som dom kom men kände ingen lycka / livslust längre.

    Kände att jag var tvungen att börja gå tillbaka till mitt gamla liv, hänga med kompisarna och gå ut på fest igen.

    Sen kom den absoluta kollapsen.

    Hon kom hem för att hämta sina sista saker som jag hade hittat hemma. (detta var några månader efter uppbrottet) trodde att jag skulle klara av att träffa henne igen.... Men jag hade fel, jag bröt ihop totalt....

    Det blev givetvis inte bättre av att hon berättade att hon redan hade träffat en ny... Och inte nog med det, det var en av mina kompisar, en kompis som jag alltid har jämfört mig med och sett upp till.

    Så helt plötsligt så fanns varken min framtid eller min räddning kvar (kompisarna).

    Jag lovade att inte berätta om deras förhållande för någon av mina kompisar då hon inte visste hur seriöst det var.

    Sov inte på hela natten men åkte ändå till jobbet på morgonen (jobbet måste man ju gå till i alla lägen tänkte jag)

    Slutade med att jag åkte hem igen, det gick inte.

    Låg i soffan, stirrade in i väggen och bara grät i en hel vecka.

    Åt nästan ingenting och gick ner 6kg i vikt.

    Konstigt nog så känner jag inget hat mot varken mitt ex eller min så kallade "kompis" utan tyckte att det var bra att hon hade hittat en ny kille som antagligen är bättre en mig.

    Så nu är jag totalt nere då jag inte vågar lita på någon, är rädd för att bli sårad.

    Har varit i kontakt med psykologer men känner att detta inte hjälper.

    Testat saker som att promenera, läsa böcker, åka iväg för att se nya saker, börjat sakta sakta greja lite hemma igen men känner att inget hjälper.

    Att försöka hitta en ny partner är inte aktuellt alls då jag inte kan sluta tänka, glorifiera mitt ex än.

    En sak som hjälper lite är att läsa om personer på nätet som har varit i samma sits (helt otroligt hur många som råkat ut för det)

    Orkar inte bara vänta ut det här och tro att allt skall bli bra igen.

    Har lyckats börja jobba igen och det funkar hyfsat.

    Så nu är frågan som alla ställer vad ska jag hitta på för att må bättre?.

    Hur ska jag hitta mig själv igen?

  • Anonym (:/)
    Visa endast
    Tor 15 nov 2018 22:21 #1

    Vi som älskar med varje cell i kroppen någon annan har väldigt svårt att läka...de tar tid att plocka upp ett krossat hjärta bit för bit o sätta ihop den igen....och den kommer aldrig vara samma igen...

    Va stolt att du kan älska så...låt dig ta den tid du behöver..

  • Mongol­iet
    Visa endast
    Tor 15 nov 2018 22:28 #2

    Om 6-12 månader har du glömt detta.

  • Anonym (Vet hur det känns)
    Visa endast
    Tor 15 nov 2018 22:47 #3
    Anonym (:/) skrev 2018-11-15 22:21:42 följande:

    Vi som älskar med varje cell i kroppen någon annan har väldigt svårt att läka...de tar tid att plocka upp ett krossat hjärta bit för bit o sätta ihop den igen....och den kommer aldrig vara samma igen...

    Va stolt att du kan älska så...låt dig ta den tid du behöver..


    Håller med.

    Det tar en jäkla tid o läka. Men ta den tiden som krävs för att må bra igen och renovera för framtiden tills du träffar någon som förtjänar någon som dig. ????
  • Anonym (...) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 15 nov 2018 23:56 #4

    Det tar en jäkla tid o läka. Men ta den tiden som krävs för att må bra igen och renovera för framtiden tills du träffar någon som förtjänar någon som dig. ????[/quote]

    Jo alla säger ju att det tar tid, problem är jag har ju inte tid att må såhär...

    Och att fortsätta att renovera/bygga är i nuläget helt otänkbart då jag inte ser någon framtid med någon annan samt att alla påminelser/minnen inte gör saken bättre heller.

    Svårt att se några brister hos sitt ex, jag ser på det som att jag hade det perfekta livet.

    Och den bästa tiden i mitt liv var med henne.

    En driven glad tjej med samma intressen, jag vet ju att jag inte kommer hitta någon bättre tyvärr.

    Samtidigt kommer man våga älska någon lika mycket igen? Jag tror faktiskt inte det.

    Har gått ca 8månader sedan uppbrottet och det känns fortfarande inte bra.

  • Anonym (tar tid att läka)
    Visa endast
    Fre 16 nov 2018 00:13 #5

    Jag håller med dem som sagt att det kommer att ta tid att läka. Du har ju inte bara blivit lämnad, utan utsatt för ett dubbelt svek i och med att hon har börjat träffa din vän.
    Men du har ändå kommit en bra bit på väg som känner att jobbet funkar hyfsat! Bra jobbat (om man får vara lite ordvitsig, mitt i alla tråkigheter.) Flört

    Men jag tror som sagt att det enda som hjälper är tid. Sedan tycker jag absolut inte att du ska känna dig bunden av något löfte till din fd tjej vad det gäller att inte tala om för andra att hon har börjat träffa din kompis. Någon lojalitet mot henne eller honom behöver du inte bry dig om det minsta. Varför skulle du? De har ju knappast visat det mot dig. 

    Du skriver förresten att du nu inte ens har vännerna kvar eftersom hon blivit tillsammans med en av dina vänner. Men umgås ni alltid i grupp? Eller känner du att detta är något som man sas måste välja sida i, och då blir inte du vald? (Om kompisen nu är så fantastisk som du verkar tycka. Eller kanske snarare ha tyckt.)

    Om du vore min vän, skulle jag inte dra mig för att umgås med dig på tu man hand, om du ville det. Och låta dig kräkas ut hela din ledsenhet och besvikelse. För det gör ont att bli lämnad, och det förstår man om man är en riktig vän. Och ännu ondare när det sker på det här sättet. 

    Men för att upprepa  mig ännu en gång, tycker jag det är beundransvärt att du faktiskt klarar att jobba! Ta det därifrån. Se på vad du faktiskt klarar och att det faktiskt går åt rätt håll. Men ont kommer det att göra. Säkert ett bra tag till.

    Men en dag kommer du att vakna upp och känna att livet faktiskt är rätt bra. Du verkar vara en kille med många järn i elden. Händig, empatisk och snäll! Jag tror inte det blir några problem för dig att hitta en ny tjej, som faktiskt kan bli ditt livs kärlek. Men först måste du komma dithän att du själv känner dig mogen för att gå in i en ny relation, Och det kommer du att göra. Tro mig. Hjärta

  • Anonym (...) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 16 nov 2018 08:34 #6

    Det är ett knepigt sätt att skydda mig själv på (som antagligen är fel)

    Jag vågar helt enkelt inte komma någon kompis nära just nu, pga att jag kan faktiskt inte kan lita på någon (det är tyvärr så jag känner).

    Och sen har jag lovat att inte säga något om deras "relation" och till skillnad från "kompisen" så har jag faktiskt moral i kroppen.

    Känns inte bra att trycka ner någon annan i skiten, bara för att må bättre själv...

    Ibland tänker man tankar som : Om man inte har några kompisar så kan dom ju inte såra en.

  • Fre 16 nov 2018 10:30 #7

    Lider med dig. Går med igenom ett uppbrott dock var förhållandet inte särskilt långt men han är den jag öppnat upp mest för och verkligen satsat. Vissa dagar är lättare än andra och jag känner som du att jag inte har tid att må så här. Vill vara glad hitta på roliga saker gå vidare och hitta någon att dela livet med. Men är inte redo för att öppna upp mig för någon ny.

    Jag har ofta gett mig snabbt ut i dejting världen efter uppbrott mest som en distraktion. Det jag insett nu är att jag borde ge mig den tid jag behlver för att läka. Att skynda måendet fram kommer inte göra att jag mår bättre i längden utan jag behöver bli vän med ensamheten och hitta tryggheten i mig själv igen.

    Mycket tråkigt att du känner att du inte kan prata med någon vän om ditt ex och kompisen. Att prata om saker hjälper och du behöver inte se det som att du klankar ner på dem för att du berättar om deras relation. Att bara säga det till någon och slippa sitta ensam med den informationen kan lätta hjärtat.

  • Anonym (...) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 16 nov 2018 12:01 #8

    Man försöker ju hitta sig själv igen men det är just som du säger man vill bara ha roligt igen... Frågan är bara hur?

    Att börja dejta igen är som sagt inget alternativ då jag inte har hittat mig själv än, och då kommer man bara såra någon annan.

    Några av mina arbetskollegor vet om vad som har hänt och dom har förstående för att jag inte kan prestera lika bra på jobbet längre just nu. Vissa av dom har varit i liknande situationer (om inte värre med barn och bröllop bla)

    Ett tag kändes det verkligen som att man skulle gå under...

    Innan har man aldrig någonsin sett sig i en sån här situation, jag var ju odödlig och hade ett jätte driv, hela min framtid var ju klar.... Och konstigt nog så blev det inte så..

  • Anonym (eee)
    Visa endast
    Fre 16 nov 2018 13:54 #9
    Anonym (...) skrev 2018-11-16 08:34:54 följande:

    Det är ett knepigt sätt att skydda mig själv på (som antagligen är fel)

    Jag vågar helt enkelt inte komma någon kompis nära just nu, pga att jag kan faktiskt inte kan lita på någon (det är tyvärr så jag känner).

    Och sen har jag lovat att inte säga något om deras "relation" och till skillnad från "kompisen" så har jag faktiskt moral i kroppen.

    Känns inte bra att trycka ner någon annan i skiten, bara för att må bättre själv...

    Ibland tänker man tankar som : Om man inte har några kompisar så kan dom ju inte såra en.


    Fast det löftet ger jag inte mycket för. Hon berättade om det för dig, som är så i obalans och sen förväntar hon sig att du inte ska säga något till era vänner? Om du mår bättre av att lätta ditt hjärta för någon så har du all rätt att göra det. Kan misstänka att en del av vännerna kanske ändå vet, sånt brukar märkas på folk. 
  • Anonym (...) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 16 nov 2018 17:11 #10

    Kanske är bäst att berätta som du säger...

    Varför ska jag skydda mitt ex som drog och även min "kompis".

    Konstigt att det inte finns någon moral i vissa människor, vissa saker gör man bara inte. Det finns alltid en gräns.

    Det är väl nu man verkligen får reda på vilka ens sanna vänner är, vilken sida dom väljer..

  • Anonym (...) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 16 nov 2018 18:18 #11

    Just nu känner man sig förbannad på hur man kunde bygga upp hela sin framtid på just henne....

    Det kommer ju ta jättelång tid att komma över det här, om man någonsin gör det.

    Och undertiden vet jag inte vad jag ska göra, helt otroligt. Innan hade jag alltid något att greja med, men just nu känns precis allting helt meningslöst och då menar jag allt.

    Försökte som sagt att fortsätta greja som man alltid har gjort, men jag kunde tillslut inte lura mig själv..

    Allting jag gjorde var det ju en tanke bakom, allt var för våran skull.

    Funderar hela tiden på vad jag har haft som intresse / hobby som bara har gynnat mig själv.

    Jag kan inte komma på någonting, annars hade man kunnat gå tillbaks till det..... Hmmm.

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll