Ge upp kärleken?

Hej!

Tänkte jag skulle försöka skriva av mig här och kanske kunna se våran separation från en annan synvinkel.

Jag träffade en tjej för cirka ett år sedan, det var inte kärlek vid första ögonkastet men allt eftersom vi lärde känna varandra mer så växte en attraktion och en kärlek fram.

Under året vi varit tillsammans så har vi haft en del dippar eftersom vi är väldigt olika och tjejen ifråga är väldigt känslig, vi har alltid kunna reda ut sakerna och gå vidare efter det.

Hon har också haft svårt att visa känslor (att säga att hon älskar mig kommer inte naturligt) och jag har periodvis tappat kontakten med mina känslor för henne.

Vi har också varit på olika plan vad det gäller barn, jag har barn sedan tidigare men det har inte hon men det är något hon önskar sig i framtiden.

Jag kunde tänka mig fler barn i framtiden om det kändes rätt men var nog lite tveksam utåt, jag ville ju komma till den punkten i vårat förhållande där man känner längtan efter att få barn tillsammans.

Annars så har vi haft det bra med mycket aktiviter då vi har liknande intressen och vi har för det mesta också haft en bra närhet till varandra.

Så kom dagen då hon sa att hon inte ville fortsätta längre pga. att hon tyckte vi hade haft för många av dessa dippar, vi hade vid det här laget en del frågor/tvister som vi inte hade hunnit reda ut och som lagt sig på hög.

Hon orkade helt enkelt inte fortsätta kämpa eller reda ut dom problemen vi hade, jag blev totalt tagen på sängen och hamnade i chocktillstånd.

Jag uppfattade inte våra dippar som något så allvarligt, vi har aldrig bråkat eller varit elaka mot varandra.

Hon verkade dock ha tagit dessa dippar väldigt hårt.

Jag frågade om vi inte kunde prata och reda ut dom här sakerna istället för att bara bryta men det orkade/ville hon inte.

Jag känner mig väldigt besviken att jag inte var värd mer, att jag inte är värd att kämpa för.

Jag trodde hon var lika villig som jag att kämpa för förhållandet.

Vi träffades cirka en vecka efter uppbrottet då vi kände bägge två att vi behövde prata av oss.

När vi sedan sågs så fanns gnistan fortfarande kvar mellan oss, jag kände att hon var ledsen och fortfarande hade känslor kvar för mig.

Vi satt nära varandra på hennes soffa och jag kunde känna hennes närhet, jag mådde så bra just då.

Hon sa att hon inte riktigt visste varken ut eller in och att hon stod och vägde mellan att ge oss en ny chans eller att låta förhållandet vara.

Jag sa att vi kunde börja om från början, vi kunde gå på parterapi och lära oss förstå varandra och inte missuppfatta varandra som jag tror vi tidigare gjort, jag sa att vi kunde börja försiktigt och börja dejta igen....

Det slutade efter mycket velande att hon valde att ge upp, hon sa att hon brukar kunna lita på känslan som sa att det var dags att ge upp.

Jag sa att jag accepterade hennes beslut och att vi nog inte bör höras mer då jag behöver komma vidare.

Det har sedan dess gått ytterligare några veckor.

Så fort jag vaknar och slår upp ögonen så finns hon där och jag blir ledsen, gråter varje dag.

Det är bara sömnen som kan ge mig ro från mina tankar som annars mal hela dagarna.

Jag fantiserar varje dag om att hon ska höra av sig eller stå utanför min dörr när jag kommer hem från jobbet.

Jag saknar henne otroligt mycket trots att hon hade både bra och dåliga sidor.

Jag kan inte höra av mig till henne då jag är rädd att förvärra saker.

Jag kan heller inte gå vidare då jag hoppas att hon ska upptäcka att hon har så starka känslor för mig att det är värt att ge oss en chans till.

Jag hade velat ge oss en chans till.

Hur tänker hon, hur kan man bara kasta in handduken sådär?

Vad ska jag ta mig till, ska jag bara ge upp?