Så orolig för son som använder droger... ????
Till TS:
Jag har inga barn själv, och jag vet inte hur det är att vara i din situation som förälder, men jag har varit i din sons situation när jag var ung och jag vet varför man i den åldern av olika skäl gör som man gör. Nu hade jag inte den problematiken med ADHD som din son, och jag vet inte hur eran relation ser ut, och kan bara svara på utifrån mina nyttiga erfarenheter.
Jag var ca 14 år när jag började dricka och prova droger. Det är en del av tonåren att vara nyfiken och att testa gränser, så det är inget konstigt att tonåringar provar, enligt min åsikt. Men anledningen till att jag fortsatte att dricka och hålla på med droger och även prova ännu fler tyngre droger? Jo, jag tror att varje faktor hänger ihop med den andra som leder till dåliga beslut. Även om man kanske är lite ansvarslös eller "ung och dum" i den åldern så är man faktiskt inte korkad, iaf inte de flesta. De flesta tonåringar har ju hört hur illa det är med droger, hur illa det är att dricka eller röka, man hör sina föräldrars röst säga "ajabaja" när man står inför att ta ett dumt beslut, men vissa gör det ändå.
Som jag sa med att varje faktor hänger ihop med med den andra. I mitt fall var det iaf såhär: Jag växte upp med en ganska dålig relation till mina föräldrar - Pappa knappt med i bilden och mamma med långvariga depressioner och vi kunde absolut inte alls prata om saker. I högstadiet blev jag mobbad, och trots att hela skolans personal visste om detta så gjordes inte mycket åt det och trots att min mamma visste om det så pratade vi aldrig om detta. Vi pratade aldrig om min psykiska ohälsa som byggdes upp inom mig, utan jag förvandlades till en frustrerad rebell som agerade utefter hur sviken jag kände mig.
Min mamma gjorde inte min frustration bättre genom att: ge mig utegångsförbud, ta ifrån mig min mobil, mitt busskort, mitt internet, rota igenom bland mina saker m.m. utan frustrationen blev värre - jag gjorde istället ALLT för att rymma hemifrån, hoppade ut genom fönstret och plankade mig innanför spärrarna för att kunna åka till någon kompis och gömma mig. Men det var inte att hon gjorde allt det där som egentligen var felet, för vilken förälder skulle inte göra det där med en hemsk ungjävel som jag var? Det som egentligen avgjorde att jag vägrade att ge mig var en så liten grej som att hon skällde på mig och på mina dumma beslut hela tiden, som om jag inte redan visste hur misslyckad jag redan var, och inte en ENDA gång funderade hon på att komma ner på min nivå, för att höra hur jag mådde eller tänkte om mina val, utan det fick en psykoterapeut göra när jag hamnade på maria ungdom. Och gissa vad? Så enkelt var det. Jag behövde bara att någon kunde lyssna på mig och höra mitt perspektiv. Visserligen blev jag inte återställd av ett samtal utan det tog väl några gånger tills jag hade börjat tycka om att gå där en gång i veckan, och sedan fortsatte jag gå där i ungefär två år. Vid typ 17 år gjorde jag en total vändning och blev istället världens ansvarsfullaste 17 åring.
Det kanske inte är såhär dålig relation ni har haft det, och som du skrev, du ger massvis med kärlek osv. Men mitt tips är att fundera på om du kanske kan ändra din taktik till något annat? Som sagt tonåringar är inte dumma, han känner förmodligen av din oro och desperation. Men ibland behövs olika sätt för att nå en instängd tonårig. I din sons fall kanske det inte är någon inom familjen som kan "rädda" honom, ibland vill man ha någon utomstående. Se över hans kontakter på soc eller bup, eller var han nu går. Ibland behövs även dessa bytas. Eller kanske behöver han någon skicklig och specialiserad som kan hjälpa honom att handskas med sin ADHD?
Lycka till!