Min dotter ljuger för mig

Jag tror att mycket ligger i det du säger om att flickans pappa var en lögnare. Jag var också ihop med en man som ljög lika lätt som han borstade tänderna - han var van vid att ljuga från sin uppväxt där han blev för strängt behandlad. Jag blev fullständigt allergisk mot minsta lilla osanning efter honom och jag har reagerat som du när min dotter ljugit om något. Men jag försöker påminna mig om hur jag själv var som barn, att ibland var jag både lat och irrationell för det är så man är ibland. Det betyder inte att din eller min dotter kommer att bli stora lögnare.

Barn ljuger rätt mycket i omgångar och det är en del av utvecklingen. Fast vuxna ljuger ju ganska mycket de med, så det kanske bara är mänskligt. Jag kommer inte ihåg exakt, men jag har läst rätt underhållande studier om att föräldrar grovt överskattar sin förmåga att genomskåda när deras barn ljuger och att barn ljuger mer än föräldrar tror.
Visst är det provocerande men det absolut bästa sättet att hantera det på är att inte ta det personligt. Se till att verifiera allt av vikt ett tag så att det inte finns något att vinna på att ljuga. Kolla över läxan, ring och kolla med mormor, ha tät kontakt med skolan... Bestraffa inte lögner, men uppmuntra sanningen - den är ofta ganska svår att våga säga som det är. Tala om vikten av att berätta så att du kan hjälpa henne lösa sina problem. Om du misstänker en lögn, eller fångar henne i en, så försök starta om och börja från början igen. Vet du sanningen så är det bara grymt att få henne att erkänna eller fånga henne i en situation där hon gräver ner sig djupare och djupare i lögnen. Prata med henne om strategier så att hon ska känna sig trygg nog att säga sanningen - skriva ner det, att säga det om du kramar henne samtidigt, säga det medan hon tittar ut genom fönstret. Tala om vad som är privatliv och vad som är ok att hålla för sig själv och vad du som förälder måste få veta. Tala också om vita lögner och hur vi socialt hanterar lögn och sanning. 

Nästa gång hon ljuger om läxor så tar du tag i henne, be henne se dig i ögonen och fråga igen. Vågar hon ljuga dig mitt i ansiktet?

Ljuger hon så var inte rädd för att säga till på skarpen. Förklara att man inte ljuger och att det blir konsekvenser om hon fortsätter ljuga. Det är du som sätter gränserna och blir du tillräckligt arg vågar hon inte ljuga igen.

Jag har pratat med henne på alla möjliga sätt, igår brast det! Jag blev helt galen, hur kunde hon ljuga sådär och tro att hon skulle komma undan med det? Hon ligger efter i skolan just för att hon inte gör läxorna & lyssnar inte på lektionerna. Så har det alltid varit....att hon ljuger om att hon inte har läxor,

För ca 1 månad sedan stor städade jag hemma och hittade massa ogjorda läxor från när hon gick i 3an 4 an.

Helt obegripligt!

Men igår blev jag så arg....så arg att jag sedan började gråta. Det gör så ont att hon ska ljuga för skit saker. Vill inte att hon ska ljuga, jag kommer aldrig att tro på något hon säger och det vill jag inte.

Tänk själv, skulle du våga ljuga för någon om du visste att den personen skulle bli förbannad och besviken? Det misstaget har jag gjort som barn och gjorde inte om det. Tog kanske 2-3 lögner innan jag lärde mig och slutade helt men sedan var det slut!

Känner du dig osäker i din roll som förälder när det gäller att sätta gränser? Var hård bara, hon är fortfarande ett barn och säger du inte ifrån nu är det kört när hon kommer upp i tonåren..

Du gör givetvis det som du känner är bäst för dig och din dotter, men tänk på att ofta ljuger man för att man är rädd. Ju tryggare man är desto mindre behov finns det av att ljuga. Ju argare du blir och ju hårdare du hotar att straffa henne desto större anledning har hon att riskera att komma undan genom att ljuga. 
Visst är det ett problem att hon ljuger om läxorna, men det är ett större problem att hon inte klarar av att göra dem självständigt i den utformning som de har. Jag hade gett mig på det problemet först. Tala med läraren om ni kan ha tätare kommunikation. Det är inte ovanligt att man i din dotters ålder har föräldrarna att signera läxan, just för att det ger en extra koll att de verkligen gör den. Många i den åldern har inte självdisciplinen eller motivationen att göra den själv. Andra sätt är om läraren kan tänka sig kolla hennes agenda eller kalender en gång i veckan så att alla läxa och ev försenade uppgifter eller saker som hon inte gjorde färdigt på lektionstid, eller om läraren kan skicka något vecko-mejl så att du kan kolla av med.

Åh tack alla som svarat!

Tack ?Scanmia? jag ska prata med min dotter igen imorgon, och även lärarna. Smart med signera metoden.

Tack ännu en gång! Vet inte hur man citerar.

Lycka till i morgon med lärarna. Kolla av med dem om hon behöver göra läxor för att ta igen det hon inte får gjort på lektionerna, för att det är material som de inte går igenom på lektionerna eller för att det är att lära sig ta ansvar och jobba självständigt. Ofta har det ju läxor av flera skäl, men det kan vara bra att lista vad som är viktigt för just din dotter. Då kan man vidta åtgärder för att förbättra just det. Be också att få ett system med lite extra koll för att få rätsida på ljugandet eller i alla fall ta udden av det.

Och var lite extra snäll mot flickan med. Budskapet måste alltid vara att du är god nog som du är. Du duger och behöver inte ljuga för att vi ska älska dig. Vi är starka nog att klara av vad du än har att berätta för oss.

Hon ljuger för att slippa att du blir arg på henne. Och hon hoppas varje gång att du inte ska komma på henne. Så när du blir arg för att hon ljugit så ljuger hon ännu mer om småsaker som hon vet att du kommer att reagera negativt på.

Ta inte hennes lögner så personligt och ffa blanda inte ihop henne med hennes pappa - de är olika personer och man ärver inte ljugande. 

Om det var mitt barn så skulle jag släppa lite på mina frågor om ditt och datt. Jag skulle förvänta mig att hon tvättade händerna på toa, gjorde läxan, och liknande. Då behöver hon inte ljuga om det när du frågar och du kan lämna över ansvaret för det till henne - påminn i så fall istället på en vänligt sätt.

Om hon stjäl saker och ljuger om det så är det ju ett större problem. Men även där kommer det inte att löna sig att du blir arg - prata istället om hur man är mot andra, hur blir det för mormor om hon tar saker från mormor? Hur vill hon vara mot sin mormor? Är det saken hon vill ha eller tar hon bara för att...

Jag ljög en hel del när jag var yngre för att jag var lat ville inte göra läxan eller borsta tänderna eller vad det var. Ville jag ha godis så ljög jag så att jag fick det. Jag var inte rädd för mina föräldrar så jag köper inte riktigt den förklaringen. Jag ljuger inte på samma sättt som vuxwn men jag drar absolut på sanningen trots att jag vet att det är fel. Säger ofta att jag gjort klart saker som jag inte har osv. Önskar att mina föräldrar hade ansträngt sig lite mer och inte litat blint på allt jag sa så att jag hade blivit påkommen. Det hade förmodligen underlättar för mig.

Jag ljög också mycket som barn och det berodde på att mina föräldrar var för snälla så köper inte uppfattningen om att barn ljuger för att de är rädda. Blir de tillräckligt utskällda vågar de inte ljuga kan jag lova.. samma sak med allt! Vill man att barnen ska lyssna så får man vara hård.

Man kan inte lägga över ansvaret för så viktiga saker på en elvaåring. Då har man abdikerat som förälder.

Nja, det vet jag inte om jag håller med om.

Men framför allt så kan man hjälpa till med saker på olika sätt: påminna istället för att fråga om det är gjort, erbjuda hjälp och stöd i att göra läxan, försöka utröna varför läxan inte blir gjord.  

Tycker du att handtvätt efter toa också är för komplicerat för en 11-åring att ta ansvar för?

Dumheter!
Finns inga belägg för att föräldrar som är extra hårda får lydigare barn!

Visa ditt barn respekt, kärlek och förståelse. Då får du respekt, kärlek och förståelse tillbaka.

Naturligtvis måste du som förälder sätta gränser, allt annat vore ju orimligt.
Men gränserna ska sättas med förståelse och hänsyn till barnets behov och hur barnet fungerar.

I båda mina barns skolor skickar de ut Mail varje fredag med nästkommande veckas läxor, förhör och eventuella prov. På så sätt så kan jag ha koll på att läxor görs och att de ser till att planera pluggandet inför proven.

Kan du inte be skolan om att alltid få reda på läxorna?

Sen tror jag att när barn ljuger i stor utsträckning (alla ljuger väl ibland) så handlar det ofta om rädsla. Så när mina barn ljugit så har jag helt enkelt förklarat att jag inte vill att de ska känna att de måste ljuga inför mig eller deras pappa, oavsett vad det gäller!

Nu kanske de ljuger ibland lite då och då ändå men jag märker att när det verkligen är något viktigt så kommer de och berättar.

Läxorna har de inte ens en möjlighet att ljuga om för de har jag ju koll på.

Pratade med min dotter i förrigår, jag förklarade för henne konsekvenserna, (att ingen kommer tro på vad hon säger mm) att sanningen alltid kommer fram och så vidare. Sa även att Man alltid ska säga sanningen, spelar ingen roll VAD det är blabla.

Gråtandes lovade hon att hon aldrig skulle ljuga för mig igen. Kramade mig o allt.

Hon hade matte läxa och förr igår frågade jag om hon gjort den, hon sa att hon inte hade fått mattehäftet och jag bad henne be om en till sin lärare. Min dotter sa då att läraren sagt ? ok du kommer få den snart? alltså att hon inte fått den ÄN.

Jag mejlade läraren som några av er rådade mig (heter det rådade???) att göra. I mejlet svarar läraren på slutet att min dotter fått häftet och att hon nu kunde göra läxan.

Jag fick en klump i magen, och jag ville spy. Jag fattade inte att hon ljugit för mig igen??!!!!

Jag frågar henne en gång till, så du fick inte mattehäfter? Och hon svarar ?nej? jag kommer få den sen?.

Jag frågar då när hon ska sluta med allt ljugande??? Då säger hon ? men mitt svar lät bra i mina öron? vafan menar hon med det??? Jag blev helt knäpp. Vafan säger hon? Sen säger hon att det där inte var att ljuga....men hela tiden försökte hon komma undan med det??!! Tillslut märkte hon att jag inte skulle gå på hennes ?ursäkter?.

Men alltså vad gör jag nu???

Ska jag lita på henne ? Jag känner bara ilska när jag ser henne samtidigt som det gör ont i mig.

Jag grät förstås idag också men det är för att det gör ont på mig. Att jag litar på henne igen och hon gång på gång stampar på mig.

Överdriver jag?

så jobbigt. Tror de flesta barn försöker komma undan med vissa saker men det verkar som att det är värre för dig. Finns det någon personlighetsstörning hos pappan? 

Ta det inte personligt. Du verifierade med läraren och flickan får göra läxan ändå. Hon vann inget på att ljuga. Allt som är viktigt fortsätter du att göra så med tills den här frustrerande, men vanliga, perioden är slut.
När du vet vad sanningen är så sätt inte dit henne eller fånga henne i en lögn. Du säger bara att läraren sa si eller så och att hon kan göra läxan nu. I framtiden kan du med det samma säga att du kommer att verifiera med läraren (eller någon annan) så att hon vet det innan hon svarar. Fortsätter hon att ljuga och vägrar erkänna så avsluta bara diskussionen. Du är mamman och det du säger gäller. Hon kan lita på ditt ord.
Du kan säga saker som att nu tog det mer tid att göra det här, eller att det blev mer komplicerat, men undvik att skuldbelägga henne för dina känslor av svek och ilska. Dels för att hon faktiskt inte ska behöva ta på sig dem och dels för att om hon är ute efter att testa dina gränser och trycka på dina knappar så visar du henne klart och tyd

Om du tror att hon skulle svara bra på konsekvenser så kan du testa att använda dig av dem. Det kan vara bra för dig med, eftersom du liksom får ta ut din frustration på ett konstruktivt sätt. Tex kan du köra med att det tog si och så mycket extratid att reda ut lögnerna att du nu vill ha hjälp med några hushållsuppgifter. Eller att hon får göra 10 minuter extra matteuppgifter, eller att hon kan skriva en journal över vad som hände (problem, lösning, sammanfattning) - kanske på engelska om hon behöver träna på det mer än svenska. 

Halva problemet är nog att du tar det så hårt. Jag vet att det inte är lätt att inte ta det personligt, men testa att släppa det lite och avdramatisera det lite. Säg till henne att det är jobbigt med alla lögner och att du hoppas att hon växer ur det snart. 

hur Då personlighetsstörning ? Alltså han var jätte manipulativ, han kunde sitta & gråta samtidigt som han lovade att han inte gjort ?det och det?. Hennes personlighet påminner mig mycket om honom. De har likadana ansiktsuttryck osv.

jag vill Inte att hon ska vara som honom. Men kan det vara så att man ?ärver? eller vad det heter.

Blir rädd när jag tänker på det. Men jag säger aldrig saker som? jag vill inte att du ska bli som din pappa? och sånna grejjee, det är bara dumt! Min dotter känner inte ens honom.

Min fråga VAD ÄR NÄSTA STEG? vad ska jag göra? Har ju försökt alla möjliga sätt.? Känns som det iaf.

Ja jo det är lite det jag menar. Jag vet inte men det var en tanke. Kanske kan vara bra att ta kontakt med BUP.