Fler än jag som inte alls ser fram emot att bli mamma?

Har en vän i min närhet som egentligen inte ville ha barn, blev gravid av misstag och behöll för att partnern ville och kände lite lika som du, uttryckte det inte så där kraftigt (men kanske kände så innerst inne men inte vågade för att inte bli dömd) hon grät 2v innan förlossningen hemma hos mig för att hon på riktigt inte kände nån connection till barnet alls, och ville inte ha det. Hon som du hade inte alls nån lust att ändra sitt liv, och hon älskade att träna och var rädd för vad som skulle hända med kroppen och att allt bara skulle ändras och hon skulle släpa runt på en unge hon egentligen inte ville ha och tyckte synd om både sig själv och om barnet. Sedan kom hennes dotter och iaf för henne blev det en total 180, nu fick hon också en väldigt lugn och harmonisk tjej (nästan som att hon kände på sig att hon måste ta det lugnt med mamma ) men hon blev helt förälskad i sin bebis, hon valde dock bort att amma och flaskmatade, det är nog nåt att tänka på för dig också, då hon var rädd att hon skulle känna sig allt för låst då. Hon tror i efterhand när hon vet hur hon kände sen att amning nog också gått bra, men hon ville inte chansa innan. Nu har hon två barn, så för henne blev det en total förändring i hur hon såg på livet med barn. Inte med det sagt att det blir så för dig, men hormoner och biologi gör ganska mycket där i början, så jag tror definitivt att du kommer känna för ditt barn när hen väl är här. Sen kanske du inte ändrar din grundinställning.