Uppslitande skillmässa

Får nästan ont i magen när jag tänker på de kommentarer som du troligtvis kommer att få här. Det brukar alltid bli väldigt dömande åsikter mot den som väljer att lämna p.g.a en ny relation... (Familjeliv är tyvärr sällan ett bra ställe att få stöd ifall man inte är den det är "synd om".)

Men mina tankar kring ditt problem är att du ska ha is i magen och låta tiden gå lite. Du kanske inte behöver göra fler drastiska saker innan din relation till barnen är på rätt spår. Ge dina barn chansen att landa och försök förklara hur du känner, och att livet inte alltid blir som man tänkt. Människor runt omkring (vänner och bekanta) kommer att glömma och "förlåta" eftersom de inte är lika känslomässigt berörda. Men barnen är direkt berörda och känner förmodligen starkt för din f.d mans sårade känslor. 

Blir alltid lika fascinerad över hur vuxna barn beter sig vid skilsmässa. Även bekanta runtomkring. Var DU inte lycklig så har du gjort helt rätt att avsluta. Tänker barn/bekanta att du skulle stanna i en relation som du inte trivdes i för deras skull?

Jag anser att om du är lycklig borde dina vänner och barn vara lycklig.

Jag tror det handlar om tiden. Du mötte denne man i somras, du har redan hunnit skilja er och barnen vet om att du vill flytta. I barnens ögon ser det ut som om du "plötsligt" fått en knäpp, lämnat deras pappa och vill dra (typ) medan du har kämpat i flera år och för dig var skilsmässan inte så konstig. 

Hur mycket vet barnen om hur du upplevt det i flera år? Eftersom de är vuxna, kan du ha ett vuxet samtal med dem om detta så att de får en lite mer nyanserad bild?  Eller har du redan gjort det? Hur tog ditt ex skilsmässan, sån kan ju också påverka hur barnen reagerar? 

Min äldsta har vetat om det lite grann, då jag försökt förklara men hon  har stängt öronen. Idag tycker hon att hon anser att det var rätt beslut ,men tycker att jag ska dumpa honom, bo själv och ut på marknaden och dejta. Det vill inte jag. Jag älskar honom djupt och känns som min själsfrände.Tror att barnen anser att jag blivit knäpp. Men jag har försäkrat att jag inte är knäpp. Skilsmässor är även dyra ekonomiskt och det här blir  ett hårt slag. Men jag har ändå valt att lämna. Är trött på att andra bestämmer riktlinjerna i mitt liv. Om vi flyttar ihop, mister jag mina barn helt känns det som. Min nya kärlek kommer alltid att betraktas som pestsmittad.Att han bor 50 mil bort är jättejobbigt för vi får inte vardagen att fungera. 

Mitt ex blev förkrossad, är nu arg och motarbetar mig och kommunicerar ej. Han vill bo kvar men har inte råd att köpa ut mig. Jag och exet har i många år pratat om skilsmässa ,men han hatar den nye så klart. Jag har gett honom tid och inte tvingat honom till något, så han får landa. så även de andra. Men hur länge ska jag vänta till? Exet påverkar framför allt 19-åringen som bor hemma.

mina vänner... eller våra har tagit avstånd från mig. skönt iof. då var det inga äkta vänner.tack för stödet.

japp. så är det. Tack för dina ord. 

Jag blir alltid lika förvånad över att folk är så barnsliga och egoistiska att de kräver att andra ska stanna i relationer de inte längre är lyckliga i. Men jag tror det ofta handlar om rädsla - många är själva rätt olyckliga och vänners och släktingars separationer blir då en påminnelse om att man kan göra slut, man kan bli lämnad. Tror det är därför många blir som små barn och går och är upprörda över att någon vill skiljas.

När min nuvarande man separerade kom alla hans och hans ex vänner och skulle övertala honom att stanna, skällde på honom, sa åt honom att ?kämpa?. Det var på gränsen till sjukt hur folk trodde att de hade rätt i att lägga sig i hur en annan ville leva sitt liv. Men vad hände? Jo, av de sex stycken mest påstridiga vännerna så var fem själva skilda inom två år efter det. Så det var nog många rädslor i omlopp vilket fick dem att agera moralpoliser.

Du behöver inte ta hänsyn till allas känslor. Drt är du som ska leva ditt liv, inte de.

Och du får nog sätta hårt mot hårt mot din man. Han kan inte sitta och hålla på huset för att han inte var den som tog beslutet att skiljas. Klart man kan ha överseende ett tag med hans känslor men du kan inte leva i ett vacuum medan alla dömer dig.

Tack. Jag vet att mina barn är rädda att mista mig och därför är ledsna. Förväntningarna om att vi skulle hålla kärnfamiljen inakt och jag och exet skulle bli gamla i hop, barnen skucellekomma med sina barn i framtida jular osv osv har crashat. Sorg.

Det som är bra med att uppföra sig anständigt och avsluta den relation man har innan man inleder nästa är att man kan ställa krav på att bli respekterad och slippa ha dåligt samvete om man inte blir det. 

I ditt fall så tycker jag att du ska be om ursäkt för otroheten men stå på dig vad gäller resten. Det vill säga, du säger till ditt vuxna barn och till tonåringen att du beklagar att du företog dig ett dumt val och att du förstår att det var klumpigt och sårande för deras pappa, men att du - som alla människor - begick ett misstag och att du förväntar dig av dem att de förlåter dig det. Sedan är du mycket tydlig med att du ämnar fortsätta med den man du är tillsammans med och att du hoppas och vill ha en fortsatta nära och bra kontakt med dina barn och att ni - du och ungarna - tillsammans planerar för hur den ska se ut. 

Jag skulle också lägga krut på att prata om hur värdelöst det är att vara ställföreträdande sårad, det som är och varit mellan dig och deras pappa tycker jag att du ska säga till dem att det sköter du själv utan deras inblandning. Vad pappan gör kan du inte styra över men du kan sätta gränser för vad du vill prata med dem om och där behöver inte relationen mellan dig och deras pappa ingå. 

Ett förslag för hur din framtida kontakt med barnen kan se ut är att ni ses själva utan krav på att de ska skapa en relation till din nya man. Det kan komma långt senare, om alls. Skulle det inte utveckla sig så så får du se det som en konsekvens av de misstag du begick i samband med att du ville skilja dig och leva med det. Det behöver ju inte bli så dåligt det heller, ungar är ju trots allt relativt vuxna, den ena mer än den andra. 

Påminn dem också om att de själva är ett stycke på väg in i vuxenlivet, säg till dem som det är - livet är roligt och viktigt men det är inte alltid helt lätt att leva det utan att begå några misstag. Det kommer de också att få erfara.