• Anonym (Anna)

    Uppslitande skillmässa

    Hej.

    Jag går genom en för mg och familjen en traumatisk tid. Jag har varit gift i nästan 25 år och har vuxna barn. I somras träffade jag en ny man och förr pladask. Mitt fel varat jag vid ett tillfälle inledde en ny relation medan jag var gift dock berättade jag om det ioch sa att jagville skiljas direkt. Vi är skilda nu. Min nya kärlek bor 50 mil härifrån och mina barn vägrar höra något om mitt liv. Jag är ignorerad. Jag har förlorat vänner och familj och mår dåligt. Jag bor kvar i min stad för tillfället men vill flytta, men får så mycket hat och ilska. Jag har förlorat massor. Hur långt id ska det behöva ta innan barnen kommer över att jag vill ha ett nyttliv? Och respekterar mina val. Även om jag flyttar är det några timmar bort. De är 19 och 24 år. Hur ska jag göra? De vill att jag bryter med honom helt. Tilläggas ska att jag har varit som så många andra kvinnor, knuten i familjen . Jag har också velat skiljas sedan flera år men inte tagit mig ur det. Men jag får ingen sympati eller ens förlåtelse från något håll.

  • Svar på tråden Uppslitande skillmässa
  • Pope Joan II
    mamaleona skrev 2018-12-21 10:04:34 följande:

    Det är nog tid som krävs. Allt har gått för fort. Har också vuxna barn o skilt mig. Det är 2,5år sedan nu. Dejtar ingen o nu har dom börjat önska jag skall dejta. Om ni är rätt för varandra, låt det ta tid. Låt barnen smälta o acceptera. Ett år är ingenting i det stora hela. Vänta! O ses när ni kan, så hinner barnen med också.


    Men vad? De har börjat önska att du ska träffa någon? Och det är något som är önskvärt att vänta in, menar du? Jag måste väl missförstå dig nu?

    Själv tycker jag ett år är lång tid, särskilt när man kommit upp i ålder. 
  • Anonym (Anna)
    Pope Joan II skrev 2018-12-21 09:56:19 följande:
    Det kan du väl stå för att du gör? Jag tycker för min del att det är naturligt att prioritera sig själv och sin relation framför 24-åriga barn. Vad menar 24-åringen att hen behöver av dig som hen inte kan förse sig själv med? 
    Jag och 24åringen har varit (är?) väldigt tajta. en speciell relation. Tror hon satt mig på en pidestal faktiskt.Men du har rätt i att jag måste börja prioritera mig själv. om jag har styrkan till det. Idag sörjer jag för mig, mitt gamla liv, henne och vårt liv i hop. måste vidare.
  • Anonym (Anna)
    mamaleona skrev 2018-12-21 10:04:34 följande:

    Det är nog tid som krävs. Allt har gått för fort. Har också vuxna barn o skilt mig. Det är 2,5år sedan nu. Dejtar ingen o nu har dom börjat önska jag skall dejta. Om ni är rätt för varandra, låt det ta tid. Låt barnen smälta o acceptera. Ett år är ingenting i det stora hela. Vänta! O ses när ni kan, så hinner barnen med också.


    Om man ska ses när man kan blir det dyrt och jag är rädd att relationen kommer att rinna uti sanden eller bli smärtsamt avbruten.Tåg och flygresor är dyra. men visst. det vill min 24 åring också. Kanske bra att inte dejta någon nu men jag har liksom svårt att låta bli....
  • Anonym (Anna)
    Pope Joan II skrev 2018-12-21 10:08:21 följande:
    Men vad? De har börjat önska att du ska träffa någon? Och det är något som är önskvärt att vänta in, menar du? Jag måste väl missförstå dig nu?

    Själv tycker jag ett år är lång tid, särskilt när man kommit upp i ålder. 
    Det är just den nye mannen de är emot. just honom. Tycker inte jag ska satsa på någon efter ett 25 årigt äktenskap. bara dejta. jag tycker jag har väntat tillräckligt men ett år fixar jag inte att vänta. Hon tror att han bara är ett övergångsobjekt. 
  • Pope Joan II
    Anonym (Anna) skrev 2018-12-21 10:11:32 följande:
    Jag och 24åringen har varit (är?) väldigt tajta. en speciell relation. Tror hon satt mig på en pidestal faktiskt.Men du har rätt i att jag måste börja prioritera mig själv. om jag har styrkan till det. Idag sörjer jag för mig, mitt gamla liv, henne och vårt liv i hop. måste vidare.
    Speciell på ett sätt som ger er vetorätt rörande beslut som borde vara era egna? Det låter i så fall, tycker jag, osunt. 
    Jag är väldigt investerad i våra ungar och älskar de högt, alla. Vi har också en nära relation, men den bygger på respekt och omtanke och tillit till den egna förmågan. Det går utmärkt att be om råd, bolla tankar, prata om känslor men beslut kring desamma är individens egna och det respekteras. 

    Mina unga vuxna barn skulle bli väldigt ledsna om jag beslöt skilja mig från min man eftersom de älskar honom och han är en viktig del av deras liv, men de skulle givetvis inte tro eller inbilla sig att de skulle ha rätt att sätta sig över mina beslut rörande mitt eget liv. Precis som jag inte skulle göra så när det handlar om deras. Det hör vuxenlivet till att hantera det man känner och att göra det utan att utpressa andra för att få dem att göra som man själv menar är rätt (något som för övrigt kan förändras över tid). 
  • Pope Joan II
    Anonym (Anna) skrev 2018-12-21 10:18:54 följande:
    Det är just den nye mannen de är emot. just honom. Tycker inte jag ska satsa på någon efter ett 25 årigt äktenskap. bara dejta. jag tycker jag har väntat tillräckligt men ett år fixar jag inte att vänta. Hon tror att han bara är ett övergångsobjekt. 
    Jag kan inte se hur det är något som de har med att göra. De kan ju för all del ha rätt i att din relation med den nya mannen inte kommer att hålla, med den erfarenheten är ju din att göra och inte deras att "skydda" dig från. 

    Om det är så att ni haft oklara gränser i er relation, och det låter alltmer som det tycker jag, så måste du väl se över din del i det och bestämma dig för om det är något du vill att ni ska ha eller om det är något du vill förändra. Har du själv en stor inblandning i hennes kärleksliv? 
  • Anonym (eee)
    Anonym (Anna) skrev 2018-12-21 09:19:37 följande:
    Min äldsta har vetat om det lite grann, då jag försökt förklara men hon  har stängt öronen. Idag tycker hon att hon anser att det var rätt beslut ,men tycker att jag ska dumpa honom, bo själv och ut på marknaden och dejta. Det vill inte jag. Jag älskar honom djupt och känns som min själsfrände.Tror att barnen anser att jag blivit knäpp. Men jag har försäkrat att jag inte är knäpp. Skilsmässor är även dyra ekonomiskt och det här blir  ett hårt slag. Men jag har ändå valt att lämna. Är trött på att andra bestämmer riktlinjerna i mitt liv. Om vi flyttar ihop, mister jag mina barn helt känns det som. Min nya kärlek kommer alltid att betraktas som pestsmittad.Att han bor 50 mil bort är jättejobbigt för vi får inte vardagen att fungera. 

    Mitt ex blev förkrossad, är nu arg och motarbetar mig och kommunicerar ej. Han vill bo kvar men har inte råd att köpa ut mig. Jag och exet har i många år pratat om skilsmässa ,men han hatar den nye så klart. Jag har gett honom tid och inte tvingat honom till något, så han får landa. så även de andra. Men hur länge ska jag vänta till? Exet påverkar framför allt 19-åringen som bor hemma.
    När jag skilde mig sa terapeuten att det tar ca ett år innan de flesta landat. Tänker i detta fallet mest på ditt ex. Eftersom han inte ville detta blir det ju jobbigare för honom än för dig.
    Ett år där man omskapar allting, massor med det praktiska först med boende, alla möbler och bankonton osv. Det kan kännas "enkelt" att ta tag i för det är så konkret och det måste ju göras. Men när det är klart kommer man i nästa fas som blir att hitta sig själv som ensam. Vem är jag? Hur ska jag leva? 

    Då kommer allt det där som födelsedagar, jul, påsk, semester - hitta nya system för detta. Det kommer också påverka era barn. 

    Därför är det för vissa, ett väldigt jobbigt första år och om man inte är förberedd eller inte har tänkt speciellt långt fram i tid kan det här bli som ett oöverstigligt berg och då är det lätt att reagera med ilska på sitt ex. Ditt ex skulle behöva någon att prata med antagligen. 

    Din nya däremot, är ju något kul som du har men ditt ex har inget sånt. Du ska nog däremot ta det lugnt, inte flytta dit allför fort även om allt känns bra. Det är ju så att ska man vara lite realist så är du ff i förälskelsefasen. Ni har mycket större chans att ro detta förhållande i land om ni inte gör saker alltför fort utan verkligen lär känna varann under en något längre period, säg ett år. Provbo tex, det kan man göra hos varann utan att flytta på riktigt först. 

    Vad gäller att ditt ex inte vill flytta men behöver köpa ut dig/ni säljer - har du kontaktat en advokat? Det kan vara bara att ha en på lut om ni inte lyckas lösa detta. Vet inte hur din ekonomi ser ut, men hur länge har du råd att han bor kvar utan att ni gör något åt saken?
  • Anonym (Anna)
    Pope Joan II skrev 2018-12-21 10:24:25 följande:
    Jag kan inte se hur det är något som de har med att göra. De kan ju för all del ha rätt i att din relation med den nya mannen inte kommer att hålla, med den erfarenheten är ju din att göra och inte deras att "skydda" dig från. 

    Om det är så att ni haft oklara gränser i er relation, och det låter alltmer som det tycker jag, så måste du väl se över din del i det och bestämma dig för om det är något du vill att ni ska ha eller om det är något du vill förändra. Har du själv en stor inblandning i hennes kärleksliv? 
    Men jösses nej. Jag har aldrig blandat mig in i deras relationer. Men jag har valt att inte markera så hårt för henne eftersom hon är i kris. Det är så omvälvande för alla inblandade. men jag måste markera så jag visar att jag värnar om vår relation.
  • AndreaBD

    Så det är så att du har velat separera redan innan du träffade den nya mannen? DET är ju ett bra argument. Det borde dina barn förstå. Jag tänkte först att jag också skulle ha svårt att förstå hur man kan ge upp ett 25-års-äktenskap för en ny man. Men om äktenskapet redan var dålig, men man inte riktigt har klarat att ta sig ur, så är det ju förståeligt.

    Visserligen hade det varit lättare att förklara för andra om det hade märkts mer utåt - jag antar nu bara att de inte har märkt det. Men jag tror det är mest att de är så överraskade. Jag tror det krävs mest tid. Förklara tydligt att det inte bara var den nye mannen, att du ändå var på gång att separera. Och ge dem sedan tid. Håll lite kontakt, om du kan. Jag tror säkert att de kommer att ändra sig.

  • Anonym (U)
    Anonym (Stina) skrev 2018-12-21 09:35:05 följande:

    Jag blir alltid lika förvånad över att folk är så barnsliga och egoistiska att de kräver att andra ska stanna i relationer de inte längre är lyckliga i.

    Men jag tror det ofta handlar om rädsla - många är själva rätt olyckliga och vänners och släktingars separationer blir då en påminnelse om att man kan göra slut, man kan bli lämnad. Tror det är därför många blir som små barn och går och är upprörda över att någon vill skiljas.

    När min nuvarande man separerade kom alla hans och hans ex vänner och skulle övertala honom att stanna, skällde på honom, sa åt honom att ?kämpa?. Det var på gränsen till sjukt hur folk trodde att de hade rätt i att lägga sig i hur en annan ville leva sitt liv. Men vad hände? Jo, av de sex stycken mest påstridiga vännerna så var fem själva skilda inom två år efter det. Så det var nog många rädslor i omlopp vilket fick dem att agera moralpoliser.

    Du behöver inte ta hänsyn till allas känslor. Drt är du som ska leva ditt liv, inte de.


    Anonym (Hej) skrev 2018-12-21 07:22:18 följande:

    Blir alltid lika fascinerad över hur vuxna barn beter sig vid skilsmässa. Även bekanta runtomkring. Var DU inte lycklig så har du gjort helt rätt att avsluta. Tänker barn/bekanta att du skulle stanna i en relation som du inte trivdes i för deras skull?

    Jag anser att om du är lycklig borde dina vänner och barn vara lycklig.


    Och barnen/vännerna och alla andra har också rätt att avsluta om de inte trivs i sina olika förhållanden.

    Varför tycker ni att endast vissa ska slippa förhållanden de inte trivs med?

    Det är barnsligt och egoistiskt också att tycka att ni får avsluta era förhållanden när ni vill , men andra människor är skyldiga att umgås med er oavsett de vill eller inte.

    Andra människor behöver inte heller ta hänsyn till era eller TS känslor.
Svar på tråden Uppslitande skillmässa