Får vem som helst bli förälder?

Barnet måste ju få ha det bra. Vem som helst "får" skaffa barn men om man tror att personen inte klarar ta hand om det så tas det om hand vid förlossningen. Vid gränsfall får föräldrarna bo på ett boende där personal kollar så de kan ta hand om barnet.

Barn som inte har det bra omhändertas om det är illa eller så hjälper man föräldrarna med stöttande åtgärder.

Men du har en partner väl? Är det en välfungerande person så tar väl han hand om barnet så det inte gör något att du inte klarar det så bra. Ett barn klarar ju sig med en fungerande förälder. Är pappan normalfungerande och mamman sjuk (Men inte farlig för barnet) så kommer ju inget hända.

Tack för svar.

Ja barnet borde få ha det bra, därför kanske vissa personer som inte kan erbjuda en speciell nivå inte får bli förälder, eller får man föda fram barnet sedan tas det ifrån en?

Man har precis förlorat allt i livet kanske pga av svår sjukdom och allt vad det innebär sedan bli straffad med att barnet tas ifrån en. Jag förstår att det handlar om barnets bästa inte om föräldern men jag påpekar bara det inte alla vågar uttrycka vad som ändå händer.

Nej i mitt fall har jag ingen partner...alla mina partners som jag dejtat/vart ihop med har lämnat mig pga min sjukdom och de svårigheter som uppstått i samband med den.

Någon annan som har åsikter om detta ämne? Det behöver inte bara handla om att man är sjuk.. om man är kanske mellan 35-40 och har "sista chansen" att skaffa barn men har inget jobb?

Vissa väjer bort barn fastän de kanske fysiskt kan skaffa barn för att de kanske inte vill i dess komplexa situation eller för att de inte orkar bli anklagade socialt få de går emot vissa värdegrunder som finns i samhället.

Vad är överordnat, biologisk drift eller samhällsenliga principer?

Att "skaffa" barn är i min mening ingen rättighet utan ett stort ansvar, och det är barnet som har rättigheter. Barnet har rätt till trygga, kärleksfulla föräldrar (eller förälder), omvårdnad, boende, mat, varma kläder osv. Kan man inte erbjuda ett barn det skall man heller inga ha. Samhället skall finnas där som ett sista skyddsnät om allt krisar, men det är jag som förälder, och bara jag, som har ansvar att tillgodose barnets emotionella och materiella behov och att skaffa barn som man på ett eller annat sätt inte kan ta hand om och tycka att det är samhällets uppgift för att man själv är sugen på barn är oacceptabelt.

Generellt får förstås ingen ta ifrån en rätten att få barn. Men det finns förstås fall där det är olämpligt och dem personerna kommer ju att få kritik av omgivningen och socialtjänsten ingriper ju också om nödvändigt.

Jag har själv, genom jobbet, sett följande fall: 15-åring med flera psykiatriska diagnoser blir gravid för andra gången och insisterar att hon inte ska göra abort den här gången. Hon har inte heller någon familj att få hjälp av, pappan till barnet var hon bara ihop med i några veckor. Hon föder barnet och påstår att allt går jättebra. Sedan vet jag inte hur det har gått efter det. Men jag tyckte det var hemskt, och på något sätt ändå orimligt att utsätta ett litet barn för detta. En omogen tonåring som mamma, utan avslutad skolgång och inga övriga människor runtomkring som skulle kunna stötta. Egentligen taskigt mot barnet.

Det är ju svårt att förbjuda utan att det blir obehagligt samhällsklimat. Jag kan däremot tycka att det finns många som egentligen inte borde skaffa barn, men som i vissa fall gör det ändå. Jag tror det är viktigt att inse om man är lämplig eller ej, sen finns det såklart undantag där saker händer i livet som man inte väntade sig, dödsfall, olyckor och såvidare.

Personligen ser jag inte mig själv som lämplig att skaffa barn, visst jag är i god hälsa och så, men lever ganska fattigt samtidigt som jag är ganska dålig att hantera människor generellt. Ett barn skulle hos mig växa upp relativt fattigt, ärva en viss bitterhet och dålig människokännedom från mig, om det blev en pojke skulle han troligtvis bli för kort också. Sen finns där mer skäl än detta, men jag är säker på att jag aldrig kommer ha barn.