Mitt förhållande tar mer energi än vad det ger mig, men är det värt det?
Normen är att det är till ens fördel att vara i ett förhållande. Tillsammans är man starkare, brukar det heta. Något annat man också får höra i relationssammanhang är att man inte vill dö ensam och att man ska akta sig för att överge någon som är beredd att göra allt för en, särskilt om man är lite äldre (jag är 34 år).
Men jag kan inte komma ifrån det faktumet att jag tycker mitt nuvarande förhållande (och för den delen alla tidigare) kostar mig mera energi än vad det ger mig. Det kan vara allt från att jag inte får tillräckligt mycket egen tid, planer som båda "måste" närvara vid, att man ska vara anpassningsbar och till att man sover dåligt.
Ett förhållande kräver enligt mig stora uppoffringar av ens frihet som jag inte kan se lönar sig annat än att man besparar tid på att dela hushållssysslorna, billigare kostnader och att man eventuellt inte lika ofta känner sig ensam.
Ensamheten ifrågasätter jag i förhållanden. Ibland känns det mera som om att jag känner mig ensam, när jag är singel, för att normen är att normala människor typiskt sätt vill leva ihop med någon och att ensamhet är till för enstöringar och ensamvargar.
En annan norm är familjen. Jag vill ha barn, ja. Men jag vill inte offra mitt egna liv för att bli en familjefar i 20 år som först vid pensionen får börja leva fullt ut och utan kompromisser (jag förstår att även ett familjeliv har sina stunder av lycka). Bara konceptet är deprimerande. Man skapar liv för att offra sitt eget.
Jag kan däremot inte bortse från det faktum att när jag är ensam så får jag bättre livskvalitet, även om den kan uppfattas som något dekadent. Exempelvis så får man stor frihet att träffa flera partners, såväl vänner som sexuella partners. För egen del så presterar jag också bättre då jag oftast sover bättre, får egen tid till reflektion för att låta tankar och intryck från dagarna att samla sig och jag känner mig friare att spontanresa, köpa det ena och det andra och så vidare.
Denna identitetskris, eller vad man ska kalla den för, tänker jag på varje dag.
Vad har ni själva för erfarenheter om detta? Är det verkligen bäst att vara tillsammans med någon? Är det värt de personliga uppoffringar man gör? Beror det helt enkelt på vem man är? Ångrar man att göra slut med någon som skulle göra allt för en?