Mitt förhållande tar mer energi än vad det ger mig, men är det värt det?

Tycker inte det låter som en identitetskris utan mer som att du inte tidigare reflekterat över vad du vill få ut av livet. Nu gör du det och märker att du är på fel väg.

Du vill inte ha en fast relation och du vill inte bilda familj. Och det är helt ok! Man får verkligen välja att inte leva i parförhållande!

Det dummaste du kan göra dock är att vara någon slags martyr och offra dig för att det är så de flesta gör. Din partner kan mycket väl ha tänkt igenom detta mer än du och kommit fram till att hon vill vara i ett förhållande med dig. Och hon tror antagligen du är lika säker och medveten om vad du vill. Då är det taskigt att stanna om man faktiskt vet att ni vill ha helt olika saker. Så var ärlig, säg att du vill vara själv och var det! Och var jättetydlig i andra förhållanden du har framöver så blir ingen sårad.

Hej, 

detta är ingen livskris utan en sund reflektion av livet (som du inte har gjort tidigare helt enkelt)! 

Jag har förändrat min syn på förhållande, då jag inom en snar framtid blir singel. Jag har en sambo som ser likande på förhållande nu (vi diskuterat i flera månader kring vad ett förhållande är värt och vad det inte är värt (obs! inte bråkat bara diskuterat) och vi har kommit fram till att förhållande är inte värt mödan. I korta drag. 

Den viktigaste faktorn är (om förhållandet är värt det) är enligt mig och han: Kan du bli den personen du innerst inne vill vara när du är tillsammans med någon annan (i vuxen sammanhanget: bo, äta, skita under samma tak)?
Vårt svar blev nej, i alla fall inte just nu. Sånt kan ändras med tiden men för oss är det nej. 
Exempel: 
Han vill ha mer sexuell bekräftelse av mig än vad jag är villig att ge (biologiskt antagligen då han är man), han vill göra saker utan att behöva ta hänsyn för mig med som att sticka iväg i flera veckor och tälta, byta lägenhet eller vad som helst.
Jag vill trivas i mitt egna sällskap igen, i relationer blir jag en riktig relationsjunkie... Det betyder: jag hänger, klänger och dra i honom konstant om han är i närhet. Konsekvenserna blir att mitt liv försvinner, tid för mina intressen, utveckling, självkärlek försvinner. Mitt jag försvinner, "fadar" iväg. Blir en grå version av den jag egentligen är. Mitt mål med att bli singel är att omfamna ensamheten, lära mig att älska mig själv så pass att jag har allt jag behöver "inom" mig- inte behöva finna lyckan hos någon annan karl efter karl efter karl och så ;) Hellre "kuffig" som älskar sitt sällskap än en klängig brud. Så ser jag på självrespekt.

Slutsats: två vuxna människor som är lagom, lever lagom men inte sina liv fyllt ut. Och där går gränsen. Du har ett jävla liv- lägg inte tid på något som inte kommer ge bättre avkastning än tiden du investerat. 

Låt relationen ta slut och låt något nytt växa!

Förhållanden är inte för alla. Samhället pressar gärna folk att vara i förhållanden och målar upp det som en utopi och något man "ska" vara.

Många trivs dock bättre själva, och då ska man givetvis vara ensam. Ett förhållande ska alltid vara givande på det stora hela.

Jag funderar på din bild av hur en relation måste vara.

Sova dåligt - ha skilda sängar/sovrum

Tid för reflektion - hitta någon med stort behov v egentid

Tid med vänner - se ovan

Sex med flera - lev i flersamhet

Osv osv

Känns jättebra att du reflekterar hur du vill leva ditt liv, när du kommit fram till ungefär vad du vill ha, se om du hittar någon med samma värderingar.

Det tycker jag med.

Hej ts, jag känner igen mig i dina tankegångar och har själv ofta reflekterat över att jag trivs bättre och mår bättre som singel än som i par. Är kvinna och 34 år. Jag vill helst sova själv tex, och behöver mycket egentid. Det är skönt att inte behöva anpassa sig till någon annan och styra över sitt liv och sin tid till 100 %.

Jag insåg dock att jag ville ha barn och familj när jag var ca 30. Med familj menar jag sammanboende med man, inte ensamstående med barn. Min önskan om barn och familj var större än frihetsbehovet. Jag såg till att träffa en man som liknade mig, dvs vi var båda redan från början öppna med att vi var lite ensamvargar, hade stort behov att få vara själva etc. Vi har nu varit tillsammans i fyra år och har barn och hus ihop, vi har till och med förlovat oss. Vi sover i olika rum när vi vill och gör saker på egen hand när vi vill. Vi är isär när vi vill och ger varandra mycket utrymme. Vi är öppna med detta gentemot varann.

Så mitt råd till dig är att om du kommer på att viljan till att skaffa familj är större än ditt behov av frihet, var öppen med vad du vill ha och försök att träffa en person som liknar dig på dessa sätt. Det går.

Tack för alla svar. 

På frågan om jag älskar min partner så är svaret att ja, mera än vad jag gjort med någon annan. Enligt mig finns olika nivåer av att älska någon.

Jag har nu gjort slut. Jag berättade hur jag kände och hon är jätteledsen och har heller inte riktigt accepterat det. Även jag är väldigt ledsen och har dåligt samvete. Plötsligt känner jag mig ensam och jag överväger att "ta tillbaka" att jag har gjort slut. 

Hur ska jag hantera detta?

Hur definierar du dessa nivåer? Har följt tråden och tror nu att det är dina samvetskval och ditt beroende som tagit över ditt beslut. Det är naturligt att sörja det man förlorar och tveka inför det nya som kanske inte erbjuder några garantier eller förbättringar. Du skriver att du gärna vill experimentera mer sexuellt och ha flera partners tex och inte binda upp dig med bara en och samma. Har du under ditt förhållande fått känslor för nån annan? Är det kanske en attraktion till någon som fått dig att avsluta din relation eller är det ditt inre behov av frihet som lett fram till dina känslor?
Jag känner igen mig i din historia och har själv haft svårt att känna mig tillfreds i långa relationer.Längtar alltid bort och känner mig kvävd. Min lust dör och så även intresset för sex med partnern. Tror vissa helt enkelt mår bättre ensamma och inte är flockdjur på samma sätt eller har traditionen hemifrån.

Jag kan på sätt och vis fortfarande emotionellt älska tidigare partners, däremot inte lika mycket som min nuvarande. Det är också det som gjorde henne mera intressant än tidigare partners och som nu får mig att tvivla över mitt beslut. Det har däremot varit samma visa i tidigare förhållanden - jag gör slut och sedan ångrar mig tills jag gör bort mig. 

Angående den sexuella delen så känner jag precis igen mig i det du beskriver. Jag blir attraherad av andra mera än min partner, jag får känslor för andra som har något som min partner inte har, jag känner mig kvävd i förhållanden och min sexlust dör ut.

Svårt att råda någon när man inte är insatt men det låter som du reflekterar över dina egna behov i en relation vilket är sunt för att man ska vara lycklig tillsammans med någon.

Kan du och din partner (ex) prata om detta?

Kan det vara så att du känner dig kvävd för att din sambo samlar energi extrovert och du samlar energi introvert? Ganska vanligt har jag märkt och det måste man ha en ömsesidig respekt för i en relation annars kommer någon part känna sig kvävd/missnöjd.

Jag kan dock tycka att det låter som du inte hittat rätt livskamrat ännu och att ni båda mår bättre av att leva var för sig.

Lycka till!

Kanske ska du försöka definiera vad det är med din nuvarande partner som gör att du älskar henne mer. Där kanske du kommer närmre dina behov och varför du älskar någon. Har följt många trådar i ämnet här på FL om par i långa relationer som har ett bra och lustfyllt sexliv fortfarande efter 20-30 år, vilket för mig framstår som helt overkligt?
Detta visar att människor skiljer sig åt väsentligt och fungerar otroligt olika även på de mest basala, nedärvda biologiska funktionerna. Vad som får vissa människor att tappa känslor och lust till intimitet kanske främst är ett inbyggt försvar som stänger av förmågan till känslor? Kanske en ovilja att fortsätta älska för att andra behov känns mer akuta och åtsidosatta? Min övertygelse är att kärlek och relationer bygger på en gemensam vilja och ett arbete som man aldrig kan ta paus ifrån.

Sen så ter ju sig det okända mer spännande innan det är utforskat. Även detta blir ju slentrian och kvävande efterhand. Man måste nog kalkylera och sätta för och nackdelar mot varann! Ofta längtar ju singlar efter en tid in i relationer och när man väl är i dem vill man ut. Inte lätt det där. Men det kan vara bra att ta en paus och reflektera och hitta sig själv och se om man kommer närmre friheten.

Det kan ju också vara otrygg anknytning som är boven i dramat, så är det delvis för mig i alla fall. Jag hade en väldigt otrygg anknytning till min pappa och är själv skilsmässobarn. Har inte haft så många bra, vuxna förebilder när det gäller långa, trygga kärleksförhållanden. Självklart spelar detta in när man i vuxen ålder själv väljer partner och familjeliv (eller väljer bort). Att vara konstant uttråkad och snegla på andra och göra slut efter ett tag är ju också ett sätt att skydda sig själv i ett förhållande och slippa närhet med allt vad det innebär av sårbarhet och utsatthet. Man blir den som har ?makt?. Egentligen känner man sig väldigt maktlös, liten och ensam inombords. Känner du igen detta? I så fall, om det är ett mönster för dig i flera relationer, tycker jag att du ska läsa ?Hemligheten? av Egil Linge, om anknytning i barndomen och vuxna kärleksrelationer. Den hjälpte mig. Även att läsa på om fenomenet ?vuxna barn? hjälpte mig.

Pratade du igenom med din partner/ex hur du kände det? Eller gjorde du bara slut? Tänker att om du nu älskade henne så kanske ni hade kunnat reda ut problemen? Nu vet jag inte om ni bodde ihop, annars kanske ett alternativ hade varit att bli särbo?

Du ska självklart göra det som känns bäst för dig och det du mår bra av.

Lycka till!

Håller med

Tror det beror på framförallt två anledningar. 1) Den sexuella attraktionen dör oftast ut och 2) tjejen blir oftast så pass "needy" att jag kvävs.