Hemsk separation

Jag och mitt ex separerade när vårt barn var drygt 11 månader precis i samband med att han skulle bli föräldra ledig på heltid. Innan dess hade vi delat veckorna 50/50 ett par månader och innan dess hade jag varit ledig på heltid 8 månader.

Vi gjorde så att han var "dagis" dvs. Han kom och hämtade henne om mornarna innan jag åkte till jobbet (hon var och är en riktig sjusovare så på det sättet fick hon lugna mornar och vakna i egen takt) sen hämtade jag hos honom när jag slutat jobbet. Efter ett tag började hon sova där nån natt då och då också (typ en natt per vecka oftast på helgen och var det en vardagsnatt så hängde jag med henne hos honom en stund på em. På helgerna hon inte sov där var han ofta och hälsade på hos mig.

Det var det sätt vi såg som det bästa för henne. Hon fick så nu mer tid som möjligt med oss båda. Vi båda var ju viktiga anknytningspersoner.

Sen var det ju så klart en utmaning för oss. Att ses så mycket att jämka på det sättet. Kanske särskilt för mig som bar den som blivit lämnad och även mitt ex (som han själv också säger numera) inte tog de lämpligaste besluten vad gäller att träffa andra i samband med separationen. Men. Vi hade valt att skaffa barn ihop. Ta ansvar för ett oskyldigt liv. Då får man bita ihop och sätta våra mellanhavanden åt sidan.

Jag hoppas ni kan nå dit ni också! Det är skitjobbigt och tufft och man får gråta och vara,arg när barnet inte är där! Och om det ät nån tröst så blir det bättre.

Jag och mitt ex separerade när vårt barn var drygt 11 månader precis i samband med att han skulle bli föräldra ledig på heltid. Innan dess hade vi delat veckorna 50/50 ett par månader och innan dess hade jag varit ledig på heltid 8 månader.

Vi gjorde så att han var "dagis" dvs. Han kom och hämtade henne om mornarna innan jag åkte till jobbet (hon var och är en riktig sjusovare så på det sättet fick hon lugna mornar och vakna i egen takt) sen hämtade jag hos honom när jag slutat jobbet. Efter ett tag började hon sova där nån natt då och då också (typ en natt per vecka oftast på helgen och var det en vardagsnatt så hängde jag med henne hos honom en stund på em. På helgerna hon inte sov där var han ofta och hälsade på hos mig.

Det var det sätt vi såg som det bästa för henne. Hon fick så nu mer tid som möjligt med oss båda. Vi båda var ju viktiga anknytningspersoner.

Sen var det ju så klart en utmaning för oss. Att ses så mycket att jämka på det sättet. Kanske särskilt för mig som bar den som blivit lämnad och även mitt ex (som han själv också säger numera) inte tog de lämpligaste besluten vad gäller att träffa andra i samband med separationen. Men. Vi hade valt att skaffa barn ihop. Ta ansvar för ett oskyldigt liv. Då får man bita ihop och sätta våra mellanhavanden åt sidan.

Jag hoppas ni kan nå dit ni också! Det är skitjobbigt och tufft och man får gråta och vara,arg när barnet inte är där! Och om det ät nån tröst så blir det bättre.