Hur tänka kring vv-boende barn?

Jag och min man har 2 barn som bor med oss på heltid. Mannen har sedan förut 2 barn som bor varannan vecka. Jag upplever att varje gång jag gör något med något av barnen som bor här på heltid så tycker vv-barnen att det blir orättvist och så ska vi kompensera dem genom att dom får något eller får göra något när dem kommer. Vi kan ofta inte köpa något till de andra barnen pga av orättvisa och det blir bråk om de andra barnen får göra något när de inte är hos oss. Vi har så långt det varit möjligt försökt lägga alla "större aktiviteter" såsom diverse resor, biobesök, badhus, lekland osv när vi är allihop för att lindra bråken och känslan av orättvisa men nu tycker jag det känns jobbigt och konstigt att jag aldrig kan åka iväg med t.ex med ena barnet och göra något själv för då ska det vara rimligt att göra nästkommande vecka för dom andra med. Eller om jag köper minsta lilla grej så ska det köpas åt resten med.

De gör ju såklart saker hos sin mamma med men "det räknas inte" eftersom det inte är något vi kan påverka..

Ett av heltidsbarnen har uttryckt att vi aldrig gör något när vv-barnen inte är här och det har fått mig att börja fundera.

Hur gör ni andra? Hur ska man tänka? Tog upp detta med min man men han tycker att jag gnäller i onödan och att det är väl bara att göra saker men då ska han kunna göra saker själv med dom andra barnen när dom kommer. För mig blir det ändå en slags kompensation som jag helst vill komma ifrån. Skulle vilja att vi utgår från ålder och behov oberoende av vecka men han förstår inte. Är det en konstig tanke av mig?

Jag är också av åsikten att det som barnen behöver som tas emellan som ytterkläder, väskor och gympakläder och inköp av det är något de får ta mellan varandra då det hänt många gånger att vi köpt dubletter som inte blir använda av vv-barnen då dem fått av mamma redan och dom inte har kommunicerat om det. Men min man är mer som att han anser att barnen bor här på heltid eller att dem ska behandlas som att de bor här på heltid och har inga problem med att låta mig axla en ganska stor roll för barnen som om jag vore deras mamma, vilket jag egentligen inte har ett problem med för jag gör gärna inte skillnad på dem så då jag själv vet hur det är att vara skilsmässobarn. Men de är som hans tankesätt som är problemet..Ja jag vill kunna gå på bio med mina barn, gå på restaurang m.m utan att de ska bli tjat om hur orättvist det är och att dom andra sen ska kompenseras. Likväl som att de också kan hitta på saker var för sig när dem är här, att det blir ett normalt förhållningssätt kring alla barn. Och ja samma med sysslor, de gör oftast inget när dem är här men då vv-vecka när dem inte är här då är det viktigare i hur heltidsbarnen ska läras och uppfostras vilket i och för sig inte är en dålig sak att lära sig tex laga mat, städa osv men det bidrar mer till klyftan som börjat skapas hos oss. Som att ju äldre och medvetnare dem blir desto mer synd blir det om dem och ibland känns de som att mannen gör de för att han har dåligt samvete eller inte orkar vara konsekvent eller rent av tävlar med biomamman om bästa-förälder-trof?n.

Känslan av orättvisa handlar nog inte om själva aktiviteten eller sakerna utan om känslan av vad som pågår med er som familj när de som bor varannan vecka inte är där. Känslan av att vara utanför när det händer nåt kul, känslan av att n gjort nåt tillsammans där de inte kunde vara delaktiga.

Kanske också känslan av att andra barn får bo med deras pappa på heltid medan de bara får vara med honom på halvtid.

Ni kanske skulle kunna prova att sätta ord på den känslan och se om inte kan komma nå vart med det. 

Sen fattar jag öht inte varför inte pappan skulle kunna göra egna saker med bara sina barn när de är där? Kompensation? Kalla det relation istället så kanske det klarnar för dig. 

Känslan av orättvisa handlar nog inte om själva aktiviteten eller sakerna utan om känslan av vad som pågår med er som familj när de som bor varannan vecka inte är där. Känslan av att vara utanför när det händer nåt kul, känslan av att n gjort nåt tillsammans där de inte kunde vara delaktiga.

Kanske också känslan av att andra barn får bo med deras pappa på heltid medan de bara får vara med honom på halvtid.

Ni kanske skulle kunna prova att sätta ord på den känslan och se om inte kan komma nå vart med det. 

Sen fattar jag öht inte varför inte pappan skulle kunna göra egna saker med bara sina barn när de är där? Kompensation? Kalla det relation istället så kanske det klarnar för dig. 

Hur gamla är barnen? Har du kommit på detta nu? Ni verkar ju ha levt ihop länge?

Hos deras mamma som inte har fler barn så gör de något nästan varje dag de är där. Hos oss blir det inte så mycket någon vecka pga att vi alltid behöver kompensera så därför drar jag mig lite för att hitta på saker spontant utan dem så de har blivit mer att det blir större aktiviteter när de är hos oss. Och de lilla som blivit utöver ska dem också ha. Skulle vilja hitta en naturlig balans.. känner att det missgynnar heltidsbarnen som blir rätt passiva när dem inte är här. Min man har alltid varit noga på att det inte ska vara orättvist och att dom inte ska känna som att dom inte är lika viktiga vilket jag håller med om men nu börjar de kännas som att de är tvärtom och att det är heltidsbarnen som utsätts för orättvisa. Problemet är väl också att barnen lärt sig att de kompenseras vilket kan vara svårt att ändra på och min man får direkt dåligt samvete mot dem och förstår inte alls mitt resonemang.Ja så tänker jag med. Att det är vi vuxna som måste ändra oss och tänka annorlunda. Jag tror att de har svårt för att de får lämna pappas hem och 2 får stanna kvar så det är klart det blir orättvist samtidigt som jag vet att de två andra som bor här jämt också skulle vilja ha fördelarna med det, två jular, födelsedagar osv. Jag har försökt säga det till min man att vi måste försöka få alla barn att förstå att det som händer här det händer oavsett vilka som är här. Att vissa aktiviteter som t.ex spela fotboll på gården är konstant och har inget med kärlek att göra. Så dem ska känna sig trygga i att vi inte passar på när dem inte är hos oss. Men det har istället gått åt andra hållet att vi BARA gör saker när dem är här. Det är så stor skillnad på veckorna. Typ som med uppfostran, det är viktigare när dem inte är här att uppfostra heltidsbarnen medan fokus de andra veckorna är att ha roligt.

Jag och min man har 2 barn som bor med oss på heltid. Mannen har sedan förut 2 barn som bor varannan vecka. Jag upplever att varje gång jag gör något med något av barnen som bor här på heltid så tycker vv-barnen att det blir orättvist och så ska vi kompensera dem genom att dom får något eller får göra något när dem kommer. Vi kan ofta inte köpa något till de andra barnen pga av orättvisa och det blir bråk om de andra barnen får göra något när de inte är hos oss. Vi har så långt det varit möjligt försökt lägga alla "större aktiviteter" såsom diverse resor, biobesök, badhus, lekland osv när vi är allihop för att lindra bråken och känslan av orättvisa men nu tycker jag det känns jobbigt och konstigt att jag aldrig kan åka iväg med t.ex med ena barnet och göra något själv för då ska det vara rimligt att göra nästkommande vecka för dom andra med. Eller om jag köper minsta lilla grej så ska det köpas åt resten med.

De gör ju såklart saker hos sin mamma med men "det räknas inte" eftersom det inte är något vi kan påverka..

Ett av heltidsbarnen har uttryckt att vi aldrig gör något när vv-barnen inte är här och det har fått mig att börja fundera.

Hur gör ni andra? Hur ska man tänka? Tog upp detta med min man men han tycker att jag gnäller i onödan och att det är väl bara att göra saker men då ska han kunna göra saker själv med dom andra barnen när dom kommer. För mig blir det ändå en slags kompensation som jag helst vill komma ifrån. Skulle vilja att vi utgår från ålder och behov oberoende av vecka men han förstår inte. Är det en konstig tanke av mig?

Jag och min man har 2 barn som bor med oss på heltid. Mannen har sedan förut 2 barn som bor varannan vecka. Jag upplever att varje gång jag gör något med något av barnen som bor här på heltid så tycker vv-barnen att det blir orättvist och så ska vi kompensera dem genom att dom får något eller får göra något när dem kommer. Vi kan ofta inte köpa något till de andra barnen pga av orättvisa och det blir bråk om de andra barnen får göra något när de inte är hos oss. Vi har så långt det varit möjligt försökt lägga alla "större aktiviteter" såsom diverse resor, biobesök, badhus, lekland osv när vi är allihop för att lindra bråken och känslan av orättvisa men nu tycker jag det känns jobbigt och konstigt att jag aldrig kan åka iväg med t.ex med ena barnet och göra något själv för då ska det vara rimligt att göra nästkommande vecka för dom andra med. Eller om jag köper minsta lilla grej så ska det köpas åt resten med.

De gör ju såklart saker hos sin mamma med men "det räknas inte" eftersom det inte är något vi kan påverka..

Ett av heltidsbarnen har uttryckt att vi aldrig gör något när vv-barnen inte är här och det har fått mig att börja fundera.

Hur gör ni andra? Hur ska man tänka? Tog upp detta med min man men han tycker att jag gnäller i onödan och att det är väl bara att göra saker men då ska han kunna göra saker själv med dom andra barnen när dom kommer. För mig blir det ändå en slags kompensation som jag helst vill komma ifrån. Skulle vilja att vi utgår från ålder och behov oberoende av vecka men han förstår inte. Är det en konstig tanke av mig?

Detta hade jag bett barnet att gå och ta med pappan. Det är hans beslut att sluta leva vv, då får han också kunna motivera det jäkligt bra för barnen.

Jag och min man har 2 barn som bor med oss på heltid. Mannen har sedan förut 2 barn som bor varannan vecka. Jag upplever att varje gång jag gör något med något av barnen som bor här på heltid så tycker vv-barnen att det blir orättvist och så ska vi kompensera dem genom att dom får något eller får göra något när dem kommer. Vi kan ofta inte köpa något till de andra barnen pga av orättvisa och det blir bråk om de andra barnen får göra något när de inte är hos oss. Vi har så långt det varit möjligt försökt lägga alla "större aktiviteter" såsom diverse resor, biobesök, badhus, lekland osv när vi är allihop för att lindra bråken och känslan av orättvisa men nu tycker jag det känns jobbigt och konstigt att jag aldrig kan åka iväg med t.ex med ena barnet och göra något själv för då ska det vara rimligt att göra nästkommande vecka för dom andra med. Eller om jag köper minsta lilla grej så ska det köpas åt resten med.

De gör ju såklart saker hos sin mamma med men "det räknas inte" eftersom det inte är något vi kan påverka..

Ett av heltidsbarnen har uttryckt att vi aldrig gör något när vv-barnen inte är här och det har fått mig att börja fundera.

Hur gör ni andra? Hur ska man tänka? Tog upp detta med min man men han tycker att jag gnäller i onödan och att det är väl bara att göra saker men då ska han kunna göra saker själv med dom andra barnen när dom kommer. För mig blir det ändå en slags kompensation som jag helst vill komma ifrån. Skulle vilja att vi utgår från ålder och behov oberoende av vecka men han förstår inte. Är det en konstig tanke av mig?