Vad ska man gör då man känner sig utanför i sin egen familj?

Hej, jag är också yngst och har känt mig särbehandlad. Det där med att flytta bilen på gården, hög igenkänning på det. Jag har en bror som inte skulle komma med förmaningar till någon annan på det sätt han gör till mig. Till och med när jag fått barn har han gett mig kommentarer som jag tagit illa upp av. Men med barn så har prioriteringarna hos mig själv ändrats, jag har nog hittat andra sätt att förhålla mig till kommentarerna. Jag känner inte att jag ska försöka förklara för honom att jag är ansvarsfull, jag behöver inte stå till svars för honom eller någon annan. Vi träffas inte så ofta så att någon kan veta hur jag är som förälder, jag är i medelåldern och jag kan inte hålla på att störa mig på såna kommentarer längre (även om jag förmodligen aldrig kommer att bli immun mot dom) det har blivit bättre men det skulle inte förvåna mig om det kommer nåt sånt nån mer gång, både från min pappa och min bror, men jag försöker att inte ta åt mig. Jag vet bäst om det som händer i mitt liv.

Jag tycker det låter som att dina systrar är avundsjuka på dig. Har man sett dig som minstingen som alltid fick som den ville? Jag tror ni är kvar i gamla roller, dina systrar går tillbaka till sina barnsliga och avundsjuka versioner av sig själva när de kommer hem till sina föräldrar. Eller så är det bara en jargong som lever kvar. Har de flyttat långt bort? Hälsar du på dom någon gång? Pratar ni i telefon? Min relation med mina syskon har förändrats i och med att mina föräldrar blivit äldre och man börjat oroa sig för dom, där och då har vi blivit mer jämlika. Jag som inte skaffade familj tidigt har tagit hand om mina föräldrar mer.

Jag tycker det låter som att du försöker släta över vad dina syskon säger genom att hålla med dom. Min spontana tanke är att du borde säga till dom vad de precis har sagt till dig, som det där med smörgåsarna, skämta tillbaka, "passa på så slipper du köpa både smör och bröd". Det behöver inte ens sägas med ett skratt. Sen kan du också säga "nej, jag avstår från att äta, jag bor ju så nära så jag kan gå hem och äta". Som att du måste avstå när du är gäst bara för att du råkar bo nära.
Vem vet, en dag när dina föräldrar behöver hjälp så är det kanske du som får ta på dig det om du fortfarande är den som bor nära. Det är dumt att skoja om en sån sak som att du bor nära. Kanske döljer skämten i själva verket att de undrar hur du har det, om du trivs där du bor, hur mycket du och dina föräldrar umgås när du bor nära. De vill kanske kunna fråga dig hur det är med föräldrarna, sånt som man inte får fram genom att fråga själv.