Vad ska man gör då man känner sig utanför i sin egen familj?

Är du osäker i andra sammanhang?

Det kan finnas grund för vad du känner men det framkommer inte så mycket i din text mer än bilexemplet. Skulle tagit det dina syskon säger som skämt, var inte särbehandling där iaf. Men svårt när man inte hör tonen eller vet hur eran jargong går.

Jag hade satsat på att ignorera och avdramatisera. Om du inte spelar med och faller in i jargongen så blir det dem som ser plumpa ut. 

Ett annat alternativ är att du vänligt ber dem förklara sig om vad de menade. Och ge dig inte utan fortsätt ifrågasätta så att de måste förklarar sig och verkligen försvara den ställningen som de tog. De kommer antagligen säga att de bara skojade, men du kan ganska artigt visa att du inte såg det roliga i det.

Sista alternativet är att du kör på samma jargong, fast du gör det värre. Inte särskilt smidigt för den sociala samvaron, dock. Tar du i riktigt ordentligt så kanske de lär sig en läxa och låter bli att göra det själv i fortsättningen.

Det visar att du är en fin människa och att du inte vill sjunka till deras nivå. Det är enbart positivt. Försök att hitta ett sätt att bemöta dem på så att du kan se dig själv i spegeln och vara stolt över dig själv och ändå inte känna dig som en dörrmatta.

Skratt kan vara en ofrivillig reflex och ett sätt att hantera en lite skrämmande eller obehaglig situation. 

Det blir ofta så att man glider tillbaka till sina roller när man kommer hem till föräldrahemmet. Lillasystern blir liten fastän hon är vuxen, storebror heter sig som en flinande sjuttonåriga fastän han är över trettio och har egna barn. Det man kan göra är ju att påpeka det, för de andra är kanske inte medvetna, gärna specifikt när någon säger något sådant (annars kanske de menar att de aaaldrig har gjort så. "Du, när du säger så behandlar du mig som om jag var ett litet okunnigt barn. Har du tänkt på att det är något du ofta gör?"

Detta tillsammans med att fråga vad de egentligen menar med sina skämt gör dem förhoppningsvis medvetna om vad de sysslar med.

Många syskon har en "rå men hjärtlig jargong" mellan sig. Den fungerar bara om alla har en grundtrygghet att de är älskade och omtyckta, annars blir man mest sårad av den råa tonen.

Kan du diskutera hur du känner med syskonen och förklara att du inte uppskattar skämten?

Hur känner du för att skriva till dem? Alltså på riktigt ta dig tid att väga vilka ord du vill säga och skriva varsitt brev där du förklarar hur det känns och att du vill bli behandlad lika. Ibland är det lättare att ta till sig när man inte kan svara eller skämta bort direkt.

Hej, jag är också yngst och har känt mig särbehandlad. Det där med att flytta bilen på gården, hög igenkänning på det. Jag har en bror som inte skulle komma med förmaningar till någon annan på det sätt han gör till mig. Till och med när jag fått barn har han gett mig kommentarer som jag tagit illa upp av. Men med barn så har prioriteringarna hos mig själv ändrats, jag har nog hittat andra sätt att förhålla mig till kommentarerna. Jag känner inte att jag ska försöka förklara för honom att jag är ansvarsfull, jag behöver inte stå till svars för honom eller någon annan. Vi träffas inte så ofta så att någon kan veta hur jag är som förälder, jag är i medelåldern och jag kan inte hålla på att störa mig på såna kommentarer längre (även om jag förmodligen aldrig kommer att bli immun mot dom) det har blivit bättre men det skulle inte förvåna mig om det kommer nåt sånt nån mer gång, både från min pappa och min bror, men jag försöker att inte ta åt mig. Jag vet bäst om det som händer i mitt liv.

Jag tycker det låter som att dina systrar är avundsjuka på dig. Har man sett dig som minstingen som alltid fick som den ville? Jag tror ni är kvar i gamla roller, dina systrar går tillbaka till sina barnsliga och avundsjuka versioner av sig själva när de kommer hem till sina föräldrar. Eller så är det bara en jargong som lever kvar. Har de flyttat långt bort? Hälsar du på dom någon gång? Pratar ni i telefon? Min relation med mina syskon har förändrats i och med att mina föräldrar blivit äldre och man börjat oroa sig för dom, där och då har vi blivit mer jämlika. Jag som inte skaffade familj tidigt har tagit hand om mina föräldrar mer.

Jag tycker det låter som att du försöker släta över vad dina syskon säger genom att hålla med dom. Min spontana tanke är att du borde säga till dom vad de precis har sagt till dig, som det där med smörgåsarna, skämta tillbaka, "passa på så slipper du köpa både smör och bröd". Det behöver inte ens sägas med ett skratt. Sen kan du också säga "nej, jag avstår från att äta, jag bor ju så nära så jag kan gå hem och äta". Som att du måste avstå när du är gäst bara för att du råkar bo nära.

Vem vet, en dag när dina föräldrar behöver hjälp så är det kanske du som får ta på dig det om du fortfarande är den som bor nära. Det är dumt att skoja om en sån sak som att du bor nära. Kanske döljer skämten i själva verket att de undrar hur du har det, om du trivs där du bor, hur mycket du och dina föräldrar umgås när du bor nära. De vill kanske kunna fråga dig hur det är med föräldrarna, sånt som man inte får fram genom att fråga själv. 

Hej på er. Jag behöver slänga ut mina tankar lite, hoppas att någon orkar ge mig några snälla ord tillbaka...

Ja vad ska man göra då man känner sig utanför sin ursprungsfamilj? Mina föräldrar och syskon alltså. Alltid när vi träffas så känner jag mig som svarta fåret. Som den oansvarige och den som inte vet eller kan något... Jag är yngst i skaran och verkar aldrig få deras förtroende. Jag är vuxen nu, 26 år. Jag kan väl börja få lite förtroende då kan man tycka.

T.ex.... om jag ska flytta min bil över gården, då tror min familj att jag ska köra in i alla de andras bilar. Det har aldrig hänt och jag är väldigt duktig på att köra bil, för att jag älskar att köra. Men min familj är livrädd, och det är dom inte då mina syskon gör något.

Eller... mamma hade ställt fram smörgåsar. Jag tar en smörgås och då får jag höra från min syster *du ids väl inte köpa bröd själv höhö*. Sedan efter 5 minuter ungefär frågar samma syster *får jag ta en smörgås?* då säger mamma *KLART! Det är ju därför jag satt fram dom!*.... Alltså va? Varför blir jag såhär särbehandlad???

Eller... mamma har bjudit syskonen med familj (en familj åt gången) på middagar nu kring julen. Jag råkade få delta i två av de middagarna för att jag hjälpt mamma med maten till två av dom andra syskonens middagar, och för att jag är singel o ensam plus att jag bor nära föräldrarna så det föll naturligt att jag får vara med, så jag gick på två middagar. Under den ena middagen kommer en till syster med familj dit, vars middag jag hadd deltagit i tidigare. Då säger hon lite spydigt (men försöker göra det till skämt). *jahaa, du deltar i alla middagar du.* Jag skrattar lite fastän jag inte tycker det är kul och tillägger sedan *nog får du också flytta hit om du vill* varpå hon bara svara *heh näe*.

Vafan ville hon me de orden?? Endast för att ge mig dålig feeling anser jag. Jag hade ju inte bjudit in mig själv liksom.

När vi pratar rent allmänt också så känner jag att jag inte blir hörd, som att jag lika bra kunde sluta min mening mitt i, det kommer ändå inte spela någon roll...

Vad ska man göra?? Såhär håller det på. Jag mår dåligt... :(

Svårt, men ibland kan det vara bra att vara proaktiv.

Några förslag

Bilen

Alt ett

Och det har hänt hur många gånger?

Alt två

Nu ska jag köra bil, bäst att ni flyttar era bilar eftersom min bror är livrädd att jag inte kan köra bil.

Mackorna.

Alt ett

Jodå, jag har både smör och bröd hemma, men eftersom mamma bjuder så ser jag det som oartigt att tacka nej.

Alt 2

Tack snälla mamma, nu behöver jag inte tänka på frukost hela den här veckan eftersom mina kära systrar tror att en smörgås hos dig motsvarar min frukost i en vecka hons mig.

Middag.

Alt ett

Mamma ville ha hjälp av mig, så det är här är hennes tack till mig.

Alt två.

Mamma, vi har en separat middag bara du och jag, så slipper mina syskon dras med mig.

Jag hade satsat på att ignorera och avdramatisera. Om du inte spelar med och faller in i jargongen så blir det dem som ser plumpa ut. 
Ett annat alternativ är att du vänligt ber dem förklara sig om vad de menade. Och ge dig inte utan fortsätt ifrågasätta så att de måste förklarar sig och verkligen försvara den ställningen som de tog. De kommer antagligen säga att de bara skojade, men du kan ganska artigt visa att du inte såg det roliga i det.
Sista alternativet är att du kör på samma jargong, fast du gör det värre. Inte särskilt smidigt för den sociala samvaron, dock. Tar du i riktigt ordentligt så kanske de lär sig en läxa och låter bli att göra det själv i fortsättningen.

Jag hade satsat på att ignorera och avdramatisera. Om du inte spelar med och faller in i jargongen så blir det dem som ser plumpa ut. 
Ett annat alternativ är att du vänligt ber dem förklara sig om vad de menade. Och ge dig inte utan fortsätt ifrågasätta så att de måste förklarar sig och verkligen försvara den ställningen som de tog. De kommer antagligen säga att de bara skojade, men du kan ganska artigt visa att du inte såg det roliga i det.
Sista alternativet är att du kör på samma jargong, fast du gör det värre. Inte särskilt smidigt för den sociala samvaron, dock. Tar du i riktigt ordentligt så kanske de lär sig en läxa och låter bli att göra det själv i fortsättningen.

Tack för ditt kloka och genomtänkta svar. Uppskattar det. Kanske är det lite så jag borde börja fundera också kring detta. Att kanske jag inte behöver bevisa mig för någon... men det är svårt. Speciellt de gånger som när jag tog dendär smörgåsen... jag blir riktigt arg inombords när jag tänker på det. Att hon täcks säga sådär till mig för att i nästa ögonblick ta en smörgås själv. Usch alltså.

Lite avundsjuka kan säkert spela in ibland som du nämner. Inte för att jag har något att avundas men jag har nog faktiskt haft denhär minstingen rollen. Redan som barn fick jag örhängen mycket tidigare än systrarna t.ex. och mamma tog mycket hand om mig pengamässigt när jag var yngre och inte jobbade ännu utan skolade mig. Än idag ses jag nog som den lilla även om jag är vuxen, och visst, säkert därför jag inte får förtroende för de tror väl ännu att jag inte klarar o ta hand om mig själv och är hemma hos mamma och äter mat, mamma bjuder mig ofta över på mat.... (och jag dem ibland också)

Jaa det blir ju alltid att jag slätar över iochmed mitt ommebtofrivilliga skratt som kommer när jag bli nedvärderad. Sedan mår jag dålig hemma istället när jag tänker på vad som blev sagt. Ska verkligen försöka säga ifrån direkt istället! Hoppas hoppas att jag börjar tänka på det direkt jag får det.

Tack igen för dina tankar :)