Kär i manlig kollega

När sedan den psykosliknande förälskelsen har lagt sig kommer man till sorgen. Om man inte haft en nära anhörig som har gått bort tidigare eller liknande kan det bli den största sorgen man haft hittills i livet. Sorgen över det man inte kan få. Enda sättet att få den att gå över är att gråta jättemycket, jätteintensivt, ofta och under lång tid. Frekvensen på gråten kommer ebba ut men det kan ta månader och ibland upp till ett halvår av gråtande innan sorgen har lagt sig helt. Den värsta sorgen över en olycklig förälskelse jag har haft tog ett halvår för mig men det var ett litet sting i hjärtat under många år därefter när jag tänkte på det...

Läs på om sorgens faser. Först när man kommer till nyorienteringsfasen börjar man tänka klart igen. Först då kan man ta ställning till hur man ska göra med sitt äktenskap eller samboskap eller vad man nu har...

Det finns något som hjälper mot halvpsykotisk förälskelse. Det är föga förvånande antipsykotisk medicin. Lyckas du lägga vantarna på det kan man testa 0,5-1 mg risperidon eller 2-4mg perfenazin till kvällen. Hur länge man skall hålla på får man känna efter själv. Skulle rekommendera perfenazin i första hand men den är svårare att komma över. Det dämpar den akuta halvpsykotiska glöden i förälskelsen. Men det tar inte bort den minnet av upplevelsen. Minnet kan bara tiden tyna bort. Tar flera år.

Du kan utgå ifrån att killen har förstått vad som pågår i dig och har kämpat med samma sak i sig själv. Han har troligen blockerat ditt nummer i sin mobil så att ni inte ska trilla dit på att ha kontakt. Trots att ni båda tycker mycket om varandra kan ni tyvärr aldrig mer umgås. Det är sällan den man får en halvpsykotisk förälskelse i är en perfekt livskamrat i långa loppet. Jag gissar att ni är ganska lika varandra så förälskelsen är delvis en förälskelse i dig själv. Men man blir ofta lyckligare i en långvarig relation om man är lagom olik den man är tillsammans med.

Kram

Jag har erfarenhet. Min fd fru blev kär kåt och galen på en kollega, det resulterade i en skilsmässa och varannan vecka med barnen. Hon intalade sig såklart att det var riskfritt att "prova på" kollegan och behålla mig i bakfickan tills hon provat klart, det gör ju alla som är otrogna.  Men det gick inte riktigt som hon trodde  Idag är jag lyckligt omgift och är glad över att jag blev av med en sån falsk människa och tröffat på en bättre människa att dela mitt liv med, det finns aldrig någon framtid med egoistiska människor som sätter sig själva framför alla andra. Synd bara att även barnen fick ta del av det.

Som svar på dina frågor (sett ur mina erfarenheter):

Vad gör dom?

De fortsätter bedra sina respektive så länge de känner at de behöver det och skyller det på att livet är så komplicerat och så svårt att göra ett val, givevis skyller de allt på sin partner. Så de tar gott om tid på sig att njuta av varandra och smaka på det gröna gräset. Ibland kommer de fram till att de ska lämna sina respektive och bli tillsammans men det kan vara komplicerat för båda måset vara villiga att lämna allt istälet för att äta kakan och ha den kvar, ibland rinner de bara ut i sanden och de har något att gotta sig åt och minnas när de ligger i sängen brevid sin partner.

Finns säkert många som haft lycka i det, egoism lönar sig ju ganska ofta om man kan bortse ifrån de moraliska aspekterna. Är man beredd att gå över lik för nå sina mål och egen tillfredsställelse så kan man abslut lyckas bra i livet.

Om jag ska vara ärlig så tycker jag den där frågan är lite provocerande... missförstå mig inte, det är inte ditt fel och frågan är relevant... anledningen till att jag tycker den är provocerande är för att jag tycker den spegalr en väldigt naiv och väldigt barnslig syn på relationer... lite som att man tror att looooove är någon slags magisk entitet som står över allt annat och givetvis sättfärdigar alla slags beteende. Skitsamma om man är gift, känner man loooove så är det fritt fram att blåsa sin man och sina barn för vad kan vara viktigare än att just JAG känner loooove???

Människor som tänker så brukar se sig själva som harmlösa romantiker som bara vill alla väl men agerar som skrupelfria egoister och lämnar en våg av förödelse bakom sig utan att känna minsta lilla ansvar för det. För looove står ju över allt annat.

Som svar på din fråga: Nej, han var inte the love of her life, han var precis som hon var och som det tyvärr i verkligheten (utanför den romantiska lilla bubbla vissa blåser upp åt sig själv) är, en skrupelfri egoist som satte sina egna känslor och behov före allt annat, när allt kom fram och även hans fru fick veta sanningen sprack ju deras lilla bubbla av självlögner och allt blev verkligt. Så det blev inget mer än än så för dem. Hur han fick det hemma har jag ingen aning om och bryr mig inte heller. Min dåvarande fru bönade och bad om förlåtelse och insåg alldeles försent att hennes svek också gällde barnen men tyckte såklart att jag skulle förlåta för barnens skull, vilket jag inte gjorde. Nu många år senare är hon antagligen fortfarande livrädd för att sanningen om varför vi skildes ska komma fram till barnen.