Kär i manlig kollega

trampa i kvicksand

Nej, starka känslor innebär inte att man inte är medveten om vad man gör, alla som får starka känslor skadar inte andra, alla som blir förälskade sårar, sviker och ljuger inte. Så bevisligen går det att kontrollera vad man gör OM man vill det.  Man handlar inte rationell för att man förmodligen är svag, har en svag karaktär och GER sig själv tillåtelse att bete sig som ett svin trotts att man VET att man egentligen kunna låta bli om man velat. För andra lyckas ju bevisligen under exdakt samma förutsättningar att agera på ett värdigt sätt. Så nej, "jag kunde inte rå för det" argumentet tror jag inte en sekund på. Saker händer inte av sig själva, saker händer för att vissa VÄLJER att det ska hända.

Nästa argument "vi är styrda av känslor" håller inte heller för kärlek och kåthet är inte de enda känslor vi kan känna. Att leva ut sin ilska hur man vill är ju inte acceptabelt, varför skulle just kärlek vara det? Dessutom lyckas ju bevisligen rätt många kontrollera sina känslor och då kan man ju inte komma och påstå att man inte kunde rå för det. Istället borde man väl hellre fråga sig, varför gjorde jag fel när andra under samma omständigheter gjorde rätt?

Det är väl bra att stå för att man gör fel men det är ju en ganska klen tröst för de drabbade, borde man inte istället försöka sträva efter att jobba med sig själv och inte göra om sina misstag istället? 

Ja känslor kan få folk att göra korkade saker, men om jag får gissa så tror jag att vilken inställning man har till sina misstag också spelar ganska stor roll. Om man bara skakar av sig allt med "öh, alla gör fel ibland" så är man nog mer benägen att göra om sina misstag.

Ser att det blev en diskussion om otrohet och vill bara tillägga att jag inte har varit det.

Ja, tyvärr är det ju så, det är så  lätt att bygga upp bubblor av självlögner och rationaliseringar. Man bygger upp världen mest irrationella förklaringsmodeller och ursäkter som funkar jättebra så länge det bara är en själv som ska förhålla sig till dem. När bubblan spricker och alla ursäkter och förklaringsmodeller sätts på prov så faller de samman som ett korthus.

Tråden ligger ju trotts allt under otrohet. 

Vad är anledningen till din tråd?
Har du blivit kär/kåt i en kollega och funderar du på att vara otrogen eller är det kollegan som är upptagen?

Min fråga var om råd för att få känslorna att svalna. Jag har alltså inte varit otrogen även om tråden ligger under temat. Vi båda är i relationer och visst det är ju någon form av otrohet i huvudet eftersom vi har känslor för varandra men fysiskt har vi aldrig varit det

Min fråga var om råd för att få känslorna att svalna. Jag har alltså inte varit otrogen även om tråden ligger under temat. Vi båda är i relationer och visst det är ju någon form av otrohet i huvudet eftersom vi har känslor för varandra men fysiskt har vi aldrig varit det

Min fråga var om råd för att få känslorna att svalna. Jag har alltså inte varit otrogen även om tråden ligger under temat. Vi båda är i relationer och visst det är ju någon form av otrohet i huvudet eftersom vi har känslor för varandra men fysiskt har vi aldrig varit det

Ok, då förstår jag bättre.

Känslorna kommer ingen av oss kunna göra något åt, det kan bara du själv göra eller rättare sagt känslor har ingen av och på knapp, men man kan välja vad man gör av dem.

Två månader är ingen tid alls, sånt tar tid, framför allt när du hela tiden utsätter dig själv för källan till dina problem, din kollega. Du träffar ju honom dagligen så det är väl inte så konstigt att det inte går över.

"rannsaka sitt förhållande" borde väl alla göra med jämna mellanrum, men man ska nog vara försiktig med det eftersom det är väldigt lätt att försöka skylla allt på relationen och sin partner och leta fel med lupp bara för att man skäms över vad man känner och har ett behov av att rättfärdiga det. Letar man fel på människor så kommer man alltid att hitta det för ingen är prefekt. Det gäller dig och din kollega också. Ska du leta fel och hålla folk ansvariga för sina fel så borde du väl titta lika mycket på dig själv ochså och hur mycket delaktighet du haft? Tex bekräftelse... det är lätt att klaga på att man inte känt sig bekräftad, men hur mycket har du bekräftat andra? Hur mycket bekfätelse är det rimligt att kräva av andra? Skulle du själv acceptera samma krav som du ställer på andra?

Jag kan ta mitt ex som exempel...
FÖRE hennes potrohet så beskrev hon vårt förhållande som ganska ok, men saknade passion, spänning, etc. Det vanliga. Och det är kanske inte så konstig för så kände vi båda. Båda gjorde karriär, hade nyligen byggt hus och hade två barn som tog upp mycket tid och vi hade båda slarvat med att bekräfta varandra.

EFTER hennes otrohet och konsekvenserna som följde så blev det helt plötslig en helt annan bild. Då had hon lidit alla helvetes plågor och mer eller mindre varit självmordsbenägen och hennes otrohet var bara ett "rop på hjälp". Hon tyckte enormt synd om sig själv och allt var såklart mitt fel. 

Så visst, vi påverkas av våra relationer, och det kan absolut finnas fel i relationen, men vi har också ett ansvar för hur relationen blir och det är väldigt lätt att göra realtionen till en tacksam syndabock och lämplig ursökt för saker man inte är så stolt över. Som jag tolkar det du skriver verkar det inte vara några uppenbara fel i er relation utan något du mest testade för att andra föreslog det. Och då är det kanske inte riktigt där skon klämmer?

Förstår att det är svårt att bara lämna ett jobb man trivs med. Men samdidigt borde du också väga det mot vad ditt förhållande är värt för dig? Du lär ju inte vara den första som trott sig kunna kontrollera sina känslor, men det faktum att du öht skrev den här tråden talar väl för att du är lite osäker på det innerst inne och att du inser att det kan bli ett allvarligt problem.

Ett annat alternativ är ju att du berättar för din man hur du känner så kanske ni kan hjälpas åt att hitta en lösning? Han lär säkert inte tycka det är kul men kommer förmodligen också uppskatta din ärlighet och vilja att lösa det?
Personligen hade jag uppskatta om min dåvarande sagt hur hon kände i god tid så vi kanske hade kunnat förhindra att det blev som det blev tillsammans?

Jag är i samma situation. Jag har blivit kär i en kollega och vi är båda gifta. Vi har inte heller gjort något fysiskt. Jag VILL så himla gärna, men jag vet ju att det inte kommer vara värt det, innerst inne. Det kommer inte bli lättare för att vi tar det ett steg till. Det jag försöker nu är att iaf att jag inte ska ta första steget till kontakt - dvs försöka minska vår kontakt på så vis. Jag är inte stark nog att låta bli att svara när han skriver än, men kämpar med att iaf inte vara först ut. Det är iaf ett myrsteg som du också kan prova.