16 årig bonus ignorerar mig

Jag är alltid trevlig och försöker fråga saker eller prata, men gillar inte att vara för påträngande och då kan det gå en vecka utan att vi sagt ett ord till varandra. Det känns stelt och jobbigt att bo där, eftersom de verkar tycka mest att jag tagit pappan ifrån dem och är i vägen.

Jag vill vara särbo, men min sambo säger att då har vi ingen framtid ihop och då får det vara slut. Både barnen och jag tycker att särbo är det bästa, men sambon vägrar, eftersom han är lite av en kontrollfreak och inte litar på mig, plus han anser att vi då tar ett steg tillbaka i vår relation.

Jag är alltid trevlig och försöker fråga saker eller prata, men gillar inte att vara för påträngande och då kan det gå en vecka utan att vi sagt ett ord till varandra. Det känns stelt och jobbigt att bo där, eftersom de verkar tycka mest att jag tagit pappan ifrån dem och är i vägen.

Jag vill vara särbo, men min sambo säger att då har vi ingen framtid ihop och då får det vara slut. Både barnen och jag tycker att särbo är det bästa, men sambon vägrar, eftersom han är lite av en kontrollfreak och inte litar på mig, plus han anser att vi då tar ett steg tillbaka i vår relation.

Nu är jag den allra första kvinnan sedan 2011 som han bor med, så han har verkligen tagit barnen före i alla lägen sedan skilsmässan 2011. Därför förstår jag honom att han någon gång också måste tänka på sig själv och inte bara barnen i alla lägen. Tonåringar är nästan alltid bara inne på sina rum med spel, mobil eller TV och han umgås knappt med dem eller ens äter med dem, så därför tycker han det är skönt att ha en kvinna som han älskar som bor där. Problemet är att ALLA barn vill ha sin förälder för sig själv, utan att behöva dela den med någon främling som skall in i deras hem. Tyvärr så känner ju den nya kvinnan/mannen detsamma och mår lika dåligt. Så vem är det mest synd om egentligen? Barnen flyttar hemifrån snart och då står föräldern där ensam kvar. Vad är rätt och fel?

De flesta av er tycker att jag ska ta mitt pick och pack och dra. Det är så lätt att skriva, men svårare att göra! Ska man verkligen bara strunta i allt pga några barn som inte verkar ha lärt sig vett & etikett och vanligt hyfs? Sedan är det som ni skriver pappans ansvar. Han har curlat dem så länge, för att sedan helt plötsligt sluta när jag kom in i bilden, av rädsla att förlora även mig!

Jag håller inte med om att barnen ALLTID går främst! Ska verkligen föräldern behöva gå ensam tills barnen flyttar ut bara för att barnen inte kan anpassa sig och respektera att vuxna också behöver ha ett liv? Tycker att man i Sverige curlar på tok för mycket med barn och barnen får alltid sin vilja igenom. Och får dem inte det så går dem till den andre föräldern för att få sin vilja igenom igen. Helt sjukt samhälle.

Mamman till barnen har ingen man och har därför ett helt annat utgångsläge, vilket hon spelar på. Det var dessutom hon som ville skiljas för 7 år sedan för att hon träffat en annan, som sedan dumpade henne!! 

Jag ville vara särbo, eftersom jag har en vuxen dotter på 25 år och inte var intresserad av andras tonårsbarn! Men efter långt övertalande så gick jag till slut med på det. Min dotter fick också utstå att jag under hennes sista 11 år träffade och bodde med en annan man. Vad är problemet!? Skulle det vara synd om henne för det? Herregud, barn måste ändå lära sig att plocka undan efter sig och hålla fint på sitt rum. hans ungar har aldrig ens tagit ut från diskmaskinen eller dammsugit. De tycker att jag är en häxa för att jag ber dem ställa in den egna tallriken i diskmaskinen. Jag måste köra dem till skolan för att det är lite kallt när alla andra barn cyklar i 10 minuter. Jag tror att du förstår att dem är otroligt curlade och bortskämda.

Ja, du har så rätt! Man måste förbereda sina barn som förälder och fråga dem vad de tycker och hur dem ser på saken att flytta ihop med en annan person etc.

Min sambos barn hade ingen bra bild av mig från start. Flickan var tonåring och jag visade nog tydligt att jag inte ville vara där när det var barnens vecka, utan försökte träffa sambon alltid när han var ledig, vilket passade mig perfekt. Sambon däremot sökte något mer seriöst och en kvinna som ville ingå i hans familj och bo med dem. Det är därför det gick så fel. Vi ville olika saker från start och det kände barnen att jag inte var speciellt intresserad av dem.

När jag sedan frågade för några månader sedan varför hon aldrig hälsar på mig och undviker mig etc, så sa hon bara att vår kemi inte fungerar som den har fungerat med pappans ex tjejer. Då är det inte så mycket jag kan göra. Flickan sa också att om vi blev särbos så skulle garanterat sonen vilja komma tillbaka på halvtid igen. Dock så vägrade pappan ta in detta, utan stod fast vid att jag ska bo kvar och barnen skall inte bestämma.

Så ni tycker att pappan borde dumpa mig för barnens skull och leva ensam igen? Då har ju barnen förstört hans 2:a relation efter skilsmässan och han kommer aldrig mer våga bo med någon igen. Tycker inte att barn ska vinna och styra föräldrar....däremot måste föräldrar vara mer tydliga med sina barn och vad som händer.

Han vägrar särbos för att han tycker att man tar ett steg "tillbaka" i relationen och han litar inte på mig. Han tror att jag skriver med killar på fb och att jag träffar andra eller ska gå ut. Detta förmodligen för att vi från början när vi träffades för 2,5 år sedan inte var på samma nivå. Jag ville ta det lugnt eftersom jag fortfarande inte var färdig med exet, medan han ville köra på i full fart.

Härligt och lärorikt inlägg. Vi började i fel ände. Jag ville ha det exakt så som din väninna...jag sa till min sambo att han först måste tala med sina barn och förbereda dem på att jag flyttar in och att vissa ändringar krävs.

Vi skulle provbo i 6 månader först då jag skulle hyra ut min lägenhet vilket han knappt vågade berätta för sina barn av rädsla för att de inte skulle tycka om det. Så när jag flyttade in så hade han knappt pratat med dem, utan bara nämnt kort att jag skulle "provbo" i 6 månader och att ingenting skulle förändras. Såklart kändes det jobbigt för alla, men framförallt för MIG de första månaderna. De 3 betedde sig som att jag inte existerade, jag kände mig verkligen som en inneboende på alla sätt o vis. De ockuperade soffan i vardagsrummet och jag kände mig enbart ivägen. Jag visste ju inte vad han hade sagt till sina barn och hur han hade sagt det. Tydligen hade han ju varit livrädd för deras reaktion och att de skulle opponera sig. Han ville ju på alla sätt o vis att jag skulle flytta in snarast möjligt, men var för feg för att berätta sanningen för dem att jag flyttar in helt och hållet.

Barnen hoppades nog att allt skulle vara som tidigare, vilket pappan hade lovat. Men så blev det inte. Häxan stannade kvar.

Flickan och jag har pratat igenom allt och hon har inga "hard feelings", utan hon säger att hon inte bryr sig om mig, vi är för olika och kemin stämmer inte. Så jag anser att då behöver inte jag heller anstränga mig för att prata med henne och försöka vara trevlig. Men då blir sambon arg och säger att jag måste anstränga mig mer. han vill inte SE sanningen!!

Han tycker att jag är den "vuxna" och ska anstränga mig mer och föregå med gott exempel; att alltid hälsa trevligt och prata! Tycker att hon o jag är överens om att vi känner lika och båda avskyr kallprat, så varför ska han bry sig? hon och jag orkar ju inte bry oss....jag tycker också det är löjligt att tvinga sig på någon och gå in i hennes rum och kallprata bara för sakens skull när jag vet att ingen tonåring gillar det. Min dotter har själv sagt att hon hade avskytt om någon kom in på hennes rum o bara kallpratade utan man är intresserad av varandra egentligen. Tror verkligen att det är som tjejen säger att hon inte bryr sig om mig överhuvudtaget och vill bli lämnad ifred. Så varför kan pappan bara inte acceptera det?

Sedan att pojken nog inte kommer tillbaka så länge jag bor kvar är en annan sak: han kommer varannan lördag och då vill jag att sambon till 100% ägnar sig bara åt honom. I början krävde sambon att jag måste vara med, men inser nog att jag har rätt, så nu ska jag låta dem 2 umgås denna dag iallafall.

Vet ärligt talat inte om jag är narcissist och ego. Han kallar mig ego dagligen iallafall så tydligen är det så.

Vi har bara ett enda badrum i huset och en toalett. Jag sa att på morgonen och kvällen är vi 4 personer som måste samsas om badrummet, så ska man mer än att bara duscha etc så bör man göra det på sitt rum. Flickan blev tillsagd av pappan eftersom hon kan stå där i timmar och fotografera sig, smörja in sig med brun-utan-sol eller färga brynen, lyssna på musik etc. Pojken bajsar och sitter där i en timme varje gång och spelar spel samtidigt på mobilen. Detta gör mig galen.

Dock så kommer ju knappt pojken längre så inga problem där. Däremot flickan gör samma sak igen och när jag sa till pappan att ni står hon därinne i timmar igen när jag vill in och tvätta håret, så blev han galen och började skriva på mig: "vill du att jag förlorar även min dotter för att du är sånt ego!!!?" sen bråkade vi hela kvällen och natten pga detta. Tycker att det har blivit alldeles för mycket curlande sedan pojken flyttade till mamman. Vi pratade om att jag ska flytta den 1 mars och att det måste bli slut. Dock så har vi bokat en resa i februari som vi först ska åka på. Därefter får vi se.