Barnens sorg och ilska över att inte träffa sin pappa

Jag har det som du. Pappan psykiskt sjuk. Elak, ego dessutom. Jag orkar bara planera livet en timmen taget, förtvivlan så stor.

Hur små är barnen? Går det att förklara just det du skriver, att det är inte att du inte vill de ska träffas utan för att han inte klarar av det just nu? 

Svårt att förklara för så små barn, försök förklara i varliga ordalag. (Vet att det inte är så lätt)

De är i lågstadieåldern och det går att resonera med dem. Och jag säger just detta. Det går inte, tyvärr, jag vill gärna men det går inte fast jag hoppas att de ska kunna ses snart. Problemet är att de ju pratar med honom och han säger att han vill träffa dem och det är bara att de kommer till honom. Och då är jag ju den som vägrar skicka dit dem.

Usch vad tungt. Sympati till dig.

Jag vill ändå ge hopp ? vi har varit där men har det i det stora hela bra nu, vi har ett bra liv där det mesta funkar. Tyvärr var priset detta, att deras pappa håller på att försvinna ur deras liv. Men när jag anpassade mig mer efter honom för att se till att han var delaktig, så gjorde det hela livet ohållbart.

Men om han säger det så kanske du ska ta och åka dit med barnen. Fungerar det inte när nu väl är där så har ni försökt och barnen får se verkligheten. Och om det fungerar så är deg ju toppen.

Jag är skild om en månad, han har köpt lägenhet, barnen ska bo halva tiden var, men hela tiden faller han igenom och jag får släppa det jag har för händer och komma. Mitt liv är skit, allt jag gör är att vänta på eländet. Vilken typ av sjukdom hade han?

Undvik impulsen att tala illa om pappa för att försvara dig själv är mitt första råd.

Svara åldersadekvat på frågor. Bekräfta deras sorg utan att spä på den. Hjälp dem mildra deras besvikelser genom att dämpa förväntan och ge hyfsade förklaringar på faderns frånvaro på sätt som de ej kan göra till sin egen skuld.

Exempel: förstår att ni är besvikna på att pappa inte kommer, men pappa älskar er jättemycket ändå. Tyvärr mår han inte så bra och vet inte riktigt hur man ska göra när man är pappa, men önskar säkert att han visste det. Jag är jätteglad att jag träffade er papps för annats skulle jag inte ha er barn och ni är det bästa jag har....

Ja du förstår..

Många i dessa frågeställningar ger råd som går ut på att ?säga som det är? eller ?sluta skydda pappa?

Det är dumma och korttänkta råd. Det handlar inte om att skydda pappa utan om att skydda barnen och ge barnen en god känsla för sig själva och förhindra att de skuldbelägger sig själva.

Det är en balansgång att inte tala illa om honom och samtidigt ge dem svar på deras frågor.

Jag har inget intresse av att svartmåla honom eller vända dem mot honom. Men sanningen är tyvärr väldigt svart, och de är inte nöjda med inlindade svar.

Jag tror att om dom inte är nöjda med inlindande svar så måste du ge dem sanningen. Sanningen kommer ju fram till sist, och det är inte alltid lätt att veta när ett barn är redo att höra hela sanningen, men det att dina inlindade versioner inte längre räcker så är ett tecken på att dom behöver mer information.

Jag stå i en liknande situation, barnen är ännu småbarn och inte intresserade av all fakta. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga när dom ställer mig mot väggen. Sanningen, men vissa delar utelämnade. Sådant som enbart kommer sänka barnen tänker jag inte berätta. Som tex: Jag försökte, men han ville inte träffa er..Det finns ingen nytta med att dom vet det som barn, det bara stärker känslan av att vara oönskad av den andra föräldern. Och allt har man ju inte svar på. Jag vet inte exakt varför mina barns pappa inte vill träffa dem så ofta. Så jag kan inte svara på det. Jag kan bara berätta att jag vill träffa dem ofta. 

Och som någon ovan skrev, ge dem rätten att sörja och samtidigt visa du finns där. Att det inte är dem det är fel på, att dom är älskade och önskade.

Sedan behöver du försöka tala med pappan om hans inviter att han vill se dem. Han kan inte hålla på att lova sådant han inte tänker hålla, eller lova saker han mist rätten till (vet ju inte varför barnen inte träffar honom). Om han inte tänker sluta med det så skulle jag inte tillåta samtalen. För det om något gör nog barnen förvirrade. Och förstår han inte det, då är det bättre det är helt tyst från honom tills han kan ha en fungerande kontakt på alla plan. 

Nu är mina barn i mellanstadieåldern men vi separerade när de gick på förskolan. Det var samma sak där och då men nu ses de max 1 gång per år och har förstått och accepterat. Det enda du kan göra är att förklara, förklara och förklara.

Aldrig snacka skit om pappan utan vara saklig. Säga att du finns där oavsett vad och att du aldrig lämnar dom och när pappa mår bättre (eller vad det nu är som inte funkar) så kommer de ses igen.

Så småningom. med åldern, så förstår de mer och mer. Det är väldigt jobbigt och sorgligt när de är små för det är svårt även om det "går att resonera" med dom, men de har inte den där ingående förståelsen som de har när de blir lite äldre.