Barnens sorg och ilska över att inte träffa sin pappa

Nu är mina barn i mellanstadieåldern men vi separerade när de gick på förskolan. Det var samma sak där och då men nu ses de max 1 gång per år och har förstått och accepterat. Det enda du kan göra är att förklara, förklara och förklara.

Aldrig snacka skit om pappan utan vara saklig. Säga att du finns där oavsett vad och att du aldrig lämnar dom och när pappa mår bättre (eller vad det nu är som inte funkar) så kommer de ses igen.

Så småningom. med åldern, så förstår de mer och mer. Det är väldigt jobbigt och sorgligt när de är små för det är svårt även om det "går att resonera" med dom, men de har inte den där ingående förståelsen som de har när de blir lite äldre.