Tidigt gravid med andra

Nu är du ju redan gravid så jag vet inte hur ni tänkte där. Annars förstår jag dig till 100%, det är en utmaning att få ihop vardagen med ett barn. Ännu mer med två!

Ska ena föräldern få egentid så behöver en vuxen ta hand om två barn vilket kan vara rätt tufft , eller så får man ta varsin. Och då beror det ju på barnets ålder hur man delar upp sig och vad man gör. Men att få vara helt ensam är svårt.

Jag har två barn och jag ångrar dem inte men visst är det ett jäkla pusslande mellan varven.

Alltså det är supermysigt. Men det är som en kompis sa innan jag fick nr 2, två barn är inte som två barn. Alltså det är inte som ett plus ett. Det är som 18 barn. För de är i olika faser, har olika behov, man själv är ett vrak i början och då ska man inte bara följa bebisens rytm och rutiner utan även hantera det äldre barnet (oavsett i vilken ålder det barnet nu råkar vara).

OCH fixa mat. OCH vara snäll mot varandra och ta hand om sin relation. OCH så småningom börja jobba. Yada yada yada.

Men bara det att du reflekterar över det här och inser att det kan komma att bli tufft är ju jättebra. Då blir det enklare att hantera och i den bästa av världar får ni en jättelugn liten bebis som bara hänger med. 

Jag kände samma sak efter att jag hade plussat med barn nr 2. Hade precis innan fått ett missfall och innan det skedde var jag jätte pepp och blev så otroligt glad när vi plussade. Graviditet tre dvs det efter missfallet kändes det inte mer än okej, vad händer nu? Ska min son bli storebror nu etc. han är 2.5 år idag. Med tiden uppskattade jag graviditeten och är nu i v35 och längtar efter lillebror.

Jag tror det var mkt hormoner också som spelade in i början. Trots att man gjort allt förr är det ändå nytt att utöka familjen ytterligare. Din pojke är ju dessutom lite större och det låter fint att han kan leka med kompisar och så.

Jag tänkte exakt likadant när jag plussade med tvåan. Bokade tom tid för abort för jag var så övertygande att jag inte skulle kunna älska ett till barn lika mycket eller att jag ens skulle klara av att ha två barn. Ångrade mig i sista sekund tack och lov.

Även fast man har två barn som är olika individer så upplevde jag inte omställningen från 1 till 2 så stor. Då var jag redan van att ha barn och mitt liv var anpassat efter barn. Jag var så mycket tryggare i mig själv som förälder när 2an kom. Har precis 2 år mellan 1an och 2an. Min upplevelse är att det är lättare att få barnen relativt tätt. Den totala småbarnstiden blir kortare då.

Min rekomentation är att gå till kuratorn hos mvc, dom är proffs på just sånna här tankar. Hoppas du kan få hjälp att landa i något du känner dig nöjd med.

Som flera påpekat, när bebis nr 2 kommer så har man ju redan handlaget och vanan inne, man vet vad som ska göras och hur. :) På så sätt är allt mycket lättare.

Sen kan det vara en utmaning att hantera ett äldre syskon samtidigt som man har en bebis. Jag hade 2,5 år mellan mina två första barn och då bodde vi på ett ställe som bara erbjöd förskola tre halvdagar per vecka för det äldsta barnet, samtidigt som jag var rätt deprimerad (vilket jag inte riktigt förstod när jag var mitt i det) och ensam i ny stad. Det var tufft att vara urlakad och trött när barnens sovtider inte klaffade med varandra. MEN jag vill betona att det var en speciell situation jag var i med tanke på flytten, utan kontaktnät, maken hade en projektanställning så han hade svårt att vara föräldraledig osv.

Dock hade barnen på ett tidigt stadium utbyte av varandra. Storasyster drog med sig lillasyster i babysittern så att lillan fick sitta bredvid och titta när storasyster lekte. De var helt oskiljaktiga och ville t.om. helst sova i samma säng med varann tills de var 8 och 6 år. På helgerna brukade man bara skyffla i dem mat med jämna mellanrum, sen lekte de från morgon till kväll.

Med barn nr 3, en sladdis som föddes när de andra var 10 och 12 år gamla, så var jag under graviditeten lite orolig att jag skulle känna mig deprimerad igen. Då såg jag och min sambo till att vara hemma tillsammans båda de första månaderna, eftersom jag var rädd att det skulle kännas för tufft annars. Allt gick skitbra och det har bara varit glädje. Med det sagt, om du känner att det känns tufft så överväg en okonventionell lösning som denna. Man får vila när man behöver och om barnet tar flaska kan man gå iväg och träna utan problem.

Nu väntar jag barn nr 4 och är full av tillförsikt.

Din äldsta kommer vara i en bra ålder också, lite mer självgående, har börjat skapa vänskapsband med kompisar, osv (jämfört med min då 2,5-åring). Jag skulle vilja säga att du inte ska oroa dig, eller i vart fall påminna om att det är väldigt vanligt att man ifrågasätter typ allt i din situation. Det är ju okänd mark.

Som flera påpekat, när bebis nr 2 kommer så har man ju redan handlaget och vanan inne, man vet vad som ska göras och hur. :) På så sätt är allt mycket lättare.

Sen kan det vara en utmaning att hantera ett äldre syskon samtidigt som man har en bebis. Jag hade 2,5 år mellan mina två första barn och då bodde vi på ett ställe som bara erbjöd förskola tre halvdagar per vecka för det äldsta barnet, samtidigt som jag var rätt deprimerad (vilket jag inte riktigt förstod när jag var mitt i det) och ensam i ny stad. Det var tufft att vara urlakad och trött när barnens sovtider inte klaffade med varandra. MEN jag vill betona att det var en speciell situation jag var i med tanke på flytten, utan kontaktnät, maken hade en projektanställning så han hade svårt att vara föräldraledig osv.

Dock hade barnen på ett tidigt stadium utbyte av varandra. Storasyster drog med sig lillasyster i babysittern så att lillan fick sitta bredvid och titta när storasyster lekte. De var helt oskiljaktiga och ville t.om. helst sova i samma säng med varann tills de var 8 och 6 år. På helgerna brukade man bara skyffla i dem mat med jämna mellanrum, sen lekte de från morgon till kväll.

Med barn nr 3, en sladdis som föddes när de andra var 10 och 12 år gamla, så var jag under graviditeten lite orolig att jag skulle känna mig deprimerad igen. Då såg jag och min sambo till att vara hemma tillsammans båda de första månaderna, eftersom jag var rädd att det skulle kännas för tufft annars. Allt gick skitbra och det har bara varit glädje. Med det sagt, om du känner att det känns tufft så överväg en okonventionell lösning som denna. Man får vila när man behöver och om barnet tar flaska kan man gå iväg och träna utan problem.

Nu väntar jag barn nr 4 och är full av tillförsikt.

Din äldsta kommer vara i en bra ålder också, lite mer självgående, har börjat skapa vänskapsband med kompisar, osv (jämfört med min då 2,5-åring). Jag skulle vilja säga att du inte ska oroa dig, eller i vart fall påminna om att det är väldigt vanligt att man ifrågasätter typ allt i din situation. Det är ju okänd mark.