Min sambo ljuger om sitt knarkande

Ts. Jag tycker du ska lämna.

Vet inte om det är bra att ge ett sånt här råd.

Men det lär vara bättre att ha en relation där man delar värderingar, eller hur?

Hur ska ni ens kunna uppfostra barn tillsammans.

Tillit och gemensamma värderingar är väl grundstenar i ett förhållande.

Skit i vad andra tycker om honom.

Hur får han dig att må?

Känns det bra?

Montera inte ner dig själv när det handlar om så viktiga bitar.

Det handlar inte om att kompromissa om en ful tröja eller möbel...

Detta är ingen diss av dig, men du är naiv på området.
Och det mest troliga är att du inte vill se, och tror att droger ä ovanligt.

Men tänk om, för det är helt fel.
Och utvecklingen som den pekar nu och drogkonsumtion, så är det en pil rätt upp i himlen för tillfället.

Vi är i ett läge länder som Portugal, Estland och många andra har varit i, där de haft en rätt begränsad drogkonsumtion.
Och där gick det åt helvete.

Han har åkt fast för ringa narkotikabrott, och jag blev faktiskt lättat då jag trodde det skulle vara ett wake up call, men så verkar inte alls varit fallet (mer än att det sved lite i plåkan) då jag hittat grejer efter händelsen... vilket kanske är ett bevis på att han inte kommer sluta? 

Men har så svårt att se att detta skulle eskalera då han är mån om att göra karriär, och leva ett bra liv med "hög status". Han säger även att det inte är alla som klarar av att hålla distans på det sättet till kokain som han gör, då många blir fast och inte kan hålla sig till enstaka tillfällen, men att han aldrig skulle låta det hända.

Jag tror att han inte inser att detta förstör så mycket mellan oss då han alltid säger "men det går inte ut över någon annan, mer än min egen hälsa". Han förstår inte att jag mår så dåligt av det och känner en olust av att veta att det förekommer knark i mitt hem.. "men det har vart här och vänt" kommer han med då. 

Hans korta stubin tror jag inte kommer ifrån knarket då han alltid vart så och även ärvt (om man nu kan göra det) den sidan från hans far, dock vet jag inte om jag inbillar mig eller inte men att den blivit värre på senaste tiden. Det räcker med att jag inte lyssnar helt, säger något som inte låter som musik i hans öron eller att han behöver upprepa något som rösten höjs och man får en avhyvling. Jag är inte den som trippar på tå utan jag säger vad jag tycker och tänker vilket skapat stora diskussioner. Det slutar alltid med att jag känner mig missförstådd och att jag inte når fram. Har även sagt förlåt fast det borde vara han som gör det. Men hatar känslan av dålig stämning och att vara ovänner. Han har nog för mkt stolthet och ser sin sida som den enda sanningen ibland.... Nu rabblar jag bara allt dåligt, men det är när jag tänker på allt bra som jag börjar tveka om detta är skäl nog till att lämna... men antagligen. 

Alltså. Det är svårt att fortsätta ge dig råd när du försöker hitta ursäkter till det han gör. Du börjar redan bli medberoende i mina öron.

Du har rätt i att man behöver inte bli beroende, det finns gott om folk som använder droger så som de flesta gör med alkohol.

Men berättigar det att han ljuger för dig? Är otrevlig, gör att du mår dåligt? Får dig att tumma på dina principer.

Vad ska du med honom till om du inte kan lita på honom?

Droger är olagligt. Han borde kanske skaffa en kvinna som är lika liberal.

För den dagen hans barn kommer hem är påtända, då kommer han inte tycka att det är en så stor sak. Se till att hans barn inte blir dina. Så slipper du tänka på sånt.

Jag vet, det är bara så svårt att ta steget när man varit tillsammans ett bra tag och har så mycket tillsammans. Så det är väl därför jag försöker hitta ursäkter för jag tycker ju fortfarande om honom, men faktum kvarstår ju att han ljuger och är oärlig mot mig..

Jag har själv varit i det du beskriver. Lite kokain eller extacy på helgen då och då. Jag tyckte att det var otrolig skillnad mellan bruk och missbruk, och står fast vid det till viss del. Man är inte missbrukare om man brukar kontrollerat. På samma sätt som man inte är alloholist bara för att man tar några glad ibland. Men det är en hårfin gräns och jag tycker att vissa varningsklockor ringer här..

Han ljuger för dig. Han håller inte sina löften. Han smyger med det bakom din rygg. Han agerar oförstående inför att det skulle påverka nån annan, trots att du säger att det påverkar dig. Han ignorerar hur du känner. Alla dessa saker tyder ju på att han inte KAN eller VILL låta bli. Och båda är kanske lika illa?

Du behöver bestämma för dig själv om du tycker att det är ok eller inte att han tar något. Om inte får du ställa ett ultimatum.

Intressant med någon som varit där själv. Hur gjorde du i den situationen? och vad fick du för reaktioner från din partner?

Jag tycker också att det är skillnad mellan bruk och missbruk men jag är emot båda två. Jag håller med om att hans oförståelse tyder på att han inte vill sluta. Han tycker jag är överdriven när jag kommer med mina åsikter och förstår inte alls eftersom det enligt honom sker kontrollerat, vilket är skrämmande till viss del.. 

Ska samla mod och argument till att konfrontera honom om detta då det inte alls var länge sen jag hittade saker. Känns som jag måste bestämma mig för om jag ska bryta då eller endast ställa ultimatum. Kommer dock fortsätta ha mina misstankar då jag inte kommer kunna lita på att det han säger då kommer hållas, vilket i längden kanske ändå inte är hållbart...

Alltså, att han ljuger för dig är det största problemet tycker jag. Har själv använt en hel del kokain i mina dagar, både under uppväxten i överklassmiljö och i mer ljusskygga kretsar som festinslag. Är en driven akademiker och det har aldrig inverkat något på mitt vardagsliv, tycker att festande med alkohol är värre för mig men det är stränga straff när tunga droger är inblandade och därför tycker jag att man skall låta bli. Speciellt viktigt är det att inte vara i närheten av dom eftersom man kan råka illa ut även ovetandes, t ex om man åker i en bil där det finns droger. Är inte säkert att lagen gör åtskillnad på vem som faktiskt äger dom och dig, att hamna i fängelse är väl inget du har tänkt dig?

Att festbruka och missbruka är det milsvid skillnad på, nu skulle jag inte använda och det var inte minsta problem att inte ha det som ett inslag längre när jag kände att det var dags. Om du hade kunnat lita på honom så kunde han ju ha slutat...men om han ljuger så blir det ju svårt.

Ja situationen var ingen helt lik, då min partner även han brukade, och inte hade nåt emot att jag gjorde det. Men när jag började trötta på det livet så har han också trappat ner, och när jag slutat helt har jag ställt kravet på honom att också göra det, inga konstigheter. Jag tyckte mest det var tragiskt att omge mig med alla människor som tror att dom har kontroll, och tror att dom har ett val, men egentligen inte har nån annan livsgnista än en kul fest. Jag fick helt enkelt avsmak...

Jag håller med dig om att det kommer vara omöjligt för si att lita på honom ifall han går med på ett ultimatum. Kanske bara lägg fram för honom hur du känner, och säg att det här har skadat din tillit för honom permanent. Han vet hur du känner men har struntat i det. Han har betett sig egoistiskt och ljugit för dig.

Om det känns för hårt att lämna honom så föreslår jag att du säger att du behöver en tid ifrån honom för att tänka på om du vill fortsätta (om du har nånstans du kan bo 1-2 månader), och att han under tiden kan fundera på vad ärlighet och tillit innebär i en relation. Ställ också ett ultimatum för att det ens ska finnas en chans för er efter det här uppehållet. Det är nog lättare för dig att komma fram till vad du vill om du får lite distans.

Lycka till! Du förtjänar bättre än sån här skit, vill han inte se problemet kommer han aldrig ändra sig.

Det starkaste argumentet är ju att OM han nu har det under kontroll och anser sig välja att ta det, varför har han då valt att ta det trots att han lovat dig att låta bli. Att han valt att gå bakom din rygg och ljuga är ju nästan värre än om han inte kunnat låta bli och erkänt att han har problem enligt mig... håller med andra om att lögnen är det värsta