Ömsesidig attraktion för första gången i mitt liv... Men....
Hej Bullen. 
Jag har en konstig sorts relation med en man. Han är allt jag drömt om, och framför allt kan vi prata med varandra till skillnad mot hur det varit i tidigare relationer. Jag skulle vilja dela mitt liv med honom, men det är ingen idé av orsaker jag inte vill gå in på. Vår relation är dödsdömd från början och vi kan inte ens vara öppna med att vi träffas.
Det känns fruktansvärt jobbigt att jag, när jag äntligen hittar någon det klaffar med så kan jag inte få honom mer än under en begränsad tid, något han varit öppen med hela tiden. Det här äter mig inifrån och jag gråter mig till sömns som en tonåring om kvällarna trots att jag är både gammal och har barn, och har bara haft skitrelationer tidigare där jag blivit helt slutkörd och förbrukad.
Det känns som om jag aldrig kommer att träffa någon efter detta, att jag inte fick roligare än så här men jag fick i alla fall barn... Mina stackars barn har tyvärr fått utstå mycket av min bitterhet för att jag "nöjde" mig med deras pappa till partner, att mitt liv skulle varit bättre med en annan man. Jag borde så här med facit i hand kanske inte ha inlett en relarion med mina barns far, men jag ville ha barn.
Jag mår helt enkelt fruktansvärt dåligt. Det känns som om ingen vill ha mig, jag har bara en enda gång upplevt ömsesidig attraktion och det är nu. Att vi dessutom kan prata... Ja, det är på ett sätt nästan så jag önskar att jag aldrig hade mött honom eftersom det är som det är. Det är som om man håller en godisbit framför mig som jag inte får äta. Jag håller mig från att bli handlöst förälskad för att inte falla så hårt när han slutligen kommer att lämna mig. Jag tror verkligen inte att jag kan bli kär igen. Vad ska jag göra? Äta mig fet på en massa glass? Förlåt att det blev rörigt, men det är inget emot vad mitt liv är i stort.
