Varför pratar jag inte om det?

Jag miste mitt vuxna barn för två år sen. Jag kan fortfarande inte prata om det. Sorgen är för stor, jag blir förtvivlad och börjar gråta. Jag kan prata lite med  närmaste familj och nära vänner,  men helst inte för mycket. Det är för tidigt med gamla minnen för mig.

När jag träffar nya människor, som frågar "har du några barn" säger jag att jag bara har ett barn, fast jag har fött och uppfostrat två. Jag orkar inte prata om det.

Jag har gått i terapi. Men sorg tar den tid det tar.