Varför pratar jag inte om det?

Tror det är en förnekelse man har. Att prata om det gör det till en verklighet.

Sorg ser så olika ut för olika personer. En del pratar oavbrutet, en del vänder det innåt.  Känner du att du skulle vilja prata mer? Eller känns det bra som det är?  

Kanske är det så.Jag vänder det mesta inåt oavsett vad som händer. Jag har aldrig litat på andra personer och jag har definitivt aldrig öppnat mig för andra. Vänner brukar klaga på att jag är så "hemlighetsfull". Själv tycker jag inte att jag är hemlighetsfull utan mer att jag har en stor integritet.

Det är inte så att jag vill prata om det egentligen utan mer att jag undrade om det är onormalt att inte ens berätta för hyfsat nära vänner att ens bästa vän är sjuk och senare har gått bort tom.

Beklagar din förlust. Kan det vara så att du inte är redo att möta den sorg du kommer känna om du pratar om det? Förstår du vad jag menar? Att du inte är redo att möta din egen sorg. Så du undviker sorgen, än så länge. För att den är för jobbig att konfrontera sig med.

Tack för visad medkänsla. Kanske kan det vara så. Det är min bästa vän sen tiotals år det gäller. Innan dess hade jag en annan bästa vän men hon gick också bort innan jag träffade hon som nyss har gått bort. Jag kanske är i chock fortfarande? Trots att det var väntat så gick det så väldigt fort plötsligt och jag hann inte säga adjö. Jag hann inte dit i tid. Jag fick inte säga adjö till den första som dog heller. Jag har haft två nära vänner i mitt liv som jag har delat allt med och båda har dött. Kanske har jag inte kunnat ta till mig att hon har gått bort än och vad det kommer att innebära för mig för resten av mitt liv? Nu har jag ingen nära vän kvar, ingen som ens är i närheten av att vara en nära vän och jag ser inte att jag nånsin kommer att orka engagera mig i någon heller. Dessutom är det ju något speciellt med någon som delar ens historia. Någon man inte behöver förklara så mycket för. Någon som förstår ändå. Någon som man har delat livet med. Någon där ord är överflödiga.

Så kan det vara. Det tar tid att ta in det. Ja, det är speciellt med någon man har en historik med. Jag förlorade min syster, det är många år sen nu. Men ens egna liv går ändå vidare.

Ta hand om dig.

Det tror jag med

Livet går vidare men frågan är hur mycket man själv går vidare. Tack för medkänslan.

Kan så vara.

Det är fortfarande flera stycken som jag inte har berättat för. Jag vänder tydligen allt inåt.

Alla har olika sätt att hantera sorg och det finns inget fel sätt så länge som det för en vidare i sorgprocessen. Jag hanterar alltid första fasen av sorgen med att tiga. Det betyder inte att jag inte börjat bearbeta sorgen. Jag är till naturen ganska noggrann och aningen tystlåten. För mig måst jag slippa till stadiet där jag bearbetat sorgen så långt att jag kan klä den i ord. Förklara vad jag känner och varför. Så länge som sorgen är för ny är alla känslor på ytan och jag får inte ordning på det. Då vill jag inte heller prata om det för allt skulle bara komma ut som ett massa svammel. Det är helt enkelt min personlighet som gör att jag vill jobba på det själv lite innan jag börjar prata om det.

Vad jag försöker säga är att fast du inte ännu är beredd att prata om det behöver det inte betyda att du inte bearbetar sorgen. Vi är alla olika och tar itu med sorg på olika sätt. Det att du funderar på den här saken tycker jag berättar att du har koll på vad du själv känner.

Jag beklagar verkligen förlusten av din vän och jag hoppas du snart kommer till en plats där du är villig att dela med dig av din sorg till dina närmaste. 

Du har nyss mist din bästa vän, och du kanske inte ens i ord kan formulera dig ens för dig självhur det känns, och vad hon betydde i ditt liv just nu.

Du säger att ingen i ditt liv ens kommer i närheten av hennes roll för dig, så det är väl anledningen till att du inte berättar. Vem skulle förstå din berättelse om henne, om er vänskap, om din sorg.....?

Tids nog kommer orden fram.

Jag har en allra bästa vän. Vi har pratat dagligen i 7 år, om allt och på alla nivåer. Vi är livsvänner. Någon av oss kommer att lämna, och någon kommer att bli lämnad, till slut.

Hon vet att om någonting skulle hända henne, så skulle jag släppa allt jag har för händer - och åka över halva jordklotet om det behövdes.

Jag är övertygad om att jag skulle bli alldeles stum om hon dog. Jag skulle inte förmå att formulera henne i ord, skulle inte kunna gorma min sorg inför andra. Hon är så privat för mig, och kärleken och tilliten till henne enormt djup.

Jag miste mitt vuxna barn för två år sen. Jag kan fortfarande inte prata om det. Sorgen är för stor, jag blir förtvivlad och börjar gråta. Jag kan prata lite med  närmaste familj och nära vänner,  men helst inte för mycket. Det är för tidigt med gamla minnen för mig.

När jag träffar nya människor, som frågar "har du några barn" säger jag att jag bara har ett barn, fast jag har fött och uppfostrat två. Jag orkar inte prata om det.

Jag har gått i terapi. Men sorg tar den tid det tar. 

Åå vilka fina och tänkvärda svar. Önskar att jag hade orken att svara er bättre men jag är för nedstämd just nu. Tror det ligger mycket i det ni skriver. Jag kan inte och orkar inte prata om hennes död för ingen förstår ändå hur mycket hon betydde och hur nära vi stod varann. Det var henne jag ringde för allt, stort som smått, och nu har jag ingen att ringa. Ingen att vara med. Tystnaden är öronbedövande.

Till dig anonym mamma så vill jag beklaga sorgen. Så fruktansvärt för dig att förlora ditt barn.