• Äldre 11 Mar 12:47
    2788 visningar
    83 svar
    +1
    83
    2788

    Är så less en del av mina brukare...

    Ja, man få pysa lite ibland.

    Därefter ska man ta sig en funderar på varför de beteer sig som de gör. Har de kontroll över sina liv, har det annnat de kan aktivera sig med, har de förlorat mycket av sin livkvalitet, hur mycket av sin situation kan de påverka?

  • Äldre 11 Mar 13:02
    #6
    Anonym (.) skrev 2019-03-11 12:55:15 följande:
    De har absolut ingen juridisk skyldighet att bete sig på ett visst sätt. Men jag tycker att rent empatiskt borde man väl förstå att det finns gränser. Om jag bor någonstans och så får jag lite för lite mjölk i kaffet, ja inte skulle jag börja och gnälla eller "försöka" bete mig på ett visst sätt, jag skulle vara genuint tacksam över kaffet jag fick men vid nästa kaffeservering skulle jag säga "kaffe med rätt så mycket mjölk *ler*". Även om det är deras hem måste man väl ha empatisk och social kompetens, och bara känna nöjdhet och tacksamhet någon gång. Det är jag alltid, oavsett vem det är, oavsett om det är deras jobb eller frihet, oavsett om de är man eller kvinna, vit eller svart.
    De har troligvis förlorat mycket av sin livkvalitet, kanske nära och kära är borta, de styr inte längre över sina liv och kan inte sköta vardagliga saker själv, kanske utsättas regelbundet för något som skulle varit extremt förnedera för tio år sedan.

    De känner nog delvis en bitterhet och frustration över sin sitution vilket gör att tacksamhet sitter långt inne. Samtidigt tar de chansen att styra och påverka det lilla de kan.


  • Äldre 11 Mar 13:03
    #7
    +2

    Cranky Old Man


    What do you see nurses? . . .. . .What do you see?
    What are you thinking .. . when you?re looking at me?
    A cranky old man, . . . . . .not very wise,
    Uncertain of habit .. . . . . . . .. with faraway eyes?
    Who dribbles his food .. . ? . . and makes no reply.
    When you say in a loud voice . .?I do wish you?d try!?
    Who seems not to notice . . .the things that you do.
    And forever is losing . . . . . .. . . A sock or shoe?
    Who, resisting or not . . . ? lets you do as you will,
    With bathing and feeding . . . .The long day to fill?
    Is that what you?re thinking?. .Is that what you see?
    Then open your eyes, nurse .you?re not looking at me.
    I?ll tell you who I am . . . . .. As I sit here so still,
    As I do at your bidding, .. . . . as I eat at your will.
    I?m a small child of Ten . .with a father and mother,
    Brothers and sisters .. . . .. . who love one another
    A young boy of Sixteen . . . .. with wings on his feet
    Dreaming that soon now . . .. . . a lover he?ll meet.
    A groom soon at Twenty . . . ..my heart gives a leap.
    Remembering, the vows .. .. .that I promised to keep.
    At Twenty-Five, now . . . . .I have young of my own.
    Who need me to guide . . . And a secure happy home.
    A man of Thirty . .. . . . . My young now grown fast,
    Bound to each other . . .. With ties that should last.
    At Forty, my young sons .. .have grown and are gone,
    But my woman is beside me . . to see I don?t mourn.
    At Fifty, once more, .. ?Babies play ?round my knee,
    Again, we know children . . . . My loved one and me.
    Dark days are upon me . . . . My wife is now dead.
    I look at the future ? . . . . I shudder with dread.
    For my young are all rearing .. . . young of their own.
    And I think of the years . . . And the love that I?ve known.
    I?m now an old man . . . . . . .. and nature is cruel.
    It?s jest to make old age . . . . . . . look like a fool.
    The body, it crumbles .. .. . grace and vigour, depart.
    There is now a stone . . . where I once had a heart.
    But inside this old carcass . A young man still dwells,
    And now and again . . . . . my battered heart swells
    I remember the joys . . . . .. . I remember the pain.
    And I?m loving and living . . . . . . . life over again.
    I think of the years, all too few . . .. gone too fast.
    And accept the stark fact . . . that nothing can last.
    So open your eyes, people .. . . . .. . . open and see.
    Not a cranky old man .
    Look closer . . . . see .. .. . .. ?. . ME!!

  • Äldre 11 Mar 13:06
    #9
    +1
    Anonym (.) skrev 2019-03-11 13:00:49 följande:
    Ja, jag förstår att deras värld är liten och för många är morgon och kvällsbesöket av personalen den enda mänskliga tillvaron dom har. Men jag tänker att det borde väl vara ett ännu större motiv att vara tacksam, nöjd och relativt tillmötesgående (utan att göra för mycket avkall på det dom tycker är viktigt, självklart ska de trivas och känna kontroll). För är man det, då får man en finare relation till vårdpersonalen, de tycker det är roligare att gå dit och stämningen känns mycket roligare. 
    Så kan man tycka och det ligger en del sanning i det. Tyvärr kan det bli en ond spiral av sånt här. Personalen är stressa, brukaren känner sig inte sedd och blir petig och otacksam, personalen blir grinig, osv....
  • Äldre 11 Mar 13:08
    #12
    +2
    Anonym (.) skrev 2019-03-11 13:06:19 följande:
    Om man nu befinner sig i den situationen, visst har man all rätt att känna sig ledsen, sorgsen och frustrerad, ABSOLUT.

    Men min princip är att man måste tänka "okej, livet blev skit men hur gör jag det bästa av situationen?". Ja det är till exempel att etablera en trevlig och god relation till vårdpersonalen, skratta, berätta och ha humor. Kommer man till lunch och middag behöver man inte gnälla över maten och förstöra stämningen för andra, man kan istället berömma någon för vilken fin tröja dom har eller vilket fint väder det är, på så sätt blir andra glada och man blir själv socialt stimulerad av att få göra gott åt andra.
    Tyvärr är det svårt att förändra andra. Ibland får man gilla läget, acceptera hur det är på ett jobb och göra det bästa av situationen, ""okej, jobbet är skit men hur gör jag det bästa av situationen?"
  • Äldre 11 Mar 13:19
    #16
    +1
    Anonym (.) skrev 2019-03-11 13:13:02 följande:
    Ja jag förstår att deras principer är viktiga att efterfölja, och jag förstår att deras självständighet är hotad. 

    Om du försöker läsa mellan raderna och sätta dig in i någon annans situation hade du från första början förstått vad jag menar... 

    De SKA få sina behov tillgodosedda. T.ex. vill de ha mycket mjölk i kaffet men fick lite, så kan man väl fanimig dricka kaffe med för lite mjölk EN gång om personalen nu hällt upp det och gått flera trappor med en kaffebricka till ens rum, men vid nästa kaffeservering säger man till i förväg "jag kan ta en kaffekopp med mycket mjölk i.
    tack". Man kommer få sina KAFFE BEHOV tillgodosedda, men det finns olika sätt att påpeka dom på. Man behöver inte gnälla åt andra.

    Ja och har man förlorat så mycket i livet både fysiskt och socialt, borde inte relationen till brukare och personal vara ÄNNU mer angelägna att hålla goda?
    Att gnälla och pyssa lite är ok. Att sen fortsätta hacka på de vars liv är bereonde av att du gör ditt jobb är inte ok.


  • Äldre 11 Mar 13:21
    #19
    Anonym (.) skrev 2019-03-11 13:19:21 följande:
    Föreställer mig vara 80 år och bo på boendet jag jobbar:

    Att stiga upp vid 7.30 till 9.00 på morgonen är ingenting som kan reducera livskvalitén för mig. För att ta mina tabletter i en rimlig tid vore det hur som helst nödvändigt att stiga upp då.

    Att gå och sova mellan 19 och 21 är ingenting som skulle sabotera mitt liv heller. 

    Att servas frukost, vällagad lunch från grunden, mellamål med kaffe, vällagad middag från grunden och kvällsmål. Ja vem i Sverige äter så bra? INGEN, hur kan man vara missnöjd? Ja man kanske inte var sugen på köttfärssås den torsdagskvällen men fine, what ever, nog blir det bra med mjölk till. 

    Det är klart jag får bestämma min mjölkmängd i kaffet, men på vilket sätt jag bestämmer det är snarare frågan. Jag behöver inte gnälla på det någon redan hällt upp, utan kan dricka dåligt kaffe EN gång men säga till nästa gång så de vet att jag vill ha mycket mjölk alternativt kan jag till nästa gång begära en liten plastmugg med mjölk på sidan om så jag kan dosera mjölken själv, det skulle absolut inte personalen ha något emot att åtgärda om jag sa det trevligt. 
    Tror att för både dig själv och de du jobbar för bör du fundera på var du gör mest nytta och skulle ha arbetsglädje.


  • Äldre 11 Mar 13:32
    #21
    Anonym (.) skrev 2019-03-11 13:24:39 följande:
    Nej de har inte skyldighet att göra min dag. Killen som gick in i ica framför mig höll inte upp dörren och hade ingen skyldighet till det. Dotterns kompis sa inte tack för maten och hade ingen skyldighet till det. Dejten berättade inte för mig att han redan var gift och hade ingen skyldighet till det. Jag mobbades i skolan av elever som inte hade skyldighet att gilla mig.

    Ska vi bete oss som svin och säga "jag har inga skyldigheter" hehe eeh nej det har du inte, men vill vi ha ett fint samhälle med glada medborgare och fina relationer, ja då får du nog bjuda till lite annars lär vi få krig snart. 
    Antar att du är utbildad undersköterska. Ta och gå tillbaka till det du lärde dig i kurserna
    Hälsopedagogik
    Psykologi
    Etik och människans livsvilkor
  • Äldre 11 Mar 13:39
    #24
    Anonym (.) skrev 2019-03-11 13:34:03 följande:
    Jag ska tillgodose deras behov, som jag skrev först av allt.

    Men jag kan enormt provoceras av missnöjda, otacksamma och gnälliga personligheter. 
    Vänj dig, det kommer inte bli bättre. Du måste lära dig förstå och hantera det. Klara du inte det så bör du leta annat jobb.

    Sen kan du pyssa lite med jämna mellanrum med kollegorna.

    Jag har preics samma problem som ledare och utbildare, "missnöjda, otacksamma och gnälliga personligheter." Men det är en del av jobbet som jag måste lära mig hantera.


  • Äldre 11 Mar 13:47
    #26
    Anonym (.) skrev 2019-03-11 13:45:03 följande:
    Och ger man handen slukar dom armen, får dom armen slukar dom torson ;)
    Lär dig säga nej kan vara ett först steg till en mer dräglig arbetsituation.


  • Äldre 11 Mar 14:03
    #31
    fornminne skrev 2019-03-11 13:51:43 följande:

    Jag jobbar också med människor (dock inte med vård). Det är självklart för mig att vara tillmötesgående och ge så god service som möjligt. MEN jag kan också bli irriterad på en del som är överdrivet petiga eller verkar tro att de befinner sig på lyxhotell. För det finns ju faktiskt en gräns, vad personalen kan erbjuda och hur mycket personalen kan slå knut på sig själv. Kunden har inte alltid rätt. Jag blir ibland full i skratt när jag läser inlägg som "byt jobb!" så fort någon gnäller av sig. De verkar inte inse att om alla följde det rådet, bara för att de inte orkade vara några supermänniskor, skulle det knappt finnas någon personal kvar...


    Helt ok att gnälla av sig ibland. Men kan man inte förstå sjuka äldres livssituation och lära sig hantera det kanske inte äldrevården är rätt plats.

    Jag är också sjukt less på de jag möter i jobbet ibland och gnäller av mig med mina nära kollegor. Däremot har jag insett att det är del av jobbet, jag har förstått, i alla fall delvis, varför de gör som de gör.


  • Äldre 11 Mar 14:29
    #35
    elmadumle skrev 2019-03-11 14:18:05 följande:
    Där har du ett stort problem; när de flyttar in så blir många helt plöstligt såååå sjuka, de kan ingenting, vet du varför? många anhöriga säger att när de flyttar in att hos oss får du hjälp med precis allt, du behöver inte göra något, de har betalt för att lyda din minsta vink. När de upptäcker att nä så funkar det inte, man ska göra det man kan själv, inte bara ligga i sängen och ringa på larmet för att säga: fyll på mitt vattenglas, det har du betalt för. Det är ingen serviceinrättning i den bemärkelsen, vi är inga hushållerskor. Och när man då säger att du får faktiskt försöka lite själv får man höra; "jag ska anmäla dig, jag ska minsann se till att du förlorar ditt jobb, jag ska kontakta högre instans". Det är inte så enkelt som vissa vill tro att jobba med gamla människor.
    Här hänger väl lite på det jag skrev:
    " Men kan man inte förstå sjuka äldres livssituation och lära sig hantera det kanske inte äldrevården är rätt plats."

    Jag har aldrig hävdat att det är enkelt, inte krävande eller  ett okomplicerat jobb. Jag är övertygad om at  jag inte skulle klara det.

    Jag säger också att det är helt ok att pysa ibland och känna frustration. Men vid något läge måste man komma till en punkt där jobbet tar mer än det ger och man inte ser någon lösning inom en överskådlig framtid. Då är det dags att se sig om efter nytt.


Svar på tråden Är så less en del av mina brukare...