När man inte är nöjd i sin relation
Ja vad ska jag säga. Känner igen mig. Jag är sambo med min bäste vän, älskar honom även om jag varje gång jag tänker den tanken börjar fundera på om jag verkligen gör det och det gör mig ledsen. Vi har två fantastiska barn och lever ett ganska bra liv. Skäms för att jag då ifrågasätter det hela. Han tar inte heller initiativ. Och det handlar om allt från litet till stort. När jag tänker efter är det väldigt sällan han gjort det även om han Har gjort det... Men känner att jag är den drivande, den stora tryggheten för barnen och den som ska få allt att bli till en familj. Jag skulle så gärna vilja kunna luta mig mot min partner men känner inte den styrkan hos honom och inte heller tilliten. Säkert orättvist tänkt av mig ibland men det är så jag känner. Han tar inte initiativ till att rensa i barnens garderober, tror inte han gjort det sedan dom föddes. Inte till att göra en helg aktivitet förutom fika på stan. Men jag skäms när jag skriver detta för han är ändå så fin stundtals men det känns som om han i långa perioder checkar ut. Förra semestern satt han inne i stugan med sin dator hela tiden. Jag och barnen badade och promenerade och myste.det var som om han var med på ett litet hörn. Åh det gjorde mig fruktansvärt ledsen. Det var även jag som betalade för stugan helt själv å det kändes väldigt orättvis. Men mycket är oxå fint. Jättefin pappa även om initiativförmåga är svag och tryggheten inte rockhard. Vi har det ganska ok och stundtals bra, vi skrattar och har roligt ihop men räcker det i längden?! Ska jag leva lite som på vänt.jag ansvarar så mycket för allt annat att jag inte längre vet vad jag vill. Känns ibland som jag släpar på en långtradare. Jag skulle önska att jag kunde sätta mig i passagerarsätet och bara åka med ibland.
Finns annat som sviktar som ekonomin och gemensam ekonomiska planer, delandet på hushållssysslor osv osv
Men mest känner jag mig trött, klassiskt osedd och ledsen. Skyller ibland på det men kommer alltid tillbaka till tanken och undrar när det i så fall ska gå äver. Men beror det på att jag är en sliten småbarnsmorsa eller är det kanske JAG som checkat ut...
Jag är själv skilsmässobarn och har aldrig riktigt förlåtit min mamma för att hon lämnade mig för det var så det kändes även om vi idag står väldigt nära varandra.så hur skulle jag kunna göra det mot mina egna barn?!
Drömmer ibland om att vinna massa pengar så jag kan köpa mig ett hus och bo i nära vår lägenhet och så att jag kan hjälpa honom bo kvar i lägenheten för barnens skull. Vårt boende idag är för dyrt för att ngn av oss ska kunna bo själva där. Men jag vill inte att barnen ska slitas upp från sitt hem till NGT sämre. Har lovat min dotter att hon inte ska behöva flytta om det inte är till NGT vi tycker är bättre.
Suck, vem sa att livet var lätt?!