Anonym (Ledsen) skrev 2019-03-21 20:01:50 följande:
Så jättetråkigt att du också hamnat i samma situation som mig, beklagar av hela mitt hjärta..... Och ja, jag kan också säga att jag förstår dig precis...hur du måste känna dig nu efter det jag nyss läst. Vilken vecka avbröt ni i ?
Har du fått någon förklaring om detta är ett normalt mående efter ett avbrytande av graviditet? Jag förstår givetvis att ingen som tvingas genomgå ett avbrytande tycker det är roligt, även om många ändå kan känna sig lättade efter att det är gjort. Men som jag känner mig så känner jag bara att det blev ett helt fel beslut! Känns som om jag gick som i ett töcken och inte riktigt var klarvaken över vad ett beslut innebär....
Jag mådde också verkligen jättedåligt av graviditetshormonerna, fruktansvärt illamående och helt slut i hela kroppen (blev säkert så för att det var väldigt tungt att känna att ett beslut måste fattas innan graviditeten fortlöpte alltför långt).
Vi avbröt i vecka 8 (7+1) och hade då haft 2 veckor på oss att fatta ett beslut.
Jag har exakt samma känsla som du....tittar på min yngsta och tänker att det lilla livet också (om graviditeten hade gått bra) hade fått växa upp som hon...
Det gör verkligen jätteont långt in i hjärteroten att det nu är som det är.
Vi är dessutom 40+ så att bli gravid igen är nog inte troligt.
Beslutet togs mest pga hänsyn till sjukdom i familjen. Men ett barn ångrar man aldrig och jag inser nu att detta som jag gjorde kommer jag att ångra resten av mitt liv...även om jag förstår att tiden säkert läker alla sår (känns dock inte som så i dagsläget), så kommer jag alltid att bära med mig en saknad efter något som vi egentligen hade längtat efter...men som inte kom så lägligt så här sent i livet..
Kram tillbaka!
Vi avbröt i v 9. Kan inte släppa bilden av det där lilla som kunnat bli en till underbar liten familjemedlem. Vi är också runt 40 så det kändes som att detta var sista chansen. Nu eller aldrig liksom. Men jag kände mig såå färdig. Var så säker på att jag inte ville ha fler. Och nu värker hela hjärtat och aborten känns så fruktansvärt meningslös.
Vi får väl helt enkelt försöka minnas varför vi tog beslutet. Men tror också att detta är något som kommer finnas kvar som ett litet sår i hjärtat resten av livet.
Tyvärr tror jag att dessa känslor inte är helt ovanliga :(.
