-
Stor sorg och ånger efter abort
Finns det fler som gjort abort och som ångrar sig enormt efteråt och känner stor sorg över att det blev som det blev? Men att gjort är gjort och hur mycket man än vill och önskar så går det ej att vrida klockan tillbaka och få tillbaka det lilla livet i livmodern igen
...
Är helt knäckt och vet ej hur jag ska kunna gå vidare.
Är det en normal känsla att känna så här efteråt?
Beslutet att avsluta graviditeten var inget lätt beslut...tog det tillsammans med mannen och med sjukhusets kurators hjälp. Dock ser jag det som om jag tog hänsyn till alla andra men tillät mig ej att lyssna till mitt eget hjärta. Ska tillägga att jag varit tveksam till att behålla pga olika saker, men en stor del av mig hade även kunnat tänkt mig att fullfölja graviditeten. Nu blev det beslutat att detta var bäst för övriga i familjen....Ändå känns det som nu hänt så FEL och jag ångrar mig verkligen så fruktansvärt att vi gjorde abort.....Är helt knäckt.
Även om jag inte önskar någon samma upplevelse så vore det skönt att få "prata" med fler som känner som jag eller som kanske har något klokt att säga hur jag ska bli människa igen och orka ta tag i vardagen igen....
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-03-23 06:54
Finns det någon som sitter i samma sorg och ånger som mig och som kan tänkas åt att följas åt lite här för att hjälpa varandra framåt och att kanske kunna må bättre allteftersom?
Vore också skönt om någon som känt som mig och som har lyckats tagit sig ur sorgen, hur gjorde du för att ta dig framåt?
Orkar ej med inlägg som ifrågasätter att graviditeten fick avslutas....Det gör nog ont som det gör att det nu är som det är. -
Svar på tråden Stor sorg och ånger efter abort
-
-
-
Så jättetråkigt att du också hamnat i samma situation som mig, beklagar av hela mitt hjärta....Anonym (N) skrev 2019-03-21 18:14:33 följande:
Åhhh ja jag är i precis samma situation. Blev oplanerat gravid trots p-piller och jag kände bara att jag verkligen inte orkade gå igenom graviditet och bebistid igen. Mådde fruktansvärt illa och var så trött och var helt säker på att abort var rätt beslut för alla. Vi har flera barn tillsammans sedan tidigare och jag inbillade mig att jag även gjorde aborten för deras skull. Min man lät mig välja hur vi skulle göra.
Nu när det gått några veckor, illamåendet och tröttheten är borta och hormonerna har återgått till det normala och jag ÅNGRAR MIG. Förstår ingenting. Hur kan det kännas så annorlunda nu mot då? Har gråtit så mycket och känner mig som världens mest hemska människa. Kan knappt titta på vår minsta tjej utan att få dåligt samvete.. klart hon hade velat bli storasyster, hon hade blivit överlycklig.
Så ja.. jag förstår precis hur du mår :(. Stor kram!
. Och ja, jag kan också säga att jag förstår dig precis...hur du måste känna dig nu efter det jag nyss läst. Vilken vecka avbröt ni i ?
Har du fått någon förklaring om detta är ett normalt mående efter ett avbrytande av graviditet? Jag förstår givetvis att ingen som tvingas genomgå ett avbrytande tycker det är roligt, även om många ändå kan känna sig lättade efter att det är gjort. Men som jag känner mig så känner jag bara att det blev ett helt fel beslut! Känns som om jag gick som i ett töcken och inte riktigt var klarvaken över vad ett beslut innebär....
Jag mådde också verkligen jättedåligt av graviditetshormonerna, fruktansvärt illamående och helt slut i hela kroppen (blev säkert så för att det var väldigt tungt att känna att ett beslut måste fattas innan graviditeten fortlöpte alltför långt).
Vi avbröt i vecka 8 (7+1) och hade då haft 2 veckor på oss att fatta ett beslut.
Jag har exakt samma känsla som du....tittar på min yngsta och tänker att det lilla livet också (om graviditeten hade gått bra) hade fått växa upp som hon...
Det gör verkligen jätteont långt in i hjärteroten att det nu är som det är.
Vi är dessutom 40+ så att bli gravid igen är nog inte troligt.
Beslutet togs mest pga hänsyn till sjukdom i familjen. Men ett barn ångrar man aldrig och jag inser nu att detta som jag gjorde kommer jag att ångra resten av mitt liv...även om jag förstår att tiden säkert läker alla sår (känns dock inte som så i dagsläget), så kommer jag alltid att bära med mig en saknad efter något som vi egentligen hade längtat efter...men som inte kom så lägligt så här sent i livet..
Kram tillbaka! -
-
-
-
-
Skulle kunnat vara jag som skrivit det du skrivit...Anonym (N) skrev 2019-03-21 21:22:44 följande:Vi avbröt i v 9. Kan inte släppa bilden av det där lilla som kunnat bli en till underbar liten familjemedlem. Vi är också runt 40 så det kändes som att detta var sista chansen. Nu eller aldrig liksom. Men jag kände mig såå färdig. Var så säker på att jag inte ville ha fler. Och nu värker hela hjärtat och aborten känns så fruktansvärt meningslös.
Vi får väl helt enkelt försöka minnas varför vi tog beslutet. Men tror också att detta är något som kommer finnas kvar som ett litet sår i hjärtat resten av livet.
Tyvärr tror jag att dessa känslor inte är helt ovanliga :(.
Hur tänker du kring att ta dig vidare i livet med den tunga ryggsäck du också bär på? Hur gör man för att det inte ska göra så ont och kännas så fel som det det verkar blivit för såväl dig som mig och säkert många många med oss....?
Som en vän till mig sa i dag - Det är alldeles nyligen detta hände, det är klart att det måste få finnas sorg med i bilden....Men, detta känns inte enbart som en sorg och ett sorgearbete jag har framför mig, det värker i varenda del av mig att detta avbrytande blev INTE som det skulle, det blev totalt FEL och jag förstår inte hur jag ska kunna glömma och förlåta detta när jag / vi egentligen väldigt väldigt länge längtat efter en 3:a...men det inte har blivit något....förrän nu när det gått lång tid sedan vi började jobba för att få en 3:a och helt hade ställt in oss på att det så inte blev och så dyker detta plus upp....och så slutade det så här
-
-
