Stor sorg och ånger efter abort

Finns det fler som gjort abort och som ångrar sig enormt efteråt och känner stor sorg över att det blev som det blev? Men att gjort är gjort och hur mycket man än vill och önskar så går det ej att vrida klockan tillbaka och få tillbaka det lilla livet i livmodern igen ...

Är helt knäckt och vet ej hur jag ska kunna gå vidare.

Är det en normal känsla att känna så här efteråt?

Beslutet att avsluta graviditeten var inget lätt beslut...tog det tillsammans med mannen och med sjukhusets kurators hjälp. Dock ser jag det som om jag tog hänsyn till alla andra men tillät mig ej att lyssna till mitt eget hjärta. Ska tillägga att jag varit tveksam till att behålla pga olika saker, men en stor del av mig hade även kunnat tänkt mig att fullfölja graviditeten. Nu blev det beslutat att detta var bäst för övriga i familjen....Ändå känns det som nu hänt så FEL och jag ångrar mig verkligen så fruktansvärt att vi gjorde abort.....Är helt knäckt .

Även om jag inte önskar någon samma upplevelse så vore det skönt att få "prata" med fler som känner som jag eller som kanske har något klokt att säga hur jag ska bli människa igen och orka ta tag i vardagen igen....

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-03-23 06:54

Finns det någon som sitter i samma sorg och ånger som mig och som kan tänkas åt att följas åt lite här för att hjälpa varandra framåt och att kanske kunna må bättre allteftersom?

Vore också skönt om någon som känt som mig och som har lyckats tagit sig ur sorgen, hur gjorde du för att ta dig framåt?

Orkar ej med inlägg som ifrågasätter att graviditeten fick avslutas....Det gör nog ont som det gör att det nu är som det är.

Du är inte ensam om att känna saknad och att varje dag känna smärta & sorg inom dig. Jag känner samma och vet att det är många med oss som varje dag får uppleva detta.

Vi har gjort avslut av graviditet av olika skäl, du och jag. Men att sorgen och ångesten är detsamma för oss båda.

Jag får själv panik över vad vi har gjort....Vi hade planerat och längtat i flera år efter vår 3:a...men vi blev inte gravida. Under dessa år har mkt hänt, bla sjukdom i vår kärnfamilj som gjorde att det nu blev som det blev. Men allt gick så fort....hade vi bara gett varandra lite tid till att fundera så vet jag att vi kommit fram till att behålla. Allt gick helt enkelt för snabbt och att chocken över att få ett plus när vi bearbetat klart att vi inte kommer att få fler barn....jag var nog inte ute ur den chocken när beslutet togs. Nu när allt är gjort och jag vaknat upp så inser jag att vi egentligen inte hade pratat speciellt mkt utan att allt fokus gick till att med ett till barn så skulle inte orken finnas för den i familjen som är sjuk och då skulle alla bli lidande.....Men med facit i hand så blev det här värre för alla! Jag är så knäckt att jag får kämpa för att inte låta mina barn se mig knäckt...jag får kämpa för att se till att det kommer mat på bordet. Jag bara längtar att det ska bli kväll så jag får släppa min mask jag har för barnen skull för att sen bara gråta och ÅNGRA ÅNGRA ÅNGRA att det slutade så här fruktansvärt!

Men, jag vill kunna känna glädje till allt här i livet igen....Jag vill att det ska gå! Men, jag förstår att jag inte kan få till det själv så här i början....Jag vet helt enkelt inte hur andra som suttit i min sits och känt samma ångest och sorg kunnat ta sig vidare och få bli lycklig igen. Jag önskar så att jag får veta hur man börjar...

Jag ska ta kontakt med kurator till veckan, samma kurator där vi tog beslutet. Jag kommer att tala om hur FEL allt blev från början till slut. Sen får jag se om hon kan hjälpa oss. Jag ångrar ju att jag från början tog kontakt med sjukhusets kurator på abortmottagning....Jag skulle kanske ha vänt mig till någon annan iställlet. Känns som om abortmottagning är på löpande band och att där tänker dom mest på att göra en trygg att genomföra en abort...invagga en i falsk tro.

Känns som jag aldrig fick tänka och fundera med hjärtat...Vi skulle tänka rationellt och glömma våra känslor. 

Hur har du tänkt komma vidare med din sorg och saknad? 

För så här kan vi inte ha det....Då går vi helt under och jag har min familj att värna om och måste bara komma upp till ytan igen....

Stor kram! Önskar jag kunde hjälpa mig själv och dig och alla andra.

Det enda jag kan göra nu är att varna andra som står inför val. Jag skulle informera dom om hur det kan bli efteråt....Info som jag aldrig fick......Önskar att någon hade uppmuntrat mig när jag sa att med hjärtat känns det helt fel......

Kärlek till dig från mig! 

Samma här...skulle sent om sider ha lyssnat på mitt inre....Jag klarade knappt av att röra vid tabletten...bara grät och grät...Sköterskan borde ha avbrutit det hela och inte låtit mig fullfölja processen med första tabletten. Men...går ej att backa bandet hur mycket jag än önskar att det verkligen gick!

Antar att både du och jag var i chocktillstånd när vi tog beslutet och att våra känslor ej hann få komma fram innan beslut togs....det är nog det som gör väldigt ont...att hade känslorna fått komma i kapp och alla inte prata om att vara rationella så hade valet garanterat blivit något annat. Om inte annat så hade beslut oavsett varit mer lätthanterligt efteråt.

Jag är allt annat än stark ska du veta just nu....Men har ju två högt älskade barn som jag helt enkelt är tvungen att finnas till för, även om jag är långt ifrån mig själv men försöker så gott jag kan inför dom.

Du gör det bra som försöker göra saker som du mår bra av, säkert ett steg i rätt riktning. Det är starkt bara att komma dithän, tycker jag.

Jag saknar min gravida kropp som var kändes jobbig när plusset kom och symptomen började visa sig. Mådde så fruktansvärt illa att jag tror det måendet samt min chock ej gjorde att jag tänkte klart utan föll till föga för vad jag trodde var bäst för andra och som andra också sa till mig. 

Delar din sorg....Jag hoppas vi får må bättre, mest troligt med hjälp utifrån och med kärlek och styrka från våra närmaste. Kram!