Stor sorg och ånger efter abort

Känns bra att läsa vad ni har skrivit, känns mindre ensamt i sorgen då. När jag fick reda på att jag var gravid var det självklart för mig att behålla barnet, då jag gjort en förhastad abort tidigare. Jag vet att min sambo egentligen känner sig färdig med barnbiten, men jag struntade faktiskt i det, då hade han kunnat använt kondom eller klippt sig. Vi har ett stabilt liv, ett stort hus och tillräckligt med pengar, ett till barn skulle inte göra sådan stor skillnad då vi redan har tre (varav ett är mitt biologiska barn). Han accepterade detta ganska bra även om han var något ambivalent. Jag var försiktig med att berätta om graviditeten för min familj, då de inte direkt stöttar vårat förhållande pga att vi bråkat en hel del genom åren. Jag berättade tillslut och fick ungefär reaktionen jag förväntat mig, men jag var ändå glad och nöjd med mitt beslut även om sambons och familjens känslor såklart påverkade mig och dämpade endel glädje. Jag hade börjat undersöka barnnamn, bestämt hur vi skulle renovera om för en barnkammare, började känna små hugg av växtvärk i magen och brösten hade svällt och jag var glad helt enkelt. En kväll började sambon diskutera de praktiska svårigheterna med att skaffa barn, och jag avfärdade detta tills en början men lovade att tänka på det han sa, först tyckte jag bara att han betedde sig konstigt, enligt mig var det alldeles försent för att tänka i dem banorna, jag som hade valt ut namn och allt. Och jag vill inte skylla på min sambo men han fortsatte trycka på det praktiska och ifrågasatte om det inte vore bättre om vi väntade lite och försökte igen? Det var iofs något i detta som fick mig att göra aborten, för jag vill ju hellre att min sambo ska vara med på tåget och vara lika glad som jag än att graviditeten sker mot hans inre vilja. Känner mig som en otroligt svag människa nu när jag läser detta uppifrån och ner, känna lite som jag förtjänar vad jag känner nu idag.

Jag hade precis gått in i v.10 när jag utförde min medicinska abort. De ville helst att jag låg kvar på lasarettet, men jag önskade att få vara hemma och det fick jag. Fick tabletten i måndags och utförde aborten igår ensam hemma, ja det var endel fysisk smärta, illamående osv. Men själva chocken kom när fostret for ut i trosan och jag drog ner och såg den ligga där, med utvecklade ögon, fingrar och tår, på sidan sovandes. Jag satt bara där på badrumsgolvet och glodde och grät i säkert en timma. Jag klarade inte av att göra mig av med det, spola ner det i toan eller vad man nu ska göra. Jag bara låste toadörren utifrån och gick därifrån, jag tog också massor av kort. För jag ville inte glömma bort hur den såg ut, alla verkar tycka att det var jättekonstigt gjort, men jag gjorde det iaf.

Idag, dagen efter så ångrar jag mig så otroligt. Vad fan har jag gjort?? Känner sån saknad över den lilla varelsen som låg och växte inom mig. Och jag har ingen som förstår. Familj som mest verkar lättad och påminner om att sköta preventivmedel hädanefter. Sambon beter sig som om ingenting har hänt, vardagen är precis som vanligt och jag måste låtsas framför barn och alla omkring att ingenting har hänt. Men för mig så har någonting jättestort hänt, något jättehemskt. Vardagen är tamefan det värsta, vill bara sticka härifrån och vara ensam med min smärta.