Anonym (Liv) skrev 2023-08-04 20:54:16 följande:
Jag kan försöka, min hjärna är som gröt då jag gråter o har ångest och ånger så det gör ont i hjärtat...
Jag är lever i relation ,vi har 1 gemensamt barn som är 2 år .
Jag har barn sen innan.
Graviditeten med min yngsta var ett helvete, jag blev sjuk tidigt pga blodtrycket och medicinen gjorde mig yr konstant . Jag hade sammandragningar tidigt också från 3:e månaden och blödningar . Sjukvården var förjävlig då de var covid tider. kan inte ens sammanfatta allt hur pissigt de va och hur vi fick kämpa , ingen trodde på mina sammandragningar mm. Fick dåliga bm (hade flera)
Slutet fick jag diskbråck kunde inte ens gå 2 steg utan extrem smärta . hann inte till toaletten kissa ned mig ofta som min man fick ta. hade så ont . fick till slut hjälp nrä jag samtidigt fick stor blödning . panocod som inte hjälpte helt men kunde ändå röra mig
lite.de blev snitt pga anledningar och de var dramatiskt. men de gick bra sen. bb var dock skit.
2 månader gick och sen åkte livmodertapp ned och jag hade ett helvete i 1,5 år kunde inte fungera normalt, vad jag än gjirde så åkte den ned o de gjorde ont o svullna o skit .. ingen ville hjälpa mig. men till slut blev det bättre .
mycket sjukskrivningar både jag o mannen på låg inkomst och all el gjorde att vi hamna i skulder mm .
Nu är ekonomin bra oxh vi jobbar men mannen va väldigt rädd att samma skulle ske igen . Mina äldre barn hade glidit ifrån mig under denna tid och ett barn med särskilda behov .
Så mannen skrämde upp mig med allt och påminde mig och grät o va rädd. Han trodde inte min relation till mina stora skulle bli bättre om jag blir sjuk igen. Och väldigt om ekonomin . mm mm
Har med i bagaget övergrepp från barndomen som kommit upp under graviditeten och gett mig ångest och oro . Vi var båda rädda att de skulle bli värre.
Jag har pratat med vårdpersonal alltifrån läkare till bm . Ingen har erbjudit någon extra hjälp om jag skulle behålla. Jag kände mig så ensam .
Jag har pga stress och ångest inte kunnat tänka klart. Jag har heller inte kunnat glädjas åt barnet så tänkte att jag inte kunde fortsätta 😭
Innan tabletten så fick jag ångest o ville inte men fick mothugg i mina "lösningar" på allt.
Jag tog första tabletten och ångra mig direkt. Ville ringa o ångramig . Men mannen trodde de kunde bli fel på barnet och skrämde mig . Kvällen innan cytotec grät jag o fråga om han skulle tappa tillit till mig om jag ej tog tabletten och han svarade inte direkt o jag tolka som att han skulle det. Grät o grät o kunde ej sova . Tvinga mig o ta cytotek i ångest o rädsla att barnet blivit skadat .
Tog hemma åkte sen till sjukhus . Där gick allt i rasande fart . Blodbad och extrem smärta. Ut kom den vackraste lilla pojken jag skådat. Jag ville dö . Jag kunde inte fatta att jag inte kunnat tänka klart .
Bm föreslog att han skulle ligga hos mig. Klara inte lämna honom på flera timmar .
Min man var med han fick panik och grät och ångrade sig när han såg pojken .
Han har varit räddoch stressad och inte kunnat tänka klart . Han gråter och ångrar sig också .
Men jag klandrar honom . Och mig själv.
Jag tror inte han vill pröva igen dock .
Detta är så onödigt allt jag skrivit o annat som var anledningar känns som piss nu , ovärt . Jag älskar mina barn över allt och gör allt för dom , skulle gjort allt för lillen också 😭
Det blev en roman försökt anonymisera lite också 💔
Fy vad tungt och smärtsamt det låter, blir verkligen berörd av ditt inlägg. Hoppas du har någon hos dig som kan ge dig stöd? Jag förstår helt varför du tillslut valde att ta bort med den historia du har med att bli så dålig under graviditeten och med bristande stöd från din partner, även fast du ångrar dig såhär i efterhand. Jag tror att det är en sorgeprocess du kommer behöva ta dig igenom, dag för dag. Har du någon kontakt med vården för att få hjälp med ditt mående och sorg efter aborten? Ta hand om dig vännen
