Anonym (Liv) skrev 2023-08-04 20:54:16 följande:
Jag kan försöka, min hjärna är som gröt då jag gråter o har ångest och ånger så det gör ont i hjärtat...
Jag är lever i relation ,vi har 1 gemensamt barn som är 2 år .
Jag har barn sen innan.
Graviditeten med min yngsta var ett helvete, jag blev sjuk tidigt pga blodtrycket och medicinen gjorde mig yr konstant . Jag hade sammandragningar tidigt också från 3:e månaden och blödningar . Sjukvården var förjävlig då de var covid tider. kan inte ens sammanfatta allt hur pissigt de va och hur vi fick kämpa , ingen trodde på mina sammandragningar mm. Fick dåliga bm (hade flera)
Slutet fick jag diskbråck kunde inte ens gå 2 steg utan extrem smärta . hann inte till toaletten kissa ned mig ofta som min man fick ta. hade så ont . fick till slut hjälp nrä jag samtidigt fick stor blödning . panocod som inte hjälpte helt men kunde ändå röra mig
lite.de blev snitt pga anledningar och de var dramatiskt. men de gick bra sen. bb var dock skit.
2 månader gick och sen åkte livmodertapp ned och jag hade ett helvete i 1,5 år kunde inte fungera normalt, vad jag än gjirde så åkte den ned o de gjorde ont o svullna o skit .. ingen ville hjälpa mig. men till slut blev det bättre .
mycket sjukskrivningar både jag o mannen på låg inkomst och all el gjorde att vi hamna i skulder mm .
Nu är ekonomin bra oxh vi jobbar men mannen va väldigt rädd att samma skulle ske igen . Mina äldre barn hade glidit ifrån mig under denna tid och ett barn med särskilda behov .
Så mannen skrämde upp mig med allt och påminde mig och grät o va rädd. Han trodde inte min relation till mina stora skulle bli bättre om jag blir sjuk igen. Och väldigt om ekonomin . mm mm
Har med i bagaget övergrepp från barndomen som kommit upp under graviditeten och gett mig ångest och oro . Vi var båda rädda att de skulle bli värre.
Jag har pratat med vårdpersonal alltifrån läkare till bm . Ingen har erbjudit någon extra hjälp om jag skulle behålla. Jag kände mig så ensam .
Jag har pga stress och ångest inte kunnat tänka klart. Jag har heller inte kunnat glädjas åt barnet så tänkte att jag inte kunde fortsätta 😭
Innan tabletten så fick jag ångest o ville inte men fick mothugg i mina "lösningar" på allt.
Jag tog första tabletten och ångra mig direkt. Ville ringa o ångramig . Men mannen trodde de kunde bli fel på barnet och skrämde mig . Kvällen innan cytotec grät jag o fråga om han skulle tappa tillit till mig om jag ej tog tabletten och han svarade inte direkt o jag tolka som att han skulle det. Grät o grät o kunde ej sova . Tvinga mig o ta cytotek i ångest o rädsla att barnet blivit skadat .
Tog hemma åkte sen till sjukhus . Där gick allt i rasande fart . Blodbad och extrem smärta. Ut kom den vackraste lilla pojken jag skådat. Jag ville dö . Jag kunde inte fatta att jag inte kunnat tänka klart .
Bm föreslog att han skulle ligga hos mig. Klara inte lämna honom på flera timmar .
Min man var med han fick panik och grät och ångrade sig när han såg pojken .
Han har varit räddoch stressad och inte kunnat tänka klart . Han gråter och ångrar sig också .
Men jag klandrar honom . Och mig själv.
Jag tror inte han vill pröva igen dock .
Detta är så onödigt allt jag skrivit o annat som var anledningar känns som piss nu , ovärt . Jag älskar mina barn över allt och gör allt för dom , skulle gjort allt för lillen också 😭
Det blev en roman försökt anonymisera lite också 💔
Det verkar som aborten känns svårare ju senare man gör detta?I vilken vecka var du?Ta hand om dig och livet måste gå vidare.